26 januari 2016

45 minuter men fylld av våndor

Idag provade jag en kombination av allt ni tipsat om och allt jag tänker själv. Jag har vridit och vänt på det här och landat i att jo, jag vill testa att se hur det går om han vilar bara 45 minuter om dagarna för jo, jag tror att han kan vara redo för det, men jag vill också testa att påbörja läggningarna mycket tidigare än vanligt och ge välling halv sju och göra nedvarvade saker mellan kvart i sju och kvart över sju och sedan påbörja en lugn läggning i sovrummet utan brådska att släcka och hetsa upp sig i mörkret. Jag hade också landat i att jag tycker det verkar som att läggningarna skrämmer honom på riktigt just nu, det är liksom inget glatt och testande småjidder utan han får ångest på riktigt, blir rädd och ledsen på riktigt, och det är inget jag tycker han ska behöva utsättas för mer än vad som måste komma på köpet i och med att jag håller mig till en handlingsplan. Så planen löd: fortsätta med kortad vila i minst två veckor (tack för det tipset Sara) och att börja läggningarna redan innan sju i minst två veckor. Och att försöka att ha skärm- och tv-fritt hela kvällarna. Inte bara sista timmen, som vi haft på sistone.

Sagt och gjort. Kom hem vid fem (Ivan slutade förskolan halv tre idag för han hade barnvakt Lena och hennes dagar brukar han gå tidigare från förskolan för att leka och mysa i hemmamiljö med henne i stället) och åt middag direkt. Spenderade sedan kvällen på golvet, lekandes med Ivan, eller i soffan, läsandes sagor med Ivan. Ingen tid framför egen telefon eller för honom framför iPaden. Klockan sju var vällingen nere, tänderna borstade och vi läste en sista saga i soffan. Jag märkte hur han började stressa upp sig men höll mig till planen. Gick in i sovrummet kvart över sju och sjöng sånger ur skattkammarboken tjugo minuter. Kvart i åtta släckte jag och då började paniken nästan direkt. Han försökte rymma ur sängen och ta mina händer för att jag skulle följa med. Han slet av sig strumporna, grät och slog sig själv (försiktigt) i huvdet och mässade "ingen fara, ingen fara, snart klart" för sig själv samtidigt som han grät. Han kunde först inte ta emot tröst eller beröring från mig, det var som att han både var arg på mig som framhärdade i att vi skulle sova men också behövde mig för att han kände sig otrygg och ledsen. Det gjorde ont inuti mig att se honom sådär, jag hatar när han är ledsen och jag inte kan trösta. Hur som helst. Jag stannade i sängen och tvingade Ivan att göra det också. Rörde honom bara när han själv kom till mig eller när han försökte rymma. Till slut gav han upp och grät förtvivlat och sparkade med benen intensivt i sängen. Klättrade över mig och grät och sökte sig mot ljuset från nattlampan en bit bort i rummet. Jag tänkte att äsch, vafan, fuck att vara konsekvent, killen är ju mörkrädd? Tände lampan bredvid slängen igen och slängde en handduk över så det bara lyste litegrann, lagom så att man kunde se i rummet men ändå inte ljust. Ivan satte sig och lugnade ned sig men grät fortfarande ganska intensivt och mässade vidare om ingen fara och snart klart. Började sedan försöka lägga sig i olika ställningar. Var fortsatt ledsen. Men efter några minuter blev det liksom allt lugnare och han ville hålla i båda mina händer och ligga med huvudet mot mitt huvud. Gnällde om vartannat men somnade på tio minuter till. Halv nio. Hårt, hårt, hållandes i mina händer. Svettig av all kaos.

Summan av kardemumman blev att läggningen var färdig halv nio, vilket inte har skett på år och dagar, samt att han ännu en kväll mer eller mindre behövde gå igenom ett affektutbrott för att nå vila och sömn. Det känns både bra och dåligt. Jag önskar så innerligt att jag kunde ta bort det som skrämmer och ger honom ångest i samband med att gå och lägga sig just nu, men försöker att acceptera att jag inte verkar kunna det. Så jag får göra det bästa av den situation vi har, vilket verkar vara att försöka vara konsekvent, börja läggningen tidigare, stå fast vid att nu ska vi sova även om han på alla möjliga sätt försöker komma undan, och att kanske erbjuda lite mer ljus i rummet än vi är vana vid.

Och så hoppas vi på att det här är en fas som går över snart. Jag är kass på att hantera Ivans skräck och ångest. Vet att jag kommer börja få ångest själv inför läggningarna om det här blir ett vardagsmoment som sitter kvar i månader. Lex nattskräck november 2014 - maj 2015 om ni minns? Huuu, det gör jag.

10 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Men fina lilla Ivan! Det skär i hjärtat att bara läsa om hur läskigt han verkar tycka det är, och hur du kämpar så bra. hoppas hoppas hoppas ändå att detta kommer ge en ändring, så sakta men säkert. glad att lite ljus funkade iaf. kan du testa med det från start imorgon?

Anonym sa...

Åh vilket jobb du gör! Det är så svårt att se ens barn hamna där och inte riktigt kunna göra ngt annat än att stanna kvar. Läser bloggen M som i underbar som skrev ett bra inlägg idag om barn och affekt- om avleda, stanna kvar osv. Utifrån hur du beskriver situationen tror jag att du gör "rätt". Han behöver ju sova, och måste ju tyvärr då gå igenom detta svåra. Jag tror ändå att han kommer att komma igenom det och tillslut känna sig lugnare med att det inte är farligt. Och jag tror att det blir lättare för honom dag för dag. Han kommer att finna sin nya rytm, rutin och det faller på plats. Jag tror det. Kramar till dig

Anonym sa...

Alltså DU ÄR SÅ BRA! Heja, heja, heja att du tänkt, funderat, känt efter och sedan gjort upp en plan som du också genomförde nu ikväll. Grymt! Jag hoppas så himla mycket att det ska vända, helst imorrn eller ja, igår egentligen såklart, så du får lite tid för återhämtning på kvällarna. En tanke: orkar du med att köra skärmfritt HELA kvällen? Innebär det att du nåste ägna dig åt Ivan hela, hela den vakna kvällen, liksom sysselsätta honom? Är det hållbart isf? Tänk på att du ska hålla de här veckorna också, försök vara snäll mot dig själv och inte för duktig, liksom.

Såg att någon kommenterat tidigare om bup, och det tänkte jag också på. Där kan en få hjälp med exakt sådana här saker (tänker att det i förlängningen handlar om inte bara Ivans insomning på kvällen utan, som du skrev lite, om din oro och rädsla för att inte kunna tillgodose hans behov/möta/förstå/hjälpa honom? Kan vara en idé om du inte redan tänkt på det. Stöd i föräldraskapet liksom (vilket jag vet att du redan fått iofsig, men ändå, om känslan blir övermäktig nu framöver...). /Sara

Schmarro sa...

Åh tack! Alltså jag har ju gått till en underbar person på BUP i snart 1,5 år. Vi avslutade i december och var rätt överens om att det var gott så. Jag får återvända, men det är lite meckigt eftersom hon själv bytt mottagning till en som inte ligger på det allra minsta okej avstånd från oss. Och jag känner faktiskt inte att detta är en BUP-fråga ännu. Jag tror att Ivan är okej, och jag är det med (om än sjukt trött för närvarande) men om det eskalerar till något bortom proportioner så kommer jag höra av mig, såklart. Det är en av de saker jag gör allra bäst - söker hjälp när det behövs (via professionella vägar, ej alltid bland vänner/familj hmm det är en annan fråga kom jag på nu). Men tack goa du för omtanke.

Schmarro sa...

Ps frågan om Ivans nedvarvning (som tar tid - sån är han, få skydd mot stimuli och tar in mycket och behöver långa läggningar nu och förmodligen flera månader/år framöver) har ältats och stötts och blötts en hel del där hos BUP kan jag ju meddela. Samt min egen förmåga att härbärgera och vara hans trygga punkt. Jag tror jag har någotsånär koll nu, bättre än för något år sedan iaf. Ds.

Arne sa...

Men lilla Ivan. Jag har inte förstått vidden av hans rädsla förrän ja läser det här. Klart ni ska ha en nattlampa.
Lycka till - hoppas att rädslan lägger sig snart.

Anonym sa...

vad bra, och vad fin du är, vilken bra plan du gjort. heja dig! köp en liten svag nattlampa (djeco har fina men de är rysligt dyra) som han får vara med att tända på kvällen.

Freja sa...

Det här låter till punkt och pricka, alltså ORDAGRANT som våra läggningar. Vi är på tredje dagen av konsekvens + panik. Lycka till, jag uppdaterar dig om någon vecka! ;) det kan ju btw vara värt att köpa en sovlampa med svagt, svagt ljus som man sätter i ett hörn... Finns t ex billiga som ser ut som en kanin. Eller dyrare som släcker sig när barnet somnar.

Anonym sa...

Ja, just det, det var på bup du gick. Skön känsla ändå, att du känner att du har koll på läget och att du Vet vart du ska vända dig om du behöver hjälp igen. För många föräldrar är det en jättelång process att ens våga ringa bup. En tänker att det måste vara katastrofproblem med barnet eller i föräldraskapet för att göra det men så är det ju inte. Du är klok och modig! /Sara igen

Schmarro sa...

Det går troll i alla snart-tvååringar nu?