5 december 2015

Affektreglering och boktips

Jag har snöat in på tankar kring affektreglering och då syftar jag inte på min egen, vilket fungerar hyfsat bra eftersom jag är vuxen, utan Ivans. Egentligen har jag nog tänkt på affektreglering väldigt länge i relation till Ivan, men har jag inte riktigt kunnat termen förrän nu.

Jag tror att det började med att vi pratade om Malin Alfvén, vi vet radiopsykologen från Knattetimmen, när jag var hos Ivans och min barnpsykolog för några veckor sedan. Vi pratade om henne och hennes bok, som jag då läste, i samband med att Ivan då börjat med att skrika högt och gällt när det blir för mycket för honom. Vi hade identifierat att det oftast sker när det händer för mycket och låter för mycket runt honom, och det var egentligen inget nytt: sådan har han varit ända sedan han föddes. Han blir stressad av högljudda miljöer där han inte hinner ta in allt samtidigt, får svårt att sortera, och bryter ihop. Men i takt med att han blivit lite större och börjat förskolan och dagligen vistas i miljöer som innehåller höga mått av stimulans och mellan varven också kaos, så har detta nya skrikande uppstått och då, när jag var hos psykologen, var det ganska mycket och ett ämne jag behövde ventilera kring. Jag hade famlat lite i hur jag skulle möta honom eftersom jag insåg att han inte gjorde det för att ställa till med bråk, det var som att det var en impuls som han inte kunde stå emot. Skrika råhögt tills någon tystnar eller en situation avbryts. Inte för uppmärksamhet så mycket som för att liksom avbryta. Så vi pratade om det, och vi pratade om Malin Alfvén, och jag sade att jag hade tyckt att hennes bok var bra för att det var så vanligt med frågor som handlade om barn som liknade mitt. Och så sade jag att jag hade lite svårt för tanken att säga åt honom på skarpen, typ när det går för långt. Just vad gällde skrikandet (det är mycket bättre nu men det kan vi ta i ett annat inlägg om någon bryr sig) så kändes det alltid som att säga åt honom "på skarpen" var den minst effektiva metoden. Då sade vår psykolog att Malin absolut var klok och bra och populär, men att den metoden hon förespråkar (att "ta tag i barnet" när det blir för mycket och säga ifrån på skarpen, typ) inte är speciellt modern. Psykologen sade då att nu pratar man mer om något som heter "lågaffektivt bemötande" och jag ville veta mer. Hon tipsade mig om psykologen och författaren Bo Heilskov Elvén, och en bok som hette "Barn som bråkar - att hantera känslostarka barn i vardagen". Jag köpte boken trots att jag inte helt kände igen min och Ivans situation i titeln (jag tycker inte att han "bråkar" eller att vi blir osams speciellt mycket, men viljestark är han ju och känslig och intensiv så what the heck, det var värt ett försök), och nu läser jag den och den är så braaaaaaaaaa.

Jag har inte kommit ens halvvägs men hittills har kapitlen jag läst alla talat rakt till mitt hjärta och magkänsla vad gäller barnuppfostran. Barn som kan uppföra sig gör det, heter till exempel ett kapitel som handlar om just det: det handlar inte om att barn inte VILL uppföra sig utan att de inte ännu i sina liv och kognitiva förmågor nått en mognad där de till exempel kan reglera sina känslor eller impulser, sortera bland intryck osv. Han skriver att barn gör det mest begripliga i varje situation och att ansvaret alltid ligger hos den vuxne att hitta en väg som fungerar. Barnet gör så gott det kan efter det förutsättningar barnet har. En annan intressant grej är att forskning visar att varken mutor eller bestraffningar fungerar,  och att "fya" och "inte så-a" sitt barn inte kommer lära barnet just något alls. Inte heller mutorna. Barn under 11 år lär sig genom att lyckas och inte misslyckas, och barn runt 13 och framåt börjar lära sig genom att misslyckas. Fram till 11-årsåldern misslyckas barn oftare än de lyckas med i princip allt de företar sig, så de får träning genom misslyckandena men det som stimulerar inlärningen är varje gång det går bra. De blir överraskade när de lyckas, och inte misslyckas, medan från 13 och framåt blir de allt oftare överraskade när de misslyckas (liksom vi vuxna). Han skriver också om att man måste ha självkontroll för att kunna samarbeta, och nu kommer vi in på det här med affektreglering.

