30 oktober 2015

"Oj vad jag skriker"

Ovan: inte ovanligt citat mellan Ivans HIGH-pitchade utbrott som kommer lite titt som tätt kring hunger, trötthet, uttråkan, läggning. Ikväll somnade Ivan förvisso stilla och lugnt, men igår var han såååååå upprörd och sur. 

Det är så olika mellan dagarna, hans humör. Jag går med en gnagande känsla av att han reagerar på när jag tex kommer hem sent om dagarna (igår hälsade jag på mamma på sjukhuset - kom hem till honom + barnvakt strax före sju vilket egentligen knte lämnade någon tid över för annat än att börja läggningen direkt) eller när jag har massor att fixa med och inte kan vara så närvarande pga är ensam med tvätten städningen disken matlagningen handlingen osv. Det blir dagar då han inte "får" så mycket av mig, när jag inte hinner sätta mig där på golvet och leka med honom. Jag får för mig att det är sådana dagar han skriker mer, provocerar mer, blir svårare att lämna ifrån sig och argare vid läggningen. Men jag är inte helt säker. Han har inte samma temperament med barntanten eller farmor eller förskolan. Inte fullt så mycket. Enligt vissa knappt alls. 

Oavsett vad så gnager ett lite dåligt samvete trots att jag rent rationellt vet att bättre än såhär kan jag inte vara eller göra exakt just nu. Det får bli lite sämre mat eftersom jag inte hinner laga bättre från grunden. Det får bli ett ganska rörigt hem. Det får bli en del Barnkanalen på iPad för att jag ska få loss händerna i några minuter här, några där. På ett förnuftigt plan vet jag att jag räcker till och är en fantastisk förälder. Han får kärlek och trygghet och rutiner och massor av stimulans. På ett mindre förnuftigt plan kan jag gå med dåligt samvete. Önska att jag hade tiden eller orken att kasta mig ned på golvet och liksom helhjärtat ÄGNA mig åt honom mer. Vissa dagar är det som att han mest får hänga på. Handla efter föris, sen hem och kolla Bollibompa när jag lagar middag. Efter middagen en kort lekstund och sen välling och sagor och läggning. Fan, jag får inte ihop det bättre än så. Måtte det vara okej. Måtte hans skrikarfas vara en fas och inte ett larm över att han inte känner sig tillräckligt älskad, trygg eller sedd. 

Förskolan är fortfarande väldens mest underbara. Se utdrag ur veckans brev nedan. Så imponerad av deras verksamhet. Av deras matlagning. Av personalens kompetens och omsorg. Av allt med den. Nu för tiden går Ivan varannan dag till fyra, varannan till tre. Funkar urbra. 

Ikväll hade vi middag med Lisa och Bill. Imorgon hämtar mormor Ivan och drar till Uppsala ett dygn. Vi ska tapetsera min lägenhet, och jag ska laga soppa och bjuda in till vinhäng. Fick en oväntad fråga om jag ville spela skivor på ett ställe jag förmodar att vi ändå kommer hamna på imorgon, efter hemmahänget. Det lät förvisso kul, men alltså jag äger inte ens en skiva längre. Eller en brännare. Eller någon som helst insikt i musik skapad efter att jag gick ned i bubblan, typ 2013. Så det blev ett nej. 

Fredag kl 20.48. Man får lägga sig snart va? 



1 kommentar:

Anonym sa...

Även om jag tror du har rätt i att han skriker mer med dig och därför mer när du varit borta, så tror jag inte att det beror på att du har varit borta för mycket. Min dotter gråter aldrig aldrig aldrig på Föris, är jättetålig där. Hemma är det ...hmm.. Tvärtom. Men jag tror att det är ett tecken på att de har en stark och god anknytning till sina föräldrar. Ivan låter dig få hjälpa honom att härbärgera sina känslor från dagen, som han har samlat på sig. När ni har kortare tid tillsammans så kommer det ut på kortare tid och verkar mer intensivt. Men jag tror inte att det är samma sak som att det är dåligt för honom, eller för ngt annat barn. Min kompis som är barnpsykolog och forskare och chef för en bupklinik har sina tre barn, från att de var 1 år gamla, i barnomsorg från 730 till 17 om dagarna pga att hon och hennes man "tycker om att jobba". Och det går det med. Du och jag som bara har ett barn har dessutom mer tid att ge våra barn, än om de hade haft syskon. Så jag tror att du ger Ivan vad han nevhöcer oxh lite till.