22 oktober 2015

Jobbjaget, föräldrajaget och... frågetecken

Snabb paus mellan föreläsningar och seminarier på en Content Marketing-dag på World Trade Center i Stockholm, dit jag är utsänd å jobbets vägnar. Dagarna flyger förbi just nu, kanske lite på grund av att jag börjat hålla Ivan vaken till nio på kvällarna för att det inte ska bli lika brutalt när det är dags för vintertid på söndag. Förra helgen gick vi upp 05.45 båda dagarna och det skulle på söndag ge en härlig morgonstund utan guld i mund kl 04.45. Okar EJ detta. Kämpar på. Har därmed extremt korta kvällar kvar när jag kommer ut från läggningen.

Har i och för dig fått en lite speciell läxa från min KBT-terapeut, dit jag går en gång i veckan och försöker jobba med min kräkfobi och oro för att Ivan ska bli (kräk)sjuk. Vi har identifierat ett beteende jag har, som jag ska försöka sluta med, som relaterar till kontroll kring Ivans hälsa men som jag själv alltid tänkt var en grej jag gjorde för att fånga sömn. Nämligen att gå och lägga mig helt sjukt tidigt om kvällarna. Inte sällan går jag och lägger mig redan nio eller halv tio för att jag, som jag tänkt det, "behöver ta ifatt sömn" eftersom Ivan sover så random om nätterna. Det jag inte reflekterat allt för mycket över men som min terapeut och jag pratat om på sistone, är att jag faktiskt sällan kan somna innan åtminstone halv elva på kvällarna. Någonsin. Oavsett hur trött jag är. Vilket gör att nästan varje kväll, i flera timmar, ligger jag vaken i sängen i princip helt och hållet upptagen med att "feed the beast" = mata min oro. Hänger ni med? Jag tror jag gör något BRA för mig själv och för att koppla av, men i själva verket skapar jag en situation som bara matar mina orostendenser. Det kanske vore mycket bättre för mig att stanna uppe, ensam, i några timmar och läsa en bok eller titta på ett tv-program i stället för att lägga mig innan jag är riktigt trött?

Med denna, till synes enkla, läxa kommer utmaningar som säkerligen är nyttiga men som är nya för mig i det liv jag lever idag. Nämligen: vem är jag och vad vill jag när jag är ensam, alltså inte Ivans mamma och alltså inte mina kompisars kompis, vad tycker JAG är givande FÖR MIG att ägna tid åt? Så förvirrad kring detta just nu. Tv och serier känns meningslösa, böcker kan jag inte riktigt koncentrera mig på, jag märker hur mina tankar ändå rör sig åt Ivans håll och jag dras in till sovrummet där jag vill ligga nära honom och lyssna på hur han sover. Jag har nog glömt bort litegrann vem jag är och vad jag behöver på sistone. Det var närmare sju år sedan jag var en singelperson utan barn som hade egentid där en sambo eller livspartner INTE var i närheten. Jag måste börja om, och då menar jag förstås på ett större plan än att fylla två timmar om kvällarna med innehåll som bara är för mig. Men det är en bra början. Kanske. Eh, har fortfarande ingen aning och ingen lösning men där har ni vad jag sysslar med och tänker på i min lilla värld.

För övrigt: jobbet är superkul och givande och aldrig har jag väl uppskattat att sitta på en full tunnelbana in till City där jag ska jobba i sex eller sju timmar så mycket som den här hösten? Det senaste året har gett perspektiv, om en säger. Det är kul att vara min yrkesperson igen. Det är roligare att vara mamma när jag har den andra också. Nu ska vi väl bara addera en tredje sfär och det är min privata, som är borttappad, och sen är jag kanske komplett?

1 kommentar:

egoistiska egon sa...

Har gått omkring och trott att omställningen till vintertid skulle innebära senare uppstigning. Uääääääh.