25 januari 2016

Berätta, berätta vad det är så ska jag hjälpa

Tack för alla tips om sömn och hosta och allt gulligt ni skriver i inlägget nedan. Som vanligt guld värt. Tänkte följa upp med en rapport från dagen.

Pratade med förskolan idag och vi enades att testa 45 minuter som en start, för dagvilan alltså. Vi skulle prova en tid och sedan utvärdera gemensamt. Jag tänker att eftersom han en längre tid härdat ut hemma till 21.30-22 på ungefär en timmes, ibland en timme och en kvarts, dagvila så borde inte 45 minuter bli alltför radikalt. Jag måste verkligen få loss en liten liten stund av egentid på kvällarna, och är beredd att testa nästan allt utom att låta honom gråta sig till sömns. 

Vid hämtningen vid fyra var han pigg, lugn och glad och enligt förskolan hade han inget emot att stiga upp efter 45 minuter. Vi gick till biblioteket och gjorde ärenden och kom hem halv sex. Han åt inte så mycket middag och kröp vid sjutiden självmant ned i soffan där han gosade ned sig i en filt och tittade på SVT play (satt själv och växlade mellan stora maskiner och visor med Doreen)  och jag pysslade lite med mitt (läs: diskmaskin och sms) en stund. Halv åtta var det dags för välling och sedan några sånger i sängen. Allt kändes lugnt och jag var hoppfull inför denna läggning. 

Det skulle jag naturligtvis inte varit (har jag inte lärt mig något alls av maktlösheten som kommer med att vara småbarnsförälder? Tydligen inte?) eftersom det eskalerade till en av de vansinnigaste läggningarna vi haft hittills. Det var som att han fick panik när jag släckte. Började nästan hyperventilera, eller åtminstone härja runt så hetsigt att hans blev andfådd och svettig, och mässade "ingen fara snart klart" som är hans ramsa för själv-tröst när något är läskigt eller obehagligt (tänk: ta blodprover eller bli undersökt av doktorn eller fasthållen för annat tvångsrelaterat). 

Var så hemskt uppe i varv och inget jag gjorde eller inte gjorde hjälpte. När han sade att han behövde bajsa tänkte jag att han har nog lite ont i magen - kanske ätit laktos på förskolan? Gjorde då misstaget att säga att det var okej att han gick upp och bajsade (han gör det ej liggande utan stående ifred i ett hörn av vardagsrummet). Jahopp. Misstag. 

Han bokstavligen rusade ut, tände i vardagsrummet och var strålande glad över att det inte var mörkt längre. Började leka med en grävskopa och allt möjligt utom att ställa sig och bajsa, som planen var. Jag släckte och han sprang tillbaka och tände. Det blev en jobbig katt och råtta-lek där ingen hade roligt, Ivan verkade mest desperat över att det inte fick bli mörkt och läggning och jag behövde ju styra skutan ditåt. Till slut fick jag lov att ta tag i honom, bära, släcka, han skriker och gråter och kastar sig ur famnen, snor åt sig en leksak, slänger sig ned på golvet och typ gråtleker med den i mörkret? Jag bär upp igen, säger att nu får vi säga godnatt till leksaken, han eskalerar sin gråt till ett riktigt hejdundrande affekt-utbrott. Går inte att trösta. Har i princip panik. Vi går in i sovrummet en tredje gång och han sitter och bara gråter och gråter. Klockan har passerat nio. Jag försöker klappa och lugna men han vill inte, kan inte ta emot mina tafatta försök. Samtidigt går min hjärna på högvarv. Vad HÄNDER egentligen? Var är mitt glada barn och varför har han sådan panik? 

Till slut verkar han så trött av sin gråt och har lugnat med sig lite. Helt svettig och kladdig av snor och rosig om kinderna. Jag får klappa honom på ryggen men han jämrar bara "snart klart, snart klart" och vill inte att jag pratar med honom. I princip all stimulans från mitt håll eskalerar gråten igen. 

Han slocknar till slut, med lampan tänd i sovrummet, liggande och stirrande i luften framför sig. Ser olycklig ut men tycks ha "gett upp". Gud vad jag inte vill att han ska behöva känna sådär inför att gå och lägga sig. Jag undrar om han har ont någonstans men kan inte placera var i så fall. Han vet hur man säger ont i magen (om magknip) eller ont i örat osv. Han har en diffus obehagskänsla? Han är uppriktigt rädd? För vad? Mörker? Jag fattar inte. Och så länge det är ljust varvar han sällan ned och somnar, inte ens med nattlampa med svag belysning. Det är som att all stimuli måste bort. Men när den försvinner flippar han. Varför? Mardrömmar har han inte speciellt ofta (typ aldrig, inte så det hörs iaf och jag har RÄTT god koll på hans andning och ljud om nätterna) och vaknar glad gör han ju på morgnarna. Det här är så jobbigt. 

Jag känner igen det där du skrev, du som berättade att du själv upplevde alla kvällsrutiner från middag och framåt som att gå längre och längre ut på en språngbräda. Det känns verkligen som att han drabbas av sorg och panik inför att lägga sig och somna ifrån dagen. 

Antar att det är härda som återstår. Vi kör vidare med kortare dagvila ett tag och ser om det ger effekt. Ikväll var läggningen över vid 21.30 men den har nog aldrig varit mer dränerande. Orkade inte ens gå upp och borsta tänderna sedan. Hamnade här i sängen och här är jag nu. I vanlig ordning funderandes, analyserandes, undrandes. Mitt älskade hjärta som är så glad och sprallig hela dagarna. Vad fattas dig om kvällen och natten? Jag önskar du kunde formulera det för mig. 



36 kommentarer:

Linnea i USA sa...

Uh, man tycker att man borde iallafall ha varannan kass varannan bra dag for att orka med de svara natterna, synd att barnen inte alltind hanger med i det tanket.
Har du provat att ga och lagga dig sjalv samtidigt, aven om det ar vraltidigt sa kanske du ocksa kan satta pa dig pjs, bortsa tanderna? Istallet for att lagga ivan sa gar ni bada och lagger er samtidigt med varandra? Sa han kanske kan associate med med mysigt tid med dig, istallet for att oroa sig over att somna och att du inte ar kvar. Fattar att det later hemskt for det ar sa himla himla nodvandigt att fa den timmen/arna sjalv for att andas, plocka forbreda.

Cat sa...

Ahmen orkade knappt läsa för jag kände så med er. Med all kraft från min profession så vill jag bara säga att det finns forskning på att barn som är väldigt väl anknutna till sina mödrar har svårare att separera vid läggning för att de vill stanna kvar i relationen. Det brukar jag med mitt svårsövda barn trösta mig med. Kämpa ni.

Anonym sa...

Du kanske är i en helt annan fas än förslag på lösning nu. I så fall, ignorera min kommentar. När dottern slutade dagvilan var i Ivans ålder o anledningen var att hon då gick upp fyra om morgonen. Alltså inte helt likadant. En lång period då, kanske ett år, somnade hon ofta vid 17, 1630, 18 typ hur tidigt som helst. Och jag får en tanke med IVan om att han kanske är övertrött på kvällen vid 20-21. Man kan tycka att ni bara tog bort 15-30 minuter dagvila. Men tänk på att man brukar säga till vuxna att en kvart vila på dagen (powernap) motsvarar en timme om natten. Så mitt tips är att prova att lägga tidigare på kvällen. Innan han är övertrött- för då klarar han kanske inte av att varva ned sig.
Det andra jag tänker är att dämpa med successivt under kvällen, innan släckning. Hjälpa honom unde längre stund att komma ned i varv och lugna sig. Börja vid 18 att dämpa belysningen, minska tv tidigare. Prata md mjuk röst, sjunga lugna visor, läsa böcker, massera - allt nedvarvande du kan komma på.
Jag tänker att han kanske panikar för att han inte kan varva ned sig, och då blir separationen från dig för läskig. Och att en långsammare, mjukare och längre övergång kan hjälpa?

Anonym sa...

Åh fy vad jag lider med dig, det är så hemskt när man känner sig så maktlös. Här kommer mina tips som faktiskt funkat för min som. Att korta dagvilan är a&o. Observera dock att det kan ta minst en vecka för att märka skillnad och den veckan är jobbig men härda ut. Låt honom somna i soffan, till och med med iPaden om så behövs. Det viktiga är att få honom att somna och om det funkar med soffan och iPad så skit i att tvinga in honom i sängen och mörker om han nu får panik av det. Hoppas innerligt att det löser sig snart! Stor kram till dig ❤️

CECILIA sa...

Alltså du är verkligen helt fantastisk och jag hoppas att du ALDRIG har dåligt samvete pga blir irriterad vid läggning etc, det blir ALLA föräldrar det kan jag garantera. Beundrar verkligen din vilja och ihärdighet att alltid vilja hitta lösningar för Ivan, så att han har det bättre och känner sig trygg. Angående hans sömn så tror jag tvärtemot vad alla andra tror. Jag tror att en av anledningarna till att han beter sig sådär är att han är övertrött. Han verkar ju vara en oerhört pigg och aktiv liten kille, och övertrötthet i den där åldern visar sig på precis de sätt du beskriver, i ala fall på mina två barn. Sömn föder sömn, och jag tror att han behöver 1.5 timme, men kanske du ska försöka väcka honom på morgonen vid 7 senast så han är ordentligt trött vid vilan och somnar tidigare på kvllen. Samt: Inga skärmar en timme innan läggning, och kanske du ska låtsas att lägga dig också-pyjamas borsta tänderna osv?

Erika sa...

Stackars dig och Ivan just nu. Låter skittufft. Går han att natta med tända lampor? En myslampa? Alva är lite tvärt om nämligen, det får icke vara tänt. Upptäcktes här i Thailand när jag lämnat en läslampa vid sängen tänd när hon skulle nattas. Vi sover ju i samma rum här. Hon pekade uppmanande på lampan då. En annan kväll var det tänt i badrummet, beordran om att släcka där. Så vi nattar i kolmörker (som hemma mao utan ens en gatlampa utanför fönstret så lite förstår jag henne) och så sitter vi på terrassen sen och får smyga oss in med ledljus av mobilen.

Känner att jag inte kommer med några life hacks precis men man vill ju gärna peppa lite, heja heja!

Schmarro sa...

Lägger mig själv samtidigt rätt ofta, ingen skillnad. Tror typ inte ens han vet att jag smyger upp ibland?

Schmarro sa...

Tack <3

Schmarro sa...

Tror också övertrött. Men att dämpa belysning och lugna ned detta hyper-barn innan läggning går ej bra. Springer runt och tänder varenda lampa jag försöker släcka. Det har liksom blivit en egen issue.

Anonym sa...

När det är ju så det är: att finna det som passar just det barnet. Vi trodde länge med dottern att vi kunde märka när hon behövde sova. Men numera vet jag att ju piggare hon verkar på kvällen, ju snabbare somnar hon. Så ändå värt att undersöka om Ivans sömntåg går tidigare. Det låter lite lite att sova från 21-22 för en så liten unge.

Lisa sa...

Vi hade en period när det inte gick att söva i sovrummet. Vi låg i soffan tillsammans efter middagen vid sjusnåret och lyssnade på saga/musik och låtsades att det inte var "läggning". Under ett par månader somnades det i soffan och ibland fick jag sova där med honom ibland gick det att bära in i sängen. Jag upplevde det som (kanske en efterkonstruktion) att han "glömde bort" det hemska med att somna i sängen och efter ett tag gick det att återinföra läggning i sovrummet. Hoppas så att ni får det enklare med läggningar!!

Schmarro sa...

Eller hur! Men då börjar alltså läggningarna 19.30.

Schmarro sa...

Funderar på att bryta med vagnvila. Men även i vagnen, när det är kväll och mörkt, verkar framkalla ångest. Tvåtimmarspromenader mellan 20-22 har förekommit utan målgång (sömn). Men kanske ändå ett alternativ.

Schmarro sa...

Har hittills ej gått att natta med belysning på. Men kanske ska försöka mer. Det går ju inte som det är nu heller.

Schmarro sa...

Så jäkla svårt att veta. Men både fsk-personalen och jag har en känsla av att han tillhör de lite piggare barnen, dvs energi finns över. Och jag har ju provat med tidigare läggning och ändå hamnat i att det dragit ut till efter 21, många gånger.

MM sa...

Som nån ovan skrev: du är en sån jäkla hjälte som hela, hela tiden kämpar för att hitta den bästa lösningen för Ivan trots att din egen energi säkert är långt under rött på mätaren oftare än vi utan barn kan förstå. Och, inga barn = inga tips av erfarenhet att luta sig mot men min spontana (och ev naiva) tanke är att det måste ju gå att få hjälp med sånt här jobbigt? Ingen unge kommer ju med manual, kan man inte få hjälp av vårdcentral/BUP även om problemet ligger inom normalspannet och inte det extraordinära?

Anonym sa...

Vi har PRECIS samma situation med vår 2,5-åring just nu! Han varvar upp sig, blir hysterisk och får panik när vi släcker... Jag tror att det kan vara vanskligt att prova hur många lösningar som helst så vi har bestämt oss för att härda ut två veckor med konsekvens (alltså kortad sovtid på förskolan, läggning samma tid varje kväll vi börjar 19.00 och helt svart, han kan inte heller varva ner med ljus) innan vi testar något annat (t ex att få somna med iPad i soffan vilken tid som helst). Vet att det är skitjobbigt, jag försöker trