2 november 2015

En bra, en dålig, en bild

En bra grej från sistone: Ivan accepterar nu vegokorv och vegobullar som vore de vilket processat kött som helst. Mycket glad för detta. Det gör vårt liv behagligare att leva. 

Dålig grej från sistone: Ivan skriker så jävla mycket just nu. Så att förskolan adresserar det till och med. Inte gråter alltså; utan tänk mer Pernilla wahlgrens sista ton där i Picadilly Circus, den där som spräcker trumhinnor och fönsterglas. Det händer när han blir frustrerad och han är högst medveten om att alla omkring honom önskar sig något annat typ av ljud. Ibland säger han "Ivan skriker!" Helt förvånat efteråt. Ibland säger han "man ska viska!" Och ibland, snyft "prata fint!". Fan ändå. Jag vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Imorse sade jag "men säg det med ord i stället Ivan, prata" varpå han sade "ont i handen" - han hade sovit på ena armen så att handen somnat (tror jag, för den kom igång sen) och det kanske var en metod vi kan använda oftare. På förskolan funderar de på att börja köra med att ska du skrika så får du göra det i det här rummet för vi får så ont i öronen av att stå bredvid. Det kanske bara är en fas? Han är kuttrande charmig och glad mest hela tiden mellan utbrotten. Som vanligt förebrår jag mig själv och tänker att åååh tänk om det är för att han inte har nån pappa. Hej tanke jag förmodligen kommer då brottas med hela hans uppväxt. Typ försöka tolka och tänka huruvida hans beteende är normalt och tryggt eller om det är en konsekvens av hans faderlöshet. 

Idag kom lilla dagisfotot. Så hemskt gulligt var det. 


6 kommentarer:

Anonym sa...

Vårt "lilla" (3,5 år) yrväder har haft också haft skrikfaser, en kompis barn hade det också så jag tror det är ganska vanligt. Jag tycker det effektivaste sättet (även om en alltid inte orkar vara konsekvent och pedagogisk) att få henne att sluta med det har varit att ignorera när hon skrikit. Hon märkte snabbt att det var ett effektivt sätt att få uppmärksamhet på. När uppmärksamheten uteblev avtog också skrikandet.

Anonym sa...

Hej, tror inte att det har med hans faderlöshet att göra. Känner ju inte Ivan och är inte barnpsykolog så spekulerar ju mest, men tänker att det är alldeles för lätt som förälder att tro att allt beror på miljön.
Det finns barn som växer upp under trasiga förhållanden och blir hur trygga som helst. Sen finns det sådana som växer upp under idealiska förhållanden men som ändå hamnar helt utanför samhället.
Du verkar vara en ypperlig mamma och jag tror att han skulle vara en liten gaphals även om hans far varit i livet.
Kram på dig
/G

Anonym sa...

Har ej m faderslöshet att göra o jag ÄR barnpsykolog (hej igen!). Väldigt lite i hans liv kmr ha med det att göra i relation t det positiva m att han har andra trygghetspersoner som ger honom så mkt (ffa Du). Ignorera som ovan nämnde, att erbjuda eget "skrikrum" riskerar att göra beteendet positivt förstärkt, dvs vidmakthålla det (Hallå eget rum att röja i o förmodligen en personal som cirkulerar i närheten då de förhoppningsvis inte kör på ensam i skamvrå-grejen).

Schmarro sa...

ÅH GUD VAD JAG UPPSKATTAR DENNA INPUT. TACK <3 <3 <3

Karin sa...

Mitt eget barn (drygt 18mån) och typ alla jag känner med barn i samma ålder skriker sådär. Supereffektivt att få massa reaktion och uppmärksamhet på ju! Jag försöker ignorera, men märker hur JEFLA irriterad jag blir....

Anonym sa...

Min dotter körde samma grej under en period i höstas! Helt galet höga skrik som inte gick att förutse, och ofta när hon var glad. Som att hon ville testa hur högt hon kunde skrika.