17 oktober 2015

Oh the rage

I de underbara veckobreven från förskolan har jag snappat upp att barnen nu efter 2 månader börjat bli så bekväma och hemmastadda att det är dags att börja testa gränser, mot pedagogerna men kanske allra mest mot varandra. Det har förekommit slag och bett, Ivan har varit mottagare och givare av den senare varianten. Det började med att han blev biten en dag för kanske två veckor sedan. Inte genom huden, och pedagogerna hann stoppa det innan han ens började gråta, men jag blev otroligt upprörd när jag fick höra det. Frågade pedagogerna om det var vanligt (svar ja) och hur de hanterar det (svar försöker förekomma barnen genom att hålla dem stimulerade, lära dem att visa var deras egna gränser går och hur man tar på varandra på ett vänligt och respektfull sätt, och visar när det är fel) och fick litegrann bilden av att de barn som inte kommit lika långt med orden (det talade språket) ibland uttrycker sig fysiskt för att de är frustrerade. Minns att jag tänkte att det där inte gällde Ivan, dels kan han prata ganska bra och dels är han så... MILD och VÄNLIG och POSITIV och GENERÖS, tänkte jag. Självgott. Tills någon gång förra veckan då det var min tur att få veta att han "gått på" ett annat barn som enligt honom kommit och tagit en häst ifrån honom. Jag blev så förvånad! Det kändes så otroligt otypiskt honom att liksom bli rasande, och hur han ens ser ut när han försöker BITA någon kan jag inte ens fantisera ihop. Jag blev lite ledsen och frågade om det är något de vill att jag ska tänka på hemma, jag har ju aldrig sett något ens i närheten av det där och det blir ju lite svårt att dra gränser för ett beteende jag inte sett eller märkt av. De sade lugnande att sånt här är rätt vanligt, barnen lär av varandra och då inte bara positiva beteenden. Att jag kunde ha koll om han blev ursinnig, liksom, och det har jag ju förstås ändå. Sen gick jag hem och tänkte inte så mycket mer på saken om jag ska vara ärlig.

Men för några dagar sedan sade en annan av pedagogerna att han hade rätt mycket temperament just nu, min Ivan. Hon sade att det inte var negativt utan att han vet hur han drar gränser och säger ifrån, att den där kommunikationen precis som all annan behöver tränas fram. Det kan lätt bli stumt i början. Han vet vad han vill, sade pedagogen.

Och nu i helgen är jag benägen att för första gången hålla med. Kanske är det hans hosta som gör att han inte är helt utvilad och i fas men alltså guuuuud vilket humör han har just nu? Så jäkla ARG hela tiden? Skriker och ger order och domderar och gör livet till ett litet helvete för mig när jag inte gör saker som han vill, i den takt han vill. Rätt ocharmig för att vara krass. Ge mig äpple hit och sjung DEN sången och INTE DEN sången dit. Ilskeutbrott när det är läggdags och sista sagan är slut. Kan skrika så det slår lock för öronen på mig vid läggningen för att sekunden efter krypa intill mig och säga "hålla handen" och visa att han vill ligga nära och hålla mig i handen när han somnar. Jisses alltså. Jag tror jag börjar få en försmak på vilka utmaningar jag har att vänta i takt med att han blir ännu äldre, ännu smartare, ännu mer verbal, ännu mer viljestark?

Min utmaning är nog främst att behålla lugnet när han rasar. Att inte möta honom genom att bli arg och säga MEN TYST utan liksom, som pedagogerna gör, "visa ett annat sätt". Man kan prata SNÄLLT i stället för att vråla. Man kan viska i stället för att skrika. Man kan... hmm, ja men typ inte belöna domderande order-beteende genom att hela tiden möta alla krav han har så att han också får bli trygg med att det finns en gräns och att det inte är ett sätt han tar sig fram genom dagarna på. Men det är svårt. Det är alltid svårt att inte ge honom precis exakt allt han vill ha i stunden tycker jag. Det enklaste är ju att "lyda", i alla fall på kort sikt. Jaha du vill ha ett äpple till, ja men då springer jag in på Ica här och köper ett snabbt som attan. Okej du vill inte höra bussen-sången längre, nej men då byter jag illa kvickt. Och så vidare. En balansgång, detta, och jag är nybörjare fortfarande. Ibland blir jag arg på honom när han skriker i mitt öra i sängen och säger "nej men Ivan nu är du TYST" och då tystnar han och härmar mig och säger TYST! TYST! så att jag nästan börjar skratta (men också skäms för att jag höjde rösten och sade TYST åt ett litet barn). Åh, herregud, han är bara ett och ett halvt? Well jag lär få tid att öva mig.


Idag på Bills tvåårskalas fick han ett litet utbrott när Bill kom och ville gå med sin gåvagn, som ivan för tillfället roade sig med. Sånt är så svårt tycker jag, vagnen ÄR ju Bills och Bill fyller dessutom år, visst borde Ivan lämna ifrån sig? Men i Ivans värld var det HANS leksak som HAN lekte med och han blev så jävla förbannad. Kastade sig mot mig och sprattlade och skreeeeek i frustration. Bill såg ut som ett frågetecken och började säga nej och göra det där stopptecknet som barnen på förskolan lär sig idag, han ville väl freda sig för den vilda sprattlaren en halvmeter bort kan jag tänka mig. Och själv försökte jag lugna ned den rasande lilla Ivan i min famn. Förklara att Bill ville gå lite med sin vagn. Gick sådär. Fick gå ut på balkongen och kyla av honom lite. 

Nu sover han och det vore så himla fint om han kunde slippa hosta inatt. Igår var hemsk, vilan idag var rätt dålig också. Det är som att en rethosta plötsligt sätter igång och sedan kör han intensivt med väldigt täta intervaller i flera timmar. Det verkar klia i halsen för jag hör honom svälja i sömnen, och sedan hosta. Varje "attack" är kort men de kommer så tätt, så tätt. Jag undrar när det egentligen gått för långt, när det inte är normalt längre. Han har ju haft säkert fyra eller fem förkylningar sedan han började förskolan och jag är helt övertygad om att det är precis som det ska vara med den saken, minns det där inlägget på Barnakuten om att barn mellan ett och fyra (eller vad det var) kan ha tolv förkylningar om året när de jobbar upp immunförsvaret. Men hostan. Den har kommit och gått i princip två månader nu och jag tycker inte det verkar finnas så mycket slem i halsen som ska upp. Det är mer som att det kliar och retas däruppe i strupen.

Oh well. Jag lär bli varse. Går den här förkylningen över och hostan stannar länge tänker jag kräva ett möte med hans läkare för att diskutera saken.

4 kommentarer:

Caroline sa...

Jag tycker barn har olika perioder då de kan vara rätt mycket monster och sen vara hur gölliga som helst. Det är väl så att de ska passera ett antal stationer och liksom få med sig lite last överallt. På somliga ställen är det inga fina grejor att processa, emellanåt verkar de liksom gå vidare med lugn och frid.

Anonym sa...

Du kanske ba bli stressad när jag säger att jag är psykolog o rådger kring sånt här dagligen, men jag dristar mig att kommentera iaf. Man gör sällan fel som fldr, d är normalt o mest rimligt att göra det som är bekvämt o löser problemet snabbast. Det är inget problem så länge man inte upplever d som ett problem. Barn i denna ålder har dock svårt att förstå ett nej/sluta då d liksom mest försätter barnet i ett vakuum/limbo. barnet vet inte vad hen ska göra istället o låser sig vid sin problemlösning (pga omogna kognitiva funktioner), upprepar således den icke-önskvärda handlingen igen o man är inne i en fight som är svår att gå vinnande ur som fldr. Därför är avledning d enda som funkar då du på så sätt blir vägledande i vad du vill att barnet ska göra ist o det tar mkt mindre kraft än att fortsätta kampen.

V g bitande så är d supervanligt. Ofta övergående o smittsamt, dvs går i perioder bland barnen på förskolorna. Det är pedagogernas ansvar att omhänderta det som sker under förskoletid, du kan bara lösa det du ser på hemmaplan. Säg nej o avled sen, gör ej så stor grej av det, då får beteendet ej den effekt barnet önskar. Vid konflikter är d bra att tänka på att va rätt tråkig som fldr, hellre än att agera m ilska. Ilska är givetvis inte farligt så länge d inte sker för ofta, för mkt negativ/bestraffande affekt blir dock på lång sikt inge bra för relationen. Puh, nu är jag klar, tack för mig.
/J

Schmarro sa...

ÄLSKAR psykologer i kommentarer! Tack!

Hanna sa...

Juni blev både biten (som jag berättade om, en röd/lila fet ring av tänder på kinden, ingen pedagog hade sett när det hände) och bet andra, det gick över ganska snabbt.