Såhär, typ: barn har ju inte en färdigt utvecklas självkontroll. Olika barn klarar olika mycket stimuli och brus innan det blir för mycket för dem. Men när det blir för mycket, när en förälder eller omgivning ställer krav på barnet som de inte kan möta, uppstår ett kaos i deras hjärnor. De går in i affekt. Boken visar en modell som heter affektutbrottsmodellen, se bild:


Enkelt sammanfattat: olika barn har olika baslinjer för där det blir för mycket för dem och de går i affekt, det blir kaos, bråk, utbrott osv, och den linjen stiger med åren. Vuxna går sällan i affekt, med anledning av detta. När man passerat upptrappningsfasen, där barnet i princip visar avger tecken på att det är på väg men olika subtila (mitt barn, tex, visar mycket tydligt och jag vet alltid när det börjar bli nära ett utbrott eller att han tiltar, då brukar jag avbryta och avvika), och barnet är uppe i kaosläget (ovan linjen) går det inte att resonera eller diskutera eller ens trösta. Det är helt enkelt ingen idé.  Barnet befinner sig i affekt och det enda och bästa en kan göra är att - likt en bil som sladdar - ställa ratten i linje med det håll bilen sladdar åt och "hänga med". Inte förrän barnet är åter i nedtrappningsfasen går det åter att resonera, men inte heller då fungerar det speciellt bra eftersom barnet ägnar massor av energi åt att återfå sin självkontroll.

Att leva ett liv där ett känsligt barn aldrig hamnar i affekt är att leva ett inrutat liv med tydliga rutiner som i princip aldrig ruckas, men det fungerar ju inte för de flesta. Men de som har barn som har en lite lägre linje - som mitt - vet att det sällan blir speciellt kul att vara "spontan" och "flexibel" och "bara köra och låta barnet hänga på" osv. Ett barn som får utbrott, gråter och är i affekt är liksom inte så härlig att ha med sig, och det känns oerhört fel att utsätta det för det (för mig i alla fall). Vilket ofta leder till mindre flexibilitet, mindre "äsch vi bara kör", färre långa flygresor (för mig) eller spontana utflykter med övernattningar på någon soffa här eller där. För att det inte funkar. För att det inte blir kul. Hur gärna en själv (jag) skulle vilja att det var på ett annat sätt så är det ju inte det. Och det är inte hans fel heller. Han bara är sån, och jag tycker såna här teorier och förklaringsmodeller är VÄRSTA eureka-momentet. Det förklarar så mycket. 

Det är för att Ivan lätt går i affekt när rutiner ruckas som vi har svårt med resor och nya sovplatser, det är därför det inte blir bra när jag säger åt honom att "sluta skrika" i stället för att avleda och hitta andra alternativ. Det är därför vi lever så rutinartat och inrutat just nu. Det är därför jag redan innan jag gick på kalas med fem pigga femåringar idag, som jag visste att vi inte skulle bli långvariga (det blev vi inte heller). Det är därför som vi nästan aldrig går på en middag och stannar efter Ivans läggningstid. För att det fungerar inte för honom. Och fungerar det inte för honom så fungerar det inte för mig. Han behöver fortfarande min hjälp att reglera sina affekter när miljöerna blir för mångfasetterade för honom att sortera i själv. Det är mitt jobb att finnas där för honom och hjälpa honom igenom dagarna så att de går att hitta sammanhang och trygghet och glädje i.

Men. Det slutar inte här (erkänn att ni hade hoppats). Det är också en annan grej jag funderat så mycket på som har med Ivans, nu snart två år, beteende att göra. Jag ser hur han mer och mer FÖRSÖKER att reglera på egen hand. Det är så himla fint och hjärtevärmande att jag nästan vill gråta när jag tänker på det. Tre exempel:

- När han tycker att det blir för stimmigt och stojigt på dagis och många vilda 1,5-åringar skriker samtidigt har han lärt sig att öppna dörrarna på dagis och går in i ett annat rum. Söker sig själv till en lugnare miljö i stället för att stanna och bli ledsen och orolig själv.
- Idag när vi var på en mässa med hundratals människor och mycket höga ljudnivåer satt han i min famn och försökte få grepp om situationen och sade till sig själv "det är ingen fara gubben, det går bra". ALLTSÅ JAG DÖR för att detta var så gulligt.
- På kalaset idag drog han in mig i ett rum där ingen var och började rita, var då glad och lugn men när femåringarna öppnade dörren och kom in försökte han milt men bestämt putta ut dem och sade "akta, akta". När de inte fattade och för övrigt inte brydde sig (det var ju i en av femåringarnas rum vi befann oss i dessutom) började han gråta förtvivlat och föräldrarna till femåringarna kom inspringande och trodde väl att någon hade slagit honom eller så. Så var det ju inte - han hamnade i något slags affekt där han försökt att lösa situationen på egen hand genom att ta ut dem och säga akta, men de förstod inte och han blev maktlös och kunde inte hantera det.

Förstår ni hur jag menar eller beskriver jag något alla redan vet? För mig är det här så himla fint att titta på, att se honom försöka få grepp om sin omvärld och hitta strategier där han kan lösa sin situation själv. När det inte fungerar är jag där och hjälper honom, och förskolepersonalen också, genom att avvika från den alltför överväldigande situationen och hjälpa honom att komma ned i varv, men jag tycker det är så vackert och fint och älskvärt att se honom försöka själv. 

Nu ska jag ge mig raka vägen in i nästa kapiltel i boken. Det handlar om spegelneuroner och att känslor smittar och jag har bläddrat i det och ser att det står en del om att aldrig kräva ögonkontakt med ett barn (det leder oftast till upptrappning av känslan eller konflikten) och att avleda i stället för att konfrontera.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vet du. Jag har inga egna barn alls eller så och väldigt lite gemensamt med dig över huvud taget - det enda jag kan tänka mig är att våra vägar korsats någon gång på Mettans glada dagar. Men, jag förstår sorg. Jag har förlorat en mamma i cancer och en storasyster när hon blev ihjälkörd förra året. När jag av en slump hittade din blogg läste jag igenom lite. Ville bara kommentera med att säga att du verkar vara en sådan himla fin mamma. Din son är jättefin och genom dina inlägg lyser kärleken och omtanken för honom igenom. Jag önskar er allt gott, att du ska få sova ut och ha bra lediga stunder med dina vänner som vuxen och attt din son ska få må bra och landa i allt. Kram!

Karin sa...

Tack, tack, tack för tips och att du delar med dig. Ska köpa boken omedelbart då den verkar passa utmärkt även på min son. Har precis varit på en liten resa och hälsat på en kompis med en vild 3-åring, rutinerna har ruckats och det har varit SÅ JOBBIGT. Min son har inte ätit och inte sovit ordentligt. Så ovärt.

Erika L sa...

Tack så mycket för tipset! Jag har sett att boken finns men har inte heller kännt att titeln stämmer med min son. Nu ska jag genast köpa den! Jag älskar Malin Alvén och främst hennes Trotsboken (och kapitlet Extra krävande barn) men det där med att ta tag och titta i ögonen har aldrig funkat på honom. Jag känner igen mig exakt i det du skriver och det är så hjärtskärande men ändå så himla glädjande när han började kunna säga eller göra saker för att komma ifrån situationer som är för stimmiga. Vi brukar ha med hörselkåpor ifall det inte finns något ställe där man kan smita undan och få lite lugn och ro.
Vilket bra jobb du har gjort med att hjälpa honom att identifiera varför han tycker att det är jobbigt!

Hanna sa...

Så intressant detta. och vad fin du är!