3 september 2015

Tredje veckans tredje dag

Saker som numera kräfva brottningsmatch mellan mor och barn: 

* blöjbyte 
* påklädnad 
* nedsättning i vagn 

Okej den sista löser vi utan brottningsmatch för jag kan bära, men när sprattlet och kasta-sig-ur-famn-manövern tar vid så blir det lite brottningsfeeling även där. 

Och så alla tårarna. Och all ilska. Och all hosta, inatt, för den delen. 

Kommer inte ifrån att det känns som jag gör illa honom - allså orsakar bestående skada - psykiskt genom den här separationen vi genomgår. De andra föräldrar jag träffat på gården på förskolan tycker att det funkar bra med deras barn. Lite sämre sömn kanske. Eller lite mer klängighet, men annars bra. Känns som vi är ensamma med det här stöket. Det värsta är att jag inte fattar om det är min upplevelse eller hans som är den riktiga. Kanske skulle jag också säga att det funkade "bra" om jag inte analyserade så mycket? Eller tog alla utbrott och tårar och oro med lite mer ro? 

Fan vad jag saknar en medförälder i detta. 

4 kommentarer:

Märta sa...

Hej!
Jag kände precis som du, att vi gjorde vår son illa. Under några dagar blev han personlighetsförändrad. Han började att dunka huvudet i golvet när han blev arg (och det blev han många gånger per dag). Han hostade också och sedan blev han sjuk. Mer eller mindre alla barn blev sjuka samtidigt, men när han blev frisk igen så gick faktiskt allt bättre. Successivt blev han sitt glada jag igen, men det var verkligen skitjobbigt de där dagarna. Jag var, som du, helt förtvivlad. Men jag tror att det är ganska vanligt, både barnens och föräldrarnas reaktioner. Jag fattar att det måste kännas tufft att vara ensam i detta! Men jag tror och hoppas att det kommer att bli bättre. Han verkar så himla fin, Ivan. Och eftersom han är en sådan glad och social typ så tror jag att han kommer att gilla både föris och mamma snart. Du verkar helt fantastisk och jag tror verkligen verkligen inte att du orsakar honom något bestående skada. En stor kram till dig!!

Anonym sa...

Men du, jag tänker att han kanske håller på att bli sjuk? Låter lite som när min lille har ont i öronen. Då blir han sådär fast han gått på förskolan i åtta månader (han är 1.5 år). Ta det ej personligt, herregud dessa 18-månaders är ju som schizofrena små galningar. You never know what you're gonna get liksom. Och ang inskolning så finns det inte något sådant i Australien. Här lämnar man barnet första dagen och så var det bra med det. Och det funkar faktiskt också. Stor kram till dig som kämpar på, du är så duktig och bra. Jag har en sambo som inte har något intresse öht att hålla på och analysera el dwella över saker som barnet gör.../Cecilia

Schmarro sa...

Jag tänker tyvärr också att han håller på att bli sjuk. Igen. Andra sedan förskolan började i så fall, hej det berömda evighetsvabbandet! Känner mig rätt risig i näsa och huvud och hals själv, så tja. It makes sense.

Anonym sa...

Jag hade också brottningsmatcher med dottern ett tag. Många djupa andetag innan kläderna kom på och fick springa med vagnen ett tag när det var som värst och vi hade bråttom nånstans. Det jag insåg efter ett tag var att hon började vilja klä på sig själv. Vet inte om det kan vara så för er också? Annars är avledning avledning avledning det bästa jag har att komma med i tipsväg. Typ klä på i knäet i soffan framför Bamse eller nåt. Och ge nåt att pilla med i vagnen? Det går över!