1 oktober 2015

Vab-debuterar och älskar det ej

Jag har lite med fasa sett fram emot de första åren med Ivan som ensamstående på heltid i relation till allt vabbande jag förutsätter att jag kommer att få göra. Ensam, med undantag av pauser som Ivans underbara farmor och farfar högst troligen kommer att bjuda mig på (eftersom de bor nära, är engagerade och har tiden pga är pensionärer, samt älskar mig och Ivan och vi dem), alltså SUG PÅ DEN: ta alla vab-dagar ensam. Jag vet att det här inte är något jag eller min arbetsgivare kan göra så mycket åt, men jag känner typ... skam, inför att vara småbarnsmorsan som kommer vabba så jävla mycket. Så har jag tänkt, och därför har jag tackat gud och Ivans immunförsvar och ödet och vår underbara förskola och alla möjliga andra varje kväll då jag lagt Ivan frisk under sex eller sju veckor nu, sedan han började förskolan. En dag till, det här är helt otroligt, har jag inte sällan tänkt.

Men så kom den i alla fall. Vabberipremiären. De ringde från förskolan i tisdags vid lunch och sedan dess har han varit hemma och febrig. Och jag lär mig om det här nya med att ta hand om ett sjukt barn. Jag har vänner som har påpekat att det är mysigt att vabba, och jag kan förstå vad de menar men inte riktigt hålla med utifrån där vi befinner oss nu. De menar att det inte är helt tokigt att krypa upp i nån soffa med mjukiskläder och undantagstillstånd (du vill ha glass till frukost, ja men visst, vi kör på det. osv) och att dessutom få igen lite av den där tiden med sitt barn en ju inte längre har när en återgått till jobbet. Jag tror att jag kanske, framöver, kommer dela denna åsikt kring vabbande av medelsjukt barn. Men för mig, just nu, är det liksom inte så mysigt. Dels eftersom Ivan sin personlighet trogen är ganska dålig på att vara uppkrupen i en soffa, inte ens med barnkanalen eller glass eller you name it. Han är ett rörligt barn, som gillar att springa runt och vara aktiv, och när kroppen säger nej till det så förstår han inte riktigt. Han försöker gå upp och leka men har ingen motståndskraft mot minsta motgång. En leksak trillade ur hans hand: buäääääääh *stora tårar*. Han snubblade pyttelite med ena foten på en tröskel: buäääääääh *stora tårar*. En legobit vill inte sätta sig som den ska ovanpå den andra: buääääääh *stora tårar*. Och så vidare. Dagarna hittills är alltså i mångt och mycket ett balanserande mellan att hålla Ivan så lugn det går, att få i honom vätska och mat (fungerar en timme efter alvedon men i princip aldrig annars) och att hålla koll på hans feber.

Inatt tyckte jag att han kändes så hemskt varm där han låg bredvid mig och andades snabbt, snabbt. Smög upp, hämtade termometern och tog en snabbkoll i örat. Skärmen blev röd: 40.2 visade den. Jag fick snabb puls: är det här okej? Är det en normal febertemperatur för ett barn utan speciellt stora förkylningssymptom förutom en lätt rinnande näsa? Hur gör jag nu? Sova kunde han inte, men vaken orkade han inte heller vara, kröp runt i sängen och jämrade sig och andades snabbt. Googlade på feber hos barn (var duktig och lät mig INTE hamna på Familjeliv utan höll mig till Vårdguiden och Barnakuten.nu och Netdoktor) och insåg att det är en okej febergrad hos småbarn. Han skulle förmodligen överleva natten. Jag tvingade i honom en halv dos Alvedon och efter en halvtimme somnade han om, liggande på  och över min mage. Kokhet, I tell you. Som en stekpanna.

På natten är det som allra mest läskigt att vara ensamförälder. Jag vill inte ringa och väcka vänner eller familjen, men vill prata med någon om hur han har det. Nu fick internet lugna mig och jag skickade ett eller två sms som förstås förblev obesvarade till morgonen. Vid åtta ringde jag Ivans läkarmottagning och berättade om hans tillstånd, att vi är inne på tredje dagen av medelhög till hög feber, att hans allmäntillstånd är okej efter febernedsättande men inte så gott utan. Att han är lite snorig. De sade att vi skulle komma in så att vi kunde utesluta öronen och halsfluss, så vid halv elva (efter en lååååång morgon med mååååånga tårar och utbrott och att duscha var bara att glömma och han satt som en het elvakilosapa på mig när jag kissade, you get the picture) gick vi in. Det konstaterades att Ivans trumhinnor mår prima, halsen är lite röd men inget som liknar halsfluss och att, berättade min doktor, barn med feber över 39 är egentligen helt olika: en kan få 40 och en annan 41 men inget är farligare än det andra. Det är olika kroppar som reagerar med olika höjd temperatur och att så länge han är vid medvetande och får vila och får i sig vätska så ÄR han okej. Hon rekommenderade att fortsätta med Alvedon och jag frågade om det inte var dåligt nu när det gått snart tre dagar. Det var det inte alls, menade hon, så länge en håller sig till anvisad dos och så länge barnet hålls lugnt och inomhus är det enbart positiva effekter av att sänka temperaturen med någon grad så att barnet får aptit och vill dricka. Att viruset inte stannar längre eller så, beroende på det.

Ja, och vad har han då? Troligen tredagarsfebern, eller en konstig förkylning där symptomen är få men febern är hög. Det är lite svårt att säga. Men febrig är han och hemma är jag. Tills bättring kommer.

Och jo, jag saknar mitt jobb, so help me god.  Jag gillar att vara där och producera texter och innehåll, mycket mer än vad jag gillar att vara här och oroa mig för Ivan. Och han saknar sin förskola också. Pratar om kompisarna där och fröknarna och när vi sätter oss i vagnen säger han förhoppningsfullt DAGIS. Åh, tänk att vi skulle hamna där så fort ändå? Hoppas han är bättre imorgon och frisk i helgen så att han får gå tillbaka redan på måndag. Den utveckling, framförallt talmässigt, han går igenom nu skyller jag helt och hållet på dem. De är så pedagogiska och har en sådan uttalad plan med varje vecka. De har jobbat med bild och måleri och haft vattentema en vecka. Då pratade han mycket om vatten och allt hemma var blått, blått och blått. Nu kan han orange och grönt och rött också. Förra veckan hade de danstema och tittade på Riverdance och Svansjön och utforskade kontraster mellan snabba rörelser och långsamma i kroppen. En annan vecka var det djurtema, då härmade de olika djur och ålade som ormar och kacklade som hönor. Den här veckan har han i princip missat, suck. Men som sagt. Vi hoppas på att han blir pigg snart och får vara med på nästa.

 En så kallad Skenet Bedrar-bild. Såhär låg han i cirka tre minuter.

1 kommentar:

Lina sa...

Det jan vara jättemysigt att vabba, med ÄLDRE barn! Min 1,5-åring vabbar vi med nu och det är ju mest omvårdnad, bära, gnälla, sova lite... Hade jag varit hemma med fyraåringen däremot hade vi troligen legat i soffan och kollat film!