27 januari 2016

Alla som skaffar fler är hjältar alternativt tokiga

Jag fattar att alla föräldrar är olika och jag fattar att alla barn är (SJUKT JÄVLA) olika men jag fattar fattar fattar (!) inte hur en (eller två) kan orka att skaffa fler än ett barn. Nu kommer ni säga att det är inte dubbelt så jobbigt och de hjälper och roar varandra och ensambarn är liksom inte så kul för ungen faktiskt och du kanske inte fattar för du är ju ensamförälder och så vidare och så vidare och så vidare. Men jag vidhåller. Förstår inte hur man orkar. Idag efter lämningen stod jag en stund med en av Ivans förskolepolares mamma på gatan och vi pratade lite om de olika demoner som tycks ha studsat in i våra jämngamla kids hjärnor på sistone (deras hade tex fått ett affektanfall som gjorde att hen slutade andas och blev blå - alltså fatta skräcken) och hon verkar så klok och rolig och rar, men om mindre än en månad kommer deras andra barn. Deras första fyller alltså två ungefär samtidigt. Hallå det är ju vansinnigt! Hur VÅGAR de ens? Ettan som härjar i stil med Ivan om kvällarna och fortfarande vill bli buren och sitta i knät och sova mellan föräldrarna. Jag kunde typ inte sluta tänka på det under hela vårt samtal, att fy vad jag inte är där och gud vad jag skulle ha panik om jag snart skulle föda en liten bebis, ni vet en sån där med kolik och amma-hela-natten och inga nackmuskler och ja EN BEBIS. Mitt i detta vardagshärj! Så sjukt. Att folk orkar vill och vågar. Ville typ skrika MEN VI ÄR JU INTE REDO, det här är förhastat! Som att det vore min issue liksom. 

Men ja. Nu är det ju inte jag som snart är där och tur är väl det för denna mamma klarar knappt av livet med en ynka unge. Nätt och jämnt. 

I alla fall så insåg jag när vi stod där och pratade att hans sov-ångest sista dagarna påmint en del om hans lämnings-sorg i början av inskolningen. Vet inte varför jag tänker på den som sådan. Separation och liksom en ledsenhet jag inte kunnat råda bot på, som ju gått över till nästa gång vi ses (på morgonen) och som inte är farlig, bara obehaglig. Jag har tänkt att vi får rida ut den här ångesten för skiljas om natten ska vi ju. Undrar när vi ska börja sova isär förresten? Kanske vore ett projekt att bita tag i nån gång snart? Men äsch. Ingen brådska. Hatar inte att ha honom nära när han väl sover, om en säger. 

10 kommentarer:

Anonym sa...

Tänkte skriva att äsch min brors barn sover fortf med förä oxh är nio år, men kom på att det är väl inte det du vill höra...:-)
Antar att det är så det är för Ivan, och många andra barn, att det är en separationsångest att somna. Men då kan man ju tänka att set är ngt positivt att ta sig igenom, att det är ngt växande i det. Fast arbetsamt för er båda, på många sätt.

Anonym sa...

Jag är för samsovning! Om set passar barn och förälder alltså. Vi har samsover till barn varit ungefär 4. Då somnar de i egen säng men får komma över på natten om det behövs. Nu är vi 5 i familjen och de två äldre sover oftast i dina egna sängar medans den lilla hos oss. Lugnt och skönt, funkar för alla. Ingen stress. Om du inte störs av det vill säga. Helt plötsligt är dem så stora och då är jag glad att de kan krypa ner hos en.

/lisa

Anonym sa...

Fast det måste väl ändå skillnad på om man är två??
Jag är ju också i exakt samma sits som du och en bebis nu är liksom det sista jag skulle vilja ha... Men hade man haft en partner, ja då hade jag nog funderat i de banorna.
Nä efter en dag med min son har jag 1 % energi kvar och jag skulle verkligen inte palla med en skrikande bebis på nätterna.
Det är ju nu äntligen som man själv börjat få sova bättre igen!! :D och det njuter jag av och vill aldrig tillbaka till hur det var för två år sedan... Inte än på några år iaf.

Freja sa...

Aha, själv kände jag det som att jag köpte andrum när jag skaffade en tvåa, skumt nog (storebror är 2,5 och blöjfri samt väldigt klok och verbal fast tyvärr eh trotsig). Lämna på förskola och sedan slippa hetsa till jobbet med ångest över eventuell vabb och kunna hämta i tid, utan istället gå hem och bädda ner sig i sängen med en liten fluffig bebis... OBS: mina barn har varit lätta bebisar, ingen kolik och skrik utan mest bara velat ligga och amma amma amma så kan jag läsa bloggar och glo på tv samtidigt... ;)

Freja sa...

Lillebror 1 månad gammal sover dessutom bättre än storebror 2,5, som i sin tur också sov bra första halvåret för att därefter spåra ur... Tyvärr. Sen försöker jag tänka att vi ska få till myyyycket bättre sovrutiner med det andra barnet, vilket eventuellt är ett sätt av mig att försöka blunda för verkligheten.

Anonym sa...

Jag tror att flerbarnsnormen är sinnessjuk stark, och dessutom ganska snäv, d v s att en ska "skaffa" (hatar uttrycket) barn nr 2 innan de första barnet fyllt tre år eller absolut max fyra år. Kanske skulle fler välja att nöja sig med ett om inte normen var så stark? Kanske borde fler välja att nöja sig med ett? Jag vet inte.

Vi var jättenöjda med ett barn på alla sätt, men för oss båda har våra syskon varit (och är!) så _oerhört_ viktiga så vi kunde inte tänka oss att beröva vår äldsta möjligheten att få ta del av det fantastiska som syskon inneburit för oss. Det var vår främsta anledning. (Sen kan vi såklart inte garantera att våra barns syskonrelation kommer fortsätta vara lika stark som våra egna, men nu finns iaf chansen.) Tyckte annars att det var mkt tuffare med barn nr 2 (tror jag skrivit det förut), men det handlade nog mest om att det var en helt annan personlighet som kom andra gången, i kombo med att jag inte hade lika lätt att vara självuppoffrande som jag hade första ggn (blev gravid efter 1 1/2 års längt & försök första ggn, andra ggn hade vi inte ens börjat försöka, det spelar säkert också in). /Sara

Anonym sa...

För mig tog det sju år innan jag vågade försöka bli gravid igen... Det blev tvillingar, dubbelbebispanik!

Anastelle sa...

Det blev typ tre ggr så jobbigt med två barn! Inte kul! Din analys är spot on!

Anonym sa...

Har en son som är några månader yngre än din. Är i ett samboförhållande OCH har en son som somnar på 10 sek på kvällen och dessutom oftast sover hela natten (19-06) MEN ändå tycker jag det är så sjukt intensivt på dagarna. Vill nog ha ett till barn i framtiden men inte än, 2 år mellan barnen är i mina ögon GALET TÄTT. Har kompisar som har det och helt ärligt hör jag bara orden "vi har inget liv", "relationen är tråkig" osv. Jag vet inte om jag har fel nu men jag tror verkligen att det är extremt mkt enklare att om man ska ha flera barn så ska barn nr 1:
a) sova hela nätter förutom vid sjukdom
b) kunna underhålla sig själv och inte kräva 100 % uppmärksamhet av föräldrarna HELA TIDEN
c)kunna prata för sig
d) kunna klä på sig själv

Och med detta sagt och med intervjuer bland vänner så kommer de flesta fram till att 3,5-4 års skillnad är ett minimum. Det kanske blir jobbigt ändå med 2 barn men kanske inte 1000 ggr så jobbigt som med ett (som visa uttrycker sig med)

Anna W sa...

hej alla! älskar alla som kommenterar här, intressant med all input. jag har en son som är 2,5 och en som är 5 mån. det är 1 år och 11 mån i mellan. jag gick bara på känsla när jag kände en extrem lust att försöka bli gravid igen, och så gick det väldigt snabbt. efter en extremt jobbig andra grav var jag bara SÅ lättad när lillebror var UTE. hade aldrig tänkt ha två barn så här tätt, fattade inte ens att det var möjligt att vilja/orka två graviditeter på så kort tid. och det är STÖRT jobbigt med två små blöjbarn, men ändå ganska mysigt ibland faktiskt. livet är liksom en torktumlare och man bara hänger med. jag som är en extrem ordningsmänniska och trodde att jag aldrig ville ha barn tycker det är coolt att det också kan få "bli som det blir" när det gäller barn, syskon och år i mellan etc...