16 november 2015

Anteckning Ivan, 21 månader

Det blev ingen uppdatering i fredags eftersom vi var på resande fot och helgen var allt annat än lugn. Igår när jag kom hem var jag så utmattad att jag somnade på studs då Ivan somnat, och vi var långt ifrån goda vänner i slutet av dagen. Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag kände mig besviken över att inget, och jo det kändes som absolut ingenting, går liksom friktionsfritt med Ivan om det ska ändras minsta lilla på något rutinartat. Jag ville så gärna dra till Umeå en helg, tanka energi från min bror och låta Ivan sova lite flexibelt på en madrass eller i en resevagn. Inget av det skedde, och det följdes av en period med en del trots och skrik och dåliga spiraler, så ptjaaaaa. Vad ska man säga? Det går upp och det går ned men det är sällan lugnt, med min lilla son. Här är i alla fall denna månads anteckningar. 



Sömn

Överlag tycker jag även denna månad att sömnen är så himla mycket bättre än den någonsin varit med Ivan. Han sover djupare och vaknar mer sällan. Sover gärna till efter sju och vi har det helt okej. Men med några undantag såklart, och de tänker jag (positivt lagd som jag är) berätta nu. 

1. Hosta. När han är förkyld hostar han och den här månaden har han nog i alla fall hostat så det VERKLIGEN stört sömnen i alla fall en vecka, kanske mer. Jag bokade en tid hos läkare men avbokade den igen för hostan hann lägga sig. Jag tror verkligen inte att han har "förkylningsastma" utan att det handlar om slem i övre luftvägarna som irriterar, men på natten blir en desperat och på morgonen ringer en sin barnläkare och bara "det MÅSTE finnas något ni kan ge oss, vi kan inte HA det såhär". Nå. Det var några veckor sedan nu så jag vilar från just hostan. 

2. Ändrade rutiner. Till exempel lägga i nytt sovrum, ny säng, nya ljud utanför och inget är som vanligt. Herregud så hetsiga läggningar och så upsptyckade nätter vi hade i Umeå? Andra natten fick han till och med rejäl nattskräck, det har ju vi varit skonade ifrån senaste halvåret. Han skrek så mycket att han väckte sig själv, tror jag, för när han väl vaknade började han prata om saker i rummet som han ville kolla på och sedan vågade han inte alls lägga sig ned igen. Panik. Stannade uppe två och en halv timme mellan tre och halv sex och situationen var allmänt vidrig. Även natten då vi kom hem var ganska jobbig. Hundra gnälliga och gråtiga halv-uppvak och lite mardrömmar vad det verkade. Jag hoppas på bättring inatt. Det har varit så skönt att sova på sistone. 

Läggningarna tar tid igen. Vi kör igenom ett gäng sagor och är Ivan i fas (dvs hinner vi med sömntåget och han inte är övertrött) går det på kanske... tjugo minuter en halvtimme efter att sagorna är slut och vi släckt lampan. Men lika ofta snackar vi närmare fyrtio minuter. Och en del skrik. Och en del härj i sängen. Då kan det hända att jag tappar tålamodet, speciellt om dagen varit fylld av en massa småkonflikter, då tar jag upp honom i min famn i mörkret och säger typ "nu får det vara slut med det här, nu är det GOD NATT" i bestämd ton. Ungefär då brukar Ivan också säga "nu är det GOD NATT" och sedan motvilligt låta sig läggas ned och somna. Men de nätterna blir alltid sämre än de då vi är sams och i fas. Så jag siktar alltid på att få till dem. Men mer än varannan dag är det bortom min kontroll, så tja. Läggningarna är väl 50% sjukt frustrerande, 50% helt okej och mysiga. 

Sover gärna längre än till sju men när han gör det är han otroligt svår att söva i tid för vilan på förskolan, så jag brukar väcka någonstans mellan sju och halv åtta. Så vi kommer iväg någon gång också. 



Mat 

God aptit och provar det mesta. Älskar ris, älskar kyckling, gillar soppa, gillar såklart den gamla korven och köttbullarna (alltså "gamla" som i välbeprövad, ej gammal bokstavligen) och bryr sig inte nämnvärt om den är vegetarisk, till min stora lycka. Jag hinner aldrig laga "bra" mat hemma om kvällarna med honom så jag är mycket glad åt förskolans ambitiösa och o-barniga menyer. Ivan har en bra period matmässigt, med god aptit. 



Lek

Ritar, leker med bilar, sjunger en hel massa, dansar, tittar på Mamma Mu på Barnkanalen, läser sagor, sjunger lite till, leker med lera. Förskolan verkligen pumpar in stimulans och skapande övningar i honom och resten av gruppen, och jag blir lika glad varje gång veckobrevet anländer som berättar allt de håller på med. Ofta berättar han själv i slutet av dagen vad de hållit på med på dagen (idag "målat PINNE") och jag försöker att hitta tiden att åtminstone en stund varje kväll kunna leka med honom. Det går inte alltid, pga logistik, men jag försöker. Han gillar att brottas och bli kittlad också, och att bada badkar tillsammans med mig. 





Skrik och konflikter 

Ny rubrik på förekommen anledning. Den här månaden sade förskolan till om att Ivan lagt till sig med ett nytt skrik när han är under- eller överstimulerad som inte är gråt men liksom syftar till att bryta stämningen och göra sig hörd. Det betyder antingen "jag är sjukt uttråkad, roa mig" eller "jag vill inte vara här och göra det här" eller "jag tänker minsann inte sova om ni nu trodde det" eller "back off, större barn, jag är hotad av er" eller tja, en rad andra grejer som ofta skvallrar om ungefär samma typer av känslor. Förskolan har valt att hantera det genom att ge honom lite extrauppgifter (tex duka och vara med i köket) för att hålla honom sysselsatt, och gemensamt försöker vi alla i hans omgivning att inte möta skriket med ständiga kommentarer som "oj vad du LÅTER" eller "sluta skrika" eller "aj i öronen" för det fungerar inte. Vi försöker att låtsas inte notera skriken, och så fort han börjar prata (för han kan ju det nu, han kan oftast förklara precis vad det är om han försöker) så svarar vi direkt och lyssnar och sådär. Det är inte lätt. Det är framförallt inte lätt att vara ensamstående mamma till en sån här intensiv och envis liten figur som allt som oftast liksom testar vad som funkar med den han är allra mest trygg med, dvs mig. Vissa dagar hamnar vi i luven på varandra mest hela tiden och då somnar jag alltid med dåligt samvete. För att jag inte orkade lite till, inte hann lite mer, inte var en bättre förälder. Men gudarna ska veta att jag kämpar på, det gör jag verkligen, och både på förskolan och hemma tycker vi att skriken blivit färre och att vi blir bättre på att hitta andra sätt att kommunicera med varandra. Obs att jag såklart inte skriker åt honom, men en dålig dag när tålamodet tryter orkar jag inte alltid ignorera och prata utan säger åt honom att vara tyst i stället för att avleda, distrahera och.... ORKA. Vilket jag är säker på är den långsiktiga lösningen och den som ger bäst effekt i längden. 
I övrigt kan väl nämnas att det blir en del andra konflikter när Ivan inte vill byta blöja, lägga sig och sova eller klä på eller av sig. Inte jättemycket, men det är en del. Han har så stark vilja och det går liksom inte att han får bestämma allt. Under helgen i Umeå eskalerade det rätt fort för att resa ensam med en springande snart tvååring var inte lätt alla gånger. Det var säkerhetskontroller hit och offentliga toaletter med spännande larmknappar dit. Bälten vid start och landning hit och sladdar i nya lägenheter dit. Ja men ni fattar. Försöker applicera fem gånger mer kärlek men i resesituationer där flexibiliteten inte kan vara lika stor som hemma blir det svårt. Kort sagt är det lättare att älska varandra och leva i någon typ av harmoni hemma. Men det vet nog alla erfarna föräldrar, det är nog bara jag som är rookie. 

Språk och sång 

Ivans starkaste gren är språket. Han pratar och pratar och pratar och numera härmar han meningar med både tre och fyra och fem ord. Han räknar till tio (hoppar ganska ofta över fyra och sju men sitter med fingrarna framme och kör loss på ETT TVÅ TRE FEM SEX ÅTTA NIO TIOOOOOO och applåderar åt sig själv när han når tian) och sjunger säkert tjugo olika sånger om dagarna. Jag är så impad av hans ordförråd och förmåga att uttrycka sig. Motoriska övningar som att rita, lägga pussel, dansa efter koreografi (läs drakdansen) eller att lägga olikformade klossar i rätt hål på leksaker, är inte alls lika spännande och där är han inte lika långt framme. Men ord och sång och språk är the shit, om man frågar den här 21-månaders toddlern. 





Kroppen 

Jag har ingen aning om hans längd eftersom vi inte mätt eller vägt på några måander, men han har 92 i tröjor och 86 i byxor nu. Är längst i gruppen på dagis och fortfarande ganska masklik i kroppen. Tycker ändå att magen börjar ta sig och att han bildar åtminstone lite underhudsfett. Det tycker jag är bra, det verkar skönt att ha såhär i vintertid. Hans akilleshäl i hälsan är för närvarande hostan vid förkylningar, i övrigt mycket frisk. Har hittills vabbat två dagar sedan förskolestart. Tänker med fruktan och panik på magsjuka varje dag (jag alltså, inte Ivan vad jag vet).

Tidigare månadsanteckningar:

Inga kommentarer: