26 oktober 2015

Helgen kom och den gick

Äsch, så tråkig bloggperson nu alltså. Men tiden rusar och jag vet inte riktigt vad som händer med den. Här är i alla fall lite av det.

Jag har kämpat på med lite senare läggningar under förra veckan och jodå, det betalade sig. Lagom till i fredags valde Ivan att sova till åtta på morgonen och hade inga som helst problem med att lägga sig runt nio. Hur tillfredställd jag själv var av detta (oerhört simpla) life hack? Äckligt. Alltså riktigt pinsamt nöjd.

I fredags hämtade jag Ivan vid tre och klockan halv fyra satt vi på pendeln till Uppsala. Att bo en halv minut från Södra Station har sina nackdelar, det ska jag inte sticka under stol med, men också sina fördelar. Speciellt när ens båda föräldrar bor på ett ställe en kan ta sig med pendel. Nåväl, resan var rätt kämpig ändå, Ivan är lite för rastlös för att passa på resor som tar längre än en timme. Lagom till Knivsta hade han tröttnat på allt på iPaden, pratat färdigt med den finska farbrorn mittemot, ställt sig mot fönstret och bajsat högljutt så att det stank i hela den fullsatta vagnen, och då kom beskedet att mormor, som enligt plan skulle hämta oss på stationen i Uppsala, hade glömt barnstolen hemma och att vi därmed skulle få addera vår resa med ytterligare en halvtimmes bussresa. Det kändes lite oklart just då, huruvida den där enkla resan till Uppsala för en fredagsmiddag med mormor var värt allt meck. Ännu värre kändes det i slutet av bussresan då Ivan tappade det totalt. Så himla skrikig och arg och trött. Det spelade ingen roll att han ibland pausade med skrikandet för att konstatera att "oj vad jag skriker" (förskolepersonalen måste ha sagt så till honom?) - det var vidrigt. Det var däremot mysigt att komma fram till slut. Äta middag med mormor, se lite på Idol och så.

Att samsova i 1.05-säng var omöjligt och värdelöst. Ivan låg och hostade och skällde på mig eftersom han inte kunde sträcka ut sig i alla riktningar mellan 22 och 02. Jag skojar inte. När jag i desperation försökte lägga mig på en small madrass bredvid sängen ville han klättra efter, och trillade ur två gånger i rad. Spjälsängen var alltså inte ett alternativ. Jag kände att jag hade målat in mig i ett hörn. Men gryningen kom till slut och vi åkte hem och jag slängde mig med honom i vår stora, underbara 1,60-säng hemma, sov en timme och tänkte sedan inte mer på saken.

På lördagseftermiddagen gick jag på bio. Grandma. Så himla härlig och gullig och rar film alltså. Orkar inte sammanfatta den men vill rekommendera den varmt och här kommer trailern.


Efter bio var det middagsdags, på Bananas. Jag, Erika, Lina och Alex käkade spetskål, pizza och drack vin i några timmar. Jag gick hem, enligt överenskommelse med Ivans barnvakt, klockan 21 och sedan finns det av förklarliga orsaker inte så mycket mer att säga om den dagen.

På söndagen var det vintertid och Ivan klev upp vid halv sju. Mitt mål var att slippa gå upp när första siffran stod på 5 och det slapp jag, halv sju fick duga. Klockan åtta var båda rastlösa och vi begav oss till Kärrtorp på frukost hos Anna och Anna och Essi och Udo. Barnen lekte sig trötta under några timmar och sedan promenerade jag 1,5 timme när Ivan sov i vagnen. Pausade för kaffe på Nytorget med Erika och Ayton och lite olika personer, och sedan var resten av dagen ganska jobbig. Ivan var på ett rätt djävulskt humör. Det började med att han - med flit och uppenbart ignorerande av mina "nej ivan inte så" - knuffade omkull Josef.

Hela grejen med Josef är ganska speciell just nu. Det är som att Ivan fått en fixering vid honom, det är alltså hans kompis och Emelies son, som är några månader yngre än Ivan. På morgnarna när vi rullar  mot förskolan ropar Ivan "träffa JOFEF, träffa JOFEF" gång på gång och det har hänt fler än en gång att han börjat gråta när jag sagt att vi ska göra det snart men inte nu. När de till slut sågs igår, efter kanske tre veckors paus, var de ursöta och gick tillsammans hand i hand genom parken. Ramlade några gånger tillsammans, ingen blev upprörd, upp igen och vandra vidare.


Men så plötsligt såg jag hur Ivan liksom inte klarade av det längre, han närmade sig Josef och jag såg direkt att här skulle det komma en knuff. Och det gjorde det. Jag försökte hinna före och stoppa honom men det misslyckades så Josef åkte i backen (ej hårt, blev inte ledsen) och jag sade typ "men Ivan, sådär får man inte göra, nu blev Josef ledsen" (det blev han inte) och försökte visa hur man kunde klappa på varandra i stället. Ivan verkligen rå-ignorerade mig då, tittade rakt förbi mig och trampade vidare i parken in mot gungorna där han helt utan respekt slängde sig framför en gunga som kom i världens fart mot honom. Och så fortsatte dagen. Det var en jävla massa provocerande vrålskrik i vagnen följt av kuttriga och rara "oj vad jag skriker". Jag var ganska trött vid åtta när vi äntligen lade oss, kan man säga.

Så trött att jag somnade själv och det har aldrig hänt förut. Sov hela natten till halv sju i morse och fattade i princip ingenting. SÅ himla skönt?

Oh well. Nu är det jobbdags, Ivan är på förskolan, jag fick nyss veta att vi är lediga på fredag, idag ska jag fixa pass, nästa vecka ska Ivan kollas för sin hosta samt få en vaccination mot vattkoppor (om han inte insjuknat by then, det var ju ett barn som blev sjuk på förskolan för två veckor sedan idag).

Hörs om några dagar igen då?

(Imorgon är det 1 år sedan Aksel dog. Kommer eventuellt ligga rätt lågt då. Eller så vill jag skriva något. Vi får se.)

Inga kommentarer: