2 september 2015

Smått och stort, ilska och hopp

Det går upp, och så går det ned. Sådär som det gör i livet rent allmänt. Igår var lämningen vidrig, hämtningen trevlig och resten av dagen så himla harmonisk och fin. Han sov TOLV TIMMAR på natten? Vi försov oss till halv åtta på morgonen idag, så välkommen försovning ändå. Idag var lämningen rätt jobbig men inte vidrig, hämtningen okej men många barn grät och det var sjukt härjig stämning på avdelningen (men Ivan var okej, dock lite trött och rödögd), och eftermiddagen rätt... trist. Dagens tema hos min unge var kort tålamod och raseriutbrott kan man säga. Om en legobit inte satte sig där han ville: BOOM - kastar den över rummet, kastar sedan sig själv i golvet och sprattlar och ylar och gråter för att det gjorde ont att slänga sig i golvet. Om jag vill byta blöja: BOOM - kränger sig ur famnen så jag får göra en konstig manöver för att inte tappa honom i golvet och då slår han i det argt viftande huvudet i min hårda axel och det gör ont och hans ilska förbyts till sorg och stora ledsna ajje-tårar trillar och han sprattlar vidare genom blöjbytet så det kommer bajs på ställen där det inte ska komma bajs. Om jag försöker sätta honom i vagnen: BOOM - han vill inte sitta i vagnen och har plötsligt format kroppen till en spänd räka som i böjd båge (åt fel håll) omöjliggör nedsittande i vagn och han trillar ur den och, tja, se förra exemplet, aj och det där. Lite som att han var övertrött på ett missnöjt sätt redan klockan tre, ungefär. Dålig aptit och sur och har dessutom börjat praktisera ett fruktansvärt falsett-vrål (inte gråt - bara vrål) som verkar skära i halsen (för han börjar hosta om han håller på för länge) men som han ändå ägnar sig åt i tid och otid. Tittar på mig för att få en reaktion och jag försöker hålla mig rätt lugn och bara säga att vi kan väl prata på ett annat sätt med varandra. En gång när han skrek falsettskriket och jag bara tittade på honom med lite höjda ögonbryn tystnade han och skrek sedan TYST åt mig. Som att det var jag som skulle tystna. Då började jag skratta. Men egentligen är det inte så roligt, sådana här dagar blir ganska långa att ta hand om ensam. Läggningen var också ilsken. Han fick utbrott på kuddar och på mig som försökte klappa honom i rumpan och på mig som slutade klappa honom i rumpan och god knows what else. Sedan somnade han 19.20. Det var den dagen, det.


Och allt det här är så futtigt när världen ser ut som den gör idag, jag vet det. Har ni förresten sett initiativet som några av mina ursmarta och driftiga bekanta dragit igång och lanserade idag, vigorvadvikan.com? Det är så otroligt fantastiskt att de på mindre än ett dygn fått ihop nästan en halv miljon kronor, massor av spridning och att det liksom HÄNDER något. Vill du skänka förnödenheter? Involvera din arbetsplats? Skänka pengar? Sprida länken? Den 11-12 september är det skoinsamling i Kungsträdgården, den 12:e är det också insamling i Gubbängen, den 13:e på Södra teatern i Stockholm. Fler ställen kommer att dyka upp. Håll koll på vigorvadvikan.com och gör det du också.

Inga kommentarer: