15 december 2015

Dyker ned (pga har exakt inget annat val)

Jahopp, ny natt. Ny ensamhet, ny oro, nej skräck. Känns som att dyka ned i ett svart hav fullt av hajar och ormar. Eller vafan, värre ändå. Ett svart hav fullt av Bob i Twin Peaks. Nätterna alltså. De är så hemska. Även med ett friskt barn tenderar jag att oroa mig och känna mig liten och ensam och inte kapabel att ta hand om allt som trillat över mig på natten. Det brukar alltid gå över när det är dag. Men nätterna är inte min vän just nu. 

Nätterna är alltså inte heller Ivans vän, för han har något slags magsjuketema (samma förra gången, i maj) att må okej på dagarna och kräkas och gråta och må piss under natten. Kanske kan han mota spyan i grind dagtid? Kanske funkar det bättre att o-spy när man är uppe och rör sig? Sitter och sover i vagnen på dagvilan? Inte fan vet jag - och det är ju en av anledningarna att detta tar så hårt på mig. Det GÅR inte att fatta magsjukans logik, den finns inte ens. Igår efter en kräksfylld natt och morgon mådde han liksom fint. Vi var ute och promenerade hela dagen, matade änder och tittade på grejer och han ville hela tiden gå ur vagnen och göra saker. Som att gunga fort och hoppa studsmatta. Jag höll honom undan andra levande personer men lät honom strosa lite här och där. Räknade timmar vid läggningen och konstaterade att det gått 16 timmar sedan senaste kräkset, bra, då är det väl över. Men så började en helvetesnatt med kräks och osömn och illamåendegråt och allt det där. Avslutades med en upplevelse i badrummet som var så vidrig att jag inte ens pallar återge den. Men tänk längd: lång, och moment som ljud av kvävning och kramper i hela kroppen så är ni nära. Förmiddagen var sedan hemsk. Så trött ledsen gråtig gnällig. Sen sömn och sen, javisst, rätt pigg. Och glad. Fortsatt utan aptit men i övrigt sig rätt lik. 

Och nu sover han. Ligger här bredvid mig i mörkret hos farmor och farfar dit vi flydde idag. Inte så mycket för hjälp (vi bor på egen våning mycket avskiljd från de andra) som för att jag inte står ut att vara ensam i den här känslan. Kan inte fungera socialt men behöver människor omkring mig. Farmor och farfar är bäst. Mycket viktiga. I alla fall, han sover. Och jag ligger här med handduk och hink redo och väntar in att det ska börja igen. Har googlat på fraser som "normallängd" och "magsjuka" och annat som leder direkt in på familjeliv. En del håller tydligen på såhär i en vecka eller mer. 

Om det är så för oss vet jag inte vad jag tar mig till. 

4 kommentarer:

Anna sa...

Asså fy farao. Förstår din skräck och den totala ångest och utsatthet du måste knänna nu. Min absoluta mardröm. Kan ju tyvärr inte hjälpa mer än att säga att jag hoppas ni får sova i natt och att ni snabbt blir friska igen. Håller tummarna hårt hårt!! Och måtte vaccin mot magsjuka uppfinnas typ igår.

Karin sa...

Styrkekram till dig! Fy satan vad jobbigt det låter. Hoppas verkligen att det inte blir så långvarigt.

Hanna sa...

Hej! Fy, vad jobbigt! Hoppas han mår bättre snart. Känner igen googlandet där alla vägar leder till familjeliv (och den paniska rädslan för magsjuka). Vår lilla hade en liknade magsjuka för nån månad sen. Var pigg på dan och åt till och med men spydde sen i tre nätter. Så himla skumt. Kram

erika sa...

Jag lider med dig. Fast du kommer ju klara det. Du klarar det ju just nu. Jag hoppas du kommer ihåg att vara riktigt jävla stolt över dig själv!