28 december 2015

Tack och tack igen

Tack för alla tips om läggningar igen. Ni är för jäkla rara. Jag hade dem alla i huvudet när jag lade honom ikväll, och framförallt fastnade jag för följande från dig, Sara:

"Om han aldrig däckar & är en person som behöver hjälp att reglera pauser & intryck tror jag du måste köra på med rutinerna bara. Att han testar, testar, testar om det går att rucka, rucka, rucka om en har bajsat/protesterar/gråter/verkar pigg etc. Alltså naturligtvis inte medvetet & beräknande utan att han är en person som behöver prova detta väldigt intensivt just nu, och att det säkert hänger ihop med att sömnen blev nåt jobbigt när han var sjuk. Och att du då behöver vara det där stabila planket som finns där & fångar upp, visar att jo, det är läggdags nu, och ja, det är helt okej att det känns jobbigt men det kommer gå bra att somna ändå och somna är det du ska göra nu. Tydlighet, inte många alternativ. Tråkigt men barn som Ivan (de allra flesta barn, eller eg alla barn) mår så sjukt bra av tydliga vuxna som inte förhandlar/backar om sånt som inte är förhandlingsbart. Det är inte sannolikt att han minskat sitt sömnbehov jättedrastiskt plötsligt ju, han behöver sova & kommer behöva lära om att det inte är farligt att somna. Om du tvivlar tvivlar han. Jag vet, jättelätt att skriva, inte lika lätt att genomföra. Kämpa, det kommer vända, allt vänder! /Sara" 

Kommentaren talade till mig på många punkter, dels det där om att det inte är troligt att han helt plötsligt minskat sitt sömnbehov drastiskt (jag tror han kommer sluta dagsova ganska snart, men inte ännu, har har inte tolv timmars vakenhet i sig riktigt än) och att det högst troligen hänger ihop med att det varit jobbigt att må dåligt på nätterna (och ärligt - jag mådde PISS psykiskt själv så var säkert inte ett stabilt plank när det pågick), och dels att det är rutiner och trygghet som är nyckeln. Jag provade att vara det där planket som varje gång han sa "bajsat, bajsat" sade "ja, men det gör inget" (i stället för "nej det har du inte" eller "va, har du, ska vi kolla" - jag visste ju att han inte hade det) och när han till slut grät och gnydde "ont i magen" gick jag inte upp med honom utan satt i mörkret och vaggade och sade "ja men det går snart över, det är ingen fara". Läggningen tog ändå en timme. Men den var inte lika hysterisk som igår. Han slog huvudet i väggen och testade bajs-kortet otroligt många gånger (igår gick vi faktiskt upp för att kolla blöjan) men ganska långa stunder var han också glad och låg och sjöng i mörkret. Så, en timme varav kanske tio minuter var gråt och protester, resten var allmänna förhalningar och vanlig hetsighet. Ändå jobbigt. Men lite mindre jobbigt än igår. Jag kom ut ur sovrummet kvart över nio och inte elva i alla fall.

Jo, och det jag fastnade allra mest för var detta: tvivlar jag så tvivlar han. Det måste jag hålla hårdare i framöver. För jag tvivlar ju ibland. Tvivlar på att han är trött, om han har jätteont i magen, om han bajsat (fast han har aldrig gjort det liggande eller sittande eller doftfritt så länge jag kan minnas, heh) och så kör vi på med lite ny vakentid. Det enda jag inte kan ignorera är när han börjar försöka ta av sig blöjan, då måste jag ingripa, och känner jag honom rätt kommer han snart fatta att det är vägen att gå för att skapa lite action i mörkret. Men den dagen (ca: imorgon) den sorgen. Nu godnatt. 

8 kommentarer:

Anna sa...

Börjar han köra blöjtricket är mitt tips att vända pyjamasen bakofram så att dragkedjan eller knäppningen hamnar på ryggen. Så gör vi med min dotter just nu. Ibland åker pyjamasen på även dagtid..

Schmarro sa...

Detta förutsätter helkroppspyjamas! Det slutade vi med för nästan ett år sedan. Minns inte varför men tror den korvade sig när han snurrade runt runt.

Anonym sa...

Så himla bra jobbat! Vad fint om våra kommentarer kan hjälpa till, åtminstone litegrann. Det där med det trygga planket och att inte tvivla är ju SJUKT svårt om en är en reflekterande person som har lätt att ta andras perspektiv, vilket jag uppfattar dig som (och hur jag uppfattar mig själv också), men det blir lättare när en blir medveten om det iaf, och sen är det "bara" att öva och göra så gott en kan, mer än det går ju liksom inte. Du är helt fantastisk, du gör hela tiden ditt allra yttersta för att Ivan ska ha det så bra som möjligt. Du är världens bästa förälder till Ivan! Försök att sträcka på dig emellanåt och klappa dig själv på axeln, för du är grym! /Sara igen

Anonym sa...

(Skulle blöjan bli en stor grej kanske han faktiskt kan somna några dagar utan, alltså att du inte kämpar med att ta på den när han tar av den för det är ju det han "vill" då, att fightas, och att du knäpper på den direkt när han somnat? Så lägger sig nog den laddningen väldigt fort?) /Sara

Caroline sa...

Det finns trix för föräldrar för det med - pyjamas i en del, bakåfram om det behövs!

Eh... nu ser jag att det redan skrivits av andra.

egoistiska egon sa...

Kan han sova i body och byxor kanske? En tid iaf så han fattar att blöjan ej går att ta av? F försöker också ta av sig blöjan (dagtid) och har själv funderat på hur man motverkar (way too early att låta honom gå utan blöja eftersom han och vi har noll koll på när saker kommer ut så att säga).

Frida sa...

Det här kanske är helt uppenbart för dig, och något du redan gör - men har du testat att förbereda honom? Lämningar på förskolan har alltid varit jobbiga för oss, måndagsmorgon alltid värst. Nu börjar vi förbereda honom redan söndagskväll, "imorgon ska du på dagis igen, mamma ska jobba" etc. Med läggningen börjar vi ett tag innan prata om att det snart är läggdags, så att han känner att han får leka färdigt. Borstar tänderna mitt i leken, sedan får han vara med och välja bok. Ibland vill han ta en sista lekrunda, då får han det. Det finns inget "sista", jag försöker istället tänka att vi ska vara överens, så jag får förklara för honom varför vi ska göra som vi ska göra.

Jag är inte säker på att om du tvivlar så tvivlar han. Jag känner igen den känslan extremt väl - men jag tror bara att det handlar om att försöka se hans behov, och komma runt det. Avleda. Vill han kissa, dricka vatten etc så får han det (oftast, ibland är man ju svintrött och orkar inte gå upp och "kissa" tre gånger) och så säger jag: "och sedan ska vi ligga här och somna tillsammans och så håller jag om dig" eller "ska jag inte sjunga en sång för dig istället?".

Anonym sa...

Jag tänker att risken blir att blanda ihop att se barnets behov och att avleda/komma runt en eventuell konflikt eller jobbighet. Det är ju långt ifrån samma sak. Det går att visa att jag som förälder ser mitt barn utan att för den sakens skull låta barnet styra över läggtiden eller liknande. Att visa att en hör att barnet tycker det känns jobbigt, att bekräfta att en ser, är inte samma sak som att låta barnet leka en stund till eller liknande. Det finns barn med väldigt välutvecklad självreglering som säkert klarar det, men om Ivan har svårt att reglera själv tror jag det är för stort ansvar att "lägga över" på honom. Då hamnar en lätt i det som du beskriver, Carro, att det blir långa förhandlingar och förhalningar in absurdum. Det gör varken barn, förälder eller relationen dem emellan något gott tror jag. /Sara