9 november 2015

Varv två

En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande: 

Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid? 

Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju. 

Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet. 

Ska bara komma på hur man når dit egentligen. 

Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då? 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Kram, kram, kram till dig!

Lena sa...

Den största av alla styrkekramar!

Anonym sa...

Hej.

jag är bara ensam för att jag har skilt mig.
Och min sorg är över en gammal mamma,
inte någon ung person som borde leva.

Och jag vet ingenting om hur det är att ha barn.

Men jag förstår de där känslorna kring mörkret. Julen.
Ynkligheten. Årsdag. Allhelgona.
Och fast jag inte alls känner dig så tänker jag mycket
på dig. Och skulle vilja komma med någon tröst.
Fast det finns ju ingen tröst. Bara tid som förhoppningsvis läker.
Det enda jag kan skriva är att det du skriver och hur du skriver betyder mycket
för en annan ensam i en annan ensamhet.
Vill bara säga det.
Och en anonym kram är också en kram.