13 oktober 2015

Jag är snart där

Årsdagen närmar sig. Snart har vi tagit oss igenom det första varvet sedan DET DÄR hände. Det första av förhoppnignsvis många återstående. För snart ett år sedan vaknade jag en morgon, skulle väcka min familj och ingenting blev någonsin sig likt igen.

Jag både längtar och våndas. Vet inte hur det kommer kännas att vakna den 27 oktober, vet inte hur det kommer fungera att gå till jobbet och vet absolut inte vad jag vill göra efter jobbet. Känner instinktivt inte alls för att åka till Skogskyrkogården utan att fortsätta som vanligt med vardagen: hämta Ivan, laga middag åt honom, lägga honom i vanlig tid, inte göra något särskilt. Men vi får se. Kanske borde jag "göra något" av dagen. Kanske är det okej att låta bli.

Snubblade över den här listan idag och tyckte den var både sorglig och rolig. Ungefär 100% igenkänning på nästan alla punkter, faktiskt. Tyvärr?

Eller, faktiskt: jag tycker att människor i min omgivning varit mycket modiga och fina sedan det hände. De allra flesta har stannat kvar, intensifierat sin omsorg och omtanke, jag har funnit nya vänner och på sina egna och olika sätt har de alla visat att de finns där, har för avsikt att fortsätta finnas där, att de ser och vill vara inkännande inför vad det är vi behöver nu och framöver. Jag är lyckligt lottad med både familj och vänner, jag vet att inte alla har det så fint som jag.

Ändå är det förstås en rad kommentarer som skaver, som skavt redan från början och som jag inte vet hur jag ska hantera när jag får dem kastade åt mitt håll. En av dem är att jag är så stark. Jag vet inte hur man svarar på det. Är jag stark? Är jag starkare än någon annan? Är jag starkare än genomsnittsmänniskan? Inte vet väl jag! Jag vet bara att jag, tillsammans med det nätverk jag har omkring mig - för tro inte att jag gör det här ensam - redan från början gett mig fan på att det här måste vi ta oss igenom. Ivan ska få en lycklig uppväxt och jag tänker bli en glad människa igen, även om det tar lite tid. Jag är för ung för att det här ska få markera slutet på min "lyckliga tid" i livet. Jag vill tro att det finns massor kvar, att det bästa inte hänt än om vi ska citera Håkan. Så ja, tack för att ni ser mig som stark, det värmer på ett sätt men jag har ingen aning om hur jag ska ta informationen till mig. Jag är vad jag är och reagerar som jag reagerar och inget jag gör, gör jag helt ensam.

(Andra kommentarer i listan ovan som jag har svårt för är de som handlar om att nu ska personen som säger den minsann krama sina barn hårdare på kvällen för inget går att ta för givet - hallå förlåt att jag råkade påminna om det men det blir inte exakt mysigare för mig att tänka på att du kan krama dina älskade extra hårt på kvällen men jag själv bara några av dem. Ett annat exempel är den som lyder typ "imorse när båda barnen var sjuka samtidigt och min partner var på jobbresa och jag sprang mellan tvättstugan och bla bla bla *läs: allt var pissjobbigt* tänkte jag på dig och på att det här måste ju vara vardag för dig, gud jag fattar inte hur du KLARAR DET". Också den är ju vänligt menad, jag är inte sur på den som säger så, men jag vet inte hur jag ska ta det heller. Hallå, inte skitkul att vara någons absolut värsta mardrömsexempel på liv?)

Igår pratade jag med min terapeut om hur det här året har gått. Hur jag tagit mig igenom det och nu är på jobbet som vilken person som helst, skrattar med kollegor om dagarna, går ut och äter med vänner ibland, leker med mitt barn och hinner mellan varven verkligen njuta av tillvaron (!), att jag på många sätt blivit en himla övermänniska som "klarar allt" och hur det liksom är ganska bekvämt för mig, och nära min personlighet. Att inte vara beroende, att sällan vara liten, att inte stå i skuld, att inte BEHÖVA så himla mycket från så himla många.

Vi pratade om hur min skenande kräksjukefobi är ett sätt som jag pyser ut min ångest eller sorg på, det kommer ju om kvällarna när Ivan lagt sig och jag är själv och inget finns att distrahera från allt som händer inuti mig, och jag tänker att det vore så fruktansvärt och oöverstigligt om han drabbades av magsjuka just i natt. Jag oroar mig så mycket för det att det är helt bortom proportioner. Min terapeut menar att det där är klassiskt, min sorg eller oro eller ångest eller litenhet MÅSTE komma ut någonstans och för mig gör den det i relation till en gammal fobi som jag blåst nytt liv i. Det är på något sätt den värsta situationen jag kan tänka mig, och en jag inte vet hur man klarar av ensam, och det ger mig panik av blotta tanken.

Terapeutens råd: våga vara liten, våga be om hjälp, inte för att Ivan behöver den om det händer, inte för att jag praktiskt sett inte skulle klara det, men för att i vissa situationer är jag fortfarande trasig och jag BEHÖVER hjälp. Jag behöver ett sällskap som lugnar mig om Ivan blir magsjuk. Jag behöver få vara den "jobbiga" som ber om det där ingen vill göra (alltså bara tanken på att be någon komma när jag eller Ivan har magsjuka ger mig hjärtklappning av ångest), jag måste kunna lita på att människor som älskar mig vill hjälpa mig ÄVEN om de mår illa på kuppen.

Jag kan inte hantera alla delar av livet helt ångestfritt redan, inte efter min senaste resa, och jag FÅR inte låsa ute alla tecken på behov av hjälp. Hjälpen är inte där för att praktiskt lösa min situation, den är där för att i vissa situationer slår en ensamhetsångestpanik på hos mig, och magsjukan är min projicering kring det. Jag måste be om sällskap då. Men VARFÖR, frågade jag. "För att du inte ska behöva må så, ingen ska behöva må så, och dina nära vill vara där för dig då", sade min terapeut, och jag började gråta för det kändes så orimligt. En mycket rimligare lösning för mig vore att man eliminerar magsjuka från denna värld, eller typ opererar min och Ivans magmun så att det aldrig kan komma kräks ur våra halsar, men det var tydligen inte ett alternativ. Hon menar att det måste pysa någonstans oavsett hur och var.

Åter till årsdagen. Jag längtar till den är över, så kan vi säga. Jag tror att jag kommer vakna den 28 oktober och känna att PUH, första sommaren och julen och midsommaren och födelsedagarna och mycket av det där som ska göras en första gång, jag har faktiskt gjort nu. Nästa gång kommer kanske bli lite lättare. Och lite lättare ändå nästa gång. Jag hoppas det, och jag tror det. Sedan kommer en tydlig utmaning i att vår son inom inte allt för lång tid kommer att börja fundera på varför han bara har en förälder och var hans andra är någonstans, om han har en farmor och farfar, varför har han ingen pappa och så vidare. Jag kommer ha svårt att möta det där, måste få hjälp i hur man pratar om döden med barn om man till exempel inte kan titta någon i ögonen och på allvar mena att det troligen finns en himmel någonstans, eller att allt sker "av en mening". Men det får vi ta under nästa varv. Nu ska jag bara springa i mål från det här första till att börja med.

5 kommentarer:

4everfine sa...

Till nästa varv, när Ivans alla frågor och funderingar kommer, kan jag tipsa om Randiga huset. De är så bra och fina och man kan få stöd om man t ex förlorat en förälder, ni kan båda få stöd. Obs behöver inte vara "akut hjälp" utan just med såna tankar, funderingar, hur pratar man om det osv. Jag har träffat dem ett par gånger i olika sammanhang och de är fantastiska. http://www.randigahuset.se/

Annars: ett helt år, tänk att det gått ett helt år. Jag har läst dig i många år och fortsätter läsa, du skriver så otroligt fint.

Anonym sa...

Fina, modiga Carro!
Att behöva höra att en är så stark kan vara så jobbigt. För hur ser folk på en om jag inte är den starka, är jag mindre värd då? Gör jag ett mindre värt jobb då?
Kanske ska du börja säga till din omgivning att du inte alls är särskilt stark alla dagar, att du kämpar för att få det att gå ihop.

Förövrigt vill jag bara säga att din tillvaro är så långt ifrån mardröm det går. Visst har du det tufft, men samtidigt så har jag ju dig som inspiration för att bli ensamstående förälder.
Jag ser en tillvaro med en mamma som älskar sitt barn, en familj som stöttar och hjälper dig, mängder med fina vänner som du umgås och gör roliga saker med.
Precis så som jag vill ha det om jag får barn själv en dag.

Colombialiv sa...

Kram <3

Erika sa...

Om mina tankar vandrar till dig är det såklart ofta för att ngt vidrigt hänt dig och att du måste ha det tufft. Men tänker även på många bra saker du verkar ha, gör det då och då. Alltså inte i stil med "hon borde vara tacksam" utan bara rakt av bra och vissa saker jag är/blivit avis på. När jag läste ditt inlägg kände jag att jag ville skriva än.

Det bästa har inte hänt än. Åh. Bra. Jag lånar det, till saker i mitt eget liv. Tack!

Caroline sa...

Ett långt och intressant inlägg. Det låter lite trist och sterilt att säga så, men jag tycker det var det. :)