15 november 2015

Så knäckt.

Okej, natten: mardrömmar vid tre, vaknar upp och vill kliva upp, försöker hålla det hela tyst i det vardagsrum vi sover i, är vakna till efter fem, så trött att jag vill gråta. 

Dagen: vaknar halv åtta, Ivan är på rasande gnälligt explosionsartat humör, går ned på stan i dimma och regn vid halv tio, stan öppnar tolv, går i samma väder till Västerbottens museum 2 km utanför stan, kämpar för att hålla gnälligt barn vaken så han ska få i sig lunch och ny blöja innan sömn vid elva. Vid halv tolv är han övertrött, skriker i vagnen och kastar av sig vantar och mössa gång på gång. Det är kallt och regnar. Vi går med på stan. Barnet somnar inte. Två timmar har nu gått. Min bror har tagit över försöken. Jag sitter på ett café och lår illa av utmattning och återhållen irritation och ilska. Resan hem börjar om 1,5 timme. Barnet sover inte. Jag vill om inte dö så åtminstone upphöra att existera en stund. Såhär trött har jag inte varit på länge länge. Varför är inte mitt barn det? Jag vägrar flyga med honom osoven klockan fyra. Alltså vägrar. 

Helvete vad jävla dåligt exakt allt går just nu. Regnväder och resevagn och övertrött barn, så himla sämst kombo. Vill hem. Vill vara ensam. Vill vara barnfri. Det kommer aldrig mer ske. 

2 kommentarer:

E sa...

Åh, kram på dig. Fan så jobbigt. Känner igen mig, en har längtat så mkt efter nåt roligt åsså blir det bara fel, är trött och mäktar inte med. Bryt ihop och kom igen.

Anonym sa...

Har inga råd bara OJ vad jag känner igen mig, hatar när livet med barn bara blir en kamp kamp kamp. Du var modig som åkte, försök att "unna dig" allt du kan typ latte, godis eller vad som ger dig tröst.