6 oktober 2015

Innan sömnen och finns det ens ett efter

Chattade med Frida igår och hamnade på ämnet/minnet då hon kom hem till mig mitt under brinnande magsjuka för att hjälpa mig ta hand om Ivan, och hur hon sedan skulle sova med Ivan en natt då jag sov i gästrummet eftersom jag själv fått magsjuka och inte ORKADE mer. Av nåt. Och hur hon efter en natt med Ivan recenserade att sova med honom som tortyr. Tortyr! För att han vaknade och grät eller gnydde och ylade så ofta som han gjorde (och gör). Hon sade igår, typ: lite kräksjuka kan jag gärna ta (hon blev också sjuk den gången) men att förlora sådär mycket sömn, nej fy. Helst aldrig mer. 

Och så har ju jag liksom levt mer eller mindre sedan han kom. Jag vet inte ens hur det funkar för andra familjer, att sova med ett barn som sover stilla på natten låter lite som ett lur för mig. Ett hittepå, vadå sova? Barnet ska väl ändå vakna upp åtminstone tre fyra fem gånger och behöva hjälp att sövas om? En bra natt tre? En dålig tjugo? Ha nattskräck i perioder och mardrömmar andra eller bara sova oroligt och vakna ofta? Eller ha perioder då det vaknar och förblir vaket sådär en, två timmar mitt i natten? Inte? 

Den dagen jag kan lita på Ivans sömn, alltså jag vet inte ens hur mitt liv kommer att bli då; kan inte ens se det hända. Men ett är säkert: jag kommer få så himla mycket mer tid på händerna. Jag kommer ju våga vara uppe till åtminstone tio elva om kvällarna när jag tror att jag får sova när jag väl lägger mig. Jag kommer förmodligen våga ha barnvakt några timmar nån kväll och gå och ta ett eller två glas vin med vännerna och sedan veta att jag får vila när jag kommer hem. Det kommer bli så otroligt annorlunda mot så som jag har haft det de senaste nästan två åren. Vågar knappt tro att det kommer hända. Men alla, ja ALLA, som haft småbarn säger att det gör det förr eller senare. 

Ändå är det något som funkar så mycket bättre nu mot förr. Vet inte exakt vad det är, men tror ändå att han i snitt under en vecka får fler och fler lugna nätter. Det kanske är en otroligt kass natt, en mittemellan och en lugn i rad. Det känns inte sådär urholkat längre, det var länge sedan jag var så trött att jag grät och mådde illa (okej det var några veckor sedan kom jag på nu, men det händer inte lika regelbundet längre). Det känns som att efter en riktigt tung natt vågar jag nästan utgå ifrån att nästa blir bättre. Så var det nog inte förut. Och han sover nästan alltid till sju just nu, ibland halv åtta, sällan sex. Och jag har liksom funnit mig tillrätta i att gå och lägga mig tidigt. I veckorna känns det som standard, inte ens en uppoffring. På helgerna är det lite värre, speciellt när det känns som att "alla" vänner gör en sak tillsammans på en närliggande bar eller restaurang och jag ligger hemma. Men det är inte lika överhängande dygnet runt längre, sömnbristen. Jag tänker inte så ofta att jag är trött faktiskt. 

Natten till idag sov Ivan i princip hela natten utan vare sig hosta eller andra uppvak. Jag hade lagt mig 21.30 och vaknade helt självmant och utvilad vid sex. Stannade i sängen till sju, då Ivan vaknade på ett stålande humör. Det var märkligt. Och hoppfullt. Men eftersom han kör lite av ett varannan-natt-mönster med framförallt hostan tänker jag mig att inatt blir värre. Förbereder mig på det. 

Han är superpeppad att vara tillbaka på förskolan förresten. Och jag är detsamma över jobbet. Det är egentligen min enda ventil till vuxet liv i veckorna, kanske är det därför jag älskar det så mycket mer nu än förr. Men jag nästan längtar dit, det är med lätta steg jag går från förskolan på morgonen och beger mig till Hötorget. Och jag får så jäkla mycket gjort. Känns klyschigt att skriva det, men jag tror jag får mer gjort på mina nuvarande 85% än tidigare när jag jobbade 100%. 

Imorgon är en ivan-dag, det vill säga han ska inte hämtas av farmor eller barntanten som liksom också blivit som en far- eller mormor för honom. Jag hämtar runt tre fortfarande, han är säkert redo att vara där längre men jag vill att den första terminen ska vara lustfylld och hellre att han går hem när han fortfarande har kul och är pigg än senare, nu när jag har möjligheten att lösa det så. Det kommer andra tider, längre dagar, snart. Men inte riktigt ännu. Vi tar det lugnt i oktober också. Dock: påtagligt mycket svårare att hitta på grejer ensamma under våra långa eftermiddagar. Lite för korta för att ställa till aktiviteter bortom kvarterens gränser, lite för långa för att bara hänga hemma. Tror det är dags för biblioteket imorgon. 

Inga kommentarer: