29 november 2015

Inomhusväder - en dokumentär i åtta bilder

Alla småbarnsföräldrar vet, och troligen i synnerhet ensamstående sådana, att en fredag när väderprognosen för helgen visar regn och idel regn, inte innebär "pusta ut och ta det lugnt, äntligen är helgen här" när en går hem från jobbet på fredagens eftermiddag. Nej nej. Här gäller det att ta ett djupt andetag och förbereda sig på en helg inomhus - aka ingen rast ingen ro för föräldrar till virvelvindsbarn som på intet sätt kan roa sig själva utan kräfva sällskap och stimulans i exakt allt de tar sig för. Så ja, jag var beredd i fredags, och jo, det blev lite som jag tänkt. Förberedde mig genom att gå till pappershandeln i Söderhallarna och köpa ett stort block (tänk A3 gånger två, blir det A2 då rimligtvis va?) och en massa tuschpennor. Sedan var det bara att köra. Här kommer några bilder på det som hände sen. 

1. Innan middagen på fredagen: rita. Nu ser jag att jag inte alls hade tejpat upp det stora pappret jag köpte på pappershandeln (det måste varit igår, lördag) men skitsamma. Saker Ivan gillar att jag ritar just nu: måne, stjärnor, sniglar. Han bryr sig inte nämnvärt om att jag är kass på att rita. Hittills. Sedan åt vi middag, sedan badade Ivan, sedan kom hans barnvakt och jag smet i väg på fest i tre korta timmar. Det var mycket mysigt men precis som vanligt: för kort. Hann inte prata med alla jag ville prata och råkade börja gråta vid ett tillfälle pga vi pratade för mycket om min kräkfobi som har varit extremt tung och närvarande under veckan som gått. Tänk "ingen sömn sova med fullt set nya lakan och handdukar inom räckhåll varje hostning kanske är en potentiell kräkning jag är ensammast i världen jag får panik" och höj upp till fyrtiotusen så fattar ni. Det behövde visst komma några tårar. Nåväl, begav mig hem klockan 22 och sov sedan ganska gott med Ivan som pasuat i hostningen för en kväll eller, visade det sig sen, två. Hurra. 


2. Lördag morgon: bygga koja. Denna koja var så populär att den fick stanna hela dagen men tyvärr tyckte aldrig Ivan att den hade någon poäng om vi inte båda var i den samtidigt. Så det var vi. Cirka en miljard gånger. 

3. Ivan sov middag och jag lät honom sova två timmar. Hann både städa och läsa i den här boken, som jag har massor att säga om men inte hunnit formulera mig kring. En av tankarna rör sig runt ämnet sorg och manlighet. Jag tänker att det verkar tungt att ha så långt till sin svaghet. Jag tänker att det kanske inte nödvändigtvis behöver ha med kön att göra men att det rimligen har det, åtminstone lite, åtminstone någonstans. Den är smärtsam, såklart, och sorglig, såklart, men på något plan stör den mig också. Den är så dokumentär. Han som varit med om det här, alldeles nyligen faktiskt, är så... frånvarande. Jag vet inte. Han kanske dyker upp ju längre boken lider. Har bara läst dryga halva ännu. Om ni undrar vad den handlar om så ta en titt här. 

4. Ivan vaknade och hans favoritperson, aka moster Bea, dök upp på besök över dagen och natten. Succé! I vetskapen om att ett extra par armar skulle finnas till hands för tjugofyra välsignade timmar vågade jag mig på både matlagning (vi åt fajitas) och pyssel (vi gjorde pepparkakshus, nejlikor i apelsiner, knäck när Ivan somnat). Här provsmakar Ivan apelsinen som snart skulle få nejlikor instuckna i skalet. Pricken i pannan är från tuschpenna, ej nejlika. Humöret var glatt hela kvällen lång. Jag besökte kojan åttiotvå gånger uppskattningsvis. 

5. Såhär blev pepparkakshusets tak. Vad det där till höger föreställer? Tja, det SKULLE vara ett C, ett I och ett B som skulle representera gängets förnamn, men jag satte I och B för tätt och allt blev fult så jag fortsatte och försökte sminka över det. Resultat: en tutte? Eventuellt. När Ivan somnat och knäcken var färdig gick vi också och lade oss, troligen somnade alla i lägenheten före 22.30.

6. Sen kom en söndag och det kom ännu mera regn. Ivan hatade att leka inomhus trots våra allra bästa försök och intentioner, så vi drog ned på stan. Vid tio. Och eftersom allt öppnar elva på söndagar hann vi både röja runt i en ej öppen Galleria ("fikade" på café och härjade i alla spännande öppna ytor) och titta på marknaden på Sergels torg innan vi klev - först på plats - in på Rum för barn på kulturhuset. Trots att jag sovit okej i två nätter nu är det som att jag och min kropp inte riktigt kommer ifatt från sömnbristen och alla bilder som illustrerar mitt ansikte framifrån gör mig bestört. Så här är en där vi ligger ned lite. Skönt för kroppen, mysigt med stjärnor i taket. Sedan fick Ivan en hamburgare till lunch, vi vinkade av Bea vid tåget och åkte hem. Ivan somnade. 

7. Nu sover Ivan och jag ska läsa vidare i boken. Jag har förresten hunnit rama in min fina, fina bild från Anna Åhlund också. Bilden föreställer en mamma och en pojke som tittar mot en stjärna i himmelen och texten under bilden (som ingick i hennes projekt, som sedan blev en bok - JULKLAPPSTIPS!!! -  En snippa om dagen) lyder "nu vet du mer än vi". Den kom ut dagen efter att Aksel dog. Den fanns med i programmet till hans begravning. Den betyder jättemycket för mig. Jag älskar den. För övrigt ramade jag in Ivans första dagisfoto när jag ändå var igång. Utanför ser man vår park där de tagit bort målen för att grannar har tydligen klagat på "höga ljud om kvällarna". Dont get me started om detta, så idiotisk lösning. Släck ned parken vid halv tio eller nåt, så kommer ingen spela? Låt de som har kul ha kuuuuul för fan. 
 

8. Okej, det finns ingen åtta ännu. Nu är vi framme i realtid. Men om jag får gissa och önska så hittar vi en vänlig själ som vill leka en stund med oss innan vi går hem och lagar tidig middag, badar och lägger oss och sover. Nästa vecka ska jag åka till England på jobb i två dagar och Ivan ska vara med sin mormor och tre hundar (och mostern igen, hurra). Ser fram emot hotellnätterna, ser fram emot "ostörd sömn", men vet hur det brukar bli: sover svindåligt och längtar ihjäl mig efter min sängkamrat, min unge, min bästa lilla vän och livets mening. Oh well. Den dagen den sorgen (onsdag it is). Slut på rapport.

Inga kommentarer: