27 december 2015

Du och jag, Intensivan

Note to self eller annan nybliven förälder till intensivt barn där det känns nästan omöjligt att roa sig själva hemma utan annan stimulans än sig själva: det kommer en dag då det plötsligt inte ter sig helt omöjligt längre. Gradvis har det väl ändrats antar jag, men nu får jag inte samma panik som förr av en obokad dag tillsammans med Intensivan. Det går liksom helt okej att både hänga inomhus och utomhus, bara vi två. Inte för att han roar sig själv speciellt bra fortfarande. Och inte för att jag får speciellt många sekunder över till duschar eller att surfa eller bläddra i nån bok. Men trycket har liksom lättat. Det är på något vis mer harmoniskt och kul att hänga bara vi. Idag har vi inlett dagen hemma, gått över till Josef och hans päron på förmiddagsfika och lek, tagit ett varv rint årstaviken och lekt själva i parken nedanför tanto. Sen har ivan sovit och på eftermiddagen tog vi en tur till Enskede och lekte med ayton och hans husvaktande föräldrar. Sedan snöade det och vi åkte hem. Badade. Kollade på Johans fordon på SVT play. Nu närmar sig klockan nio och jag samlar styrka inför den sedvanliga läggningspaniken. Om allt går som det brukar kommer Ivan skrika läppen av sig och försöka rymma ur sängen ca 100 gånger. Sen kommer han ge sig men fortfarande vara sur. Leta ställning och snurra runt i sängen en halvtimme. Vid tio är det klart. Kanske. 

En annan note to self är det här med sömnen. Det ger sig med tiden! Jag skulle säga att i Ivans fall, efter mardrömslika år fram till det hände, så vände det någonstans mellan 18 och 20 månader. Då slutade jag känna mig helt outvilad om morgnarna. I alla fall fem av sju. Och det räcker faktiskt gott och väl. Snyggare har jag varit och piggare har jag sett ut men äsch, vem har råd att vara kräsen? Inte jag. 

Nåväl. Åter till läggning. Hörs. 


Inga kommentarer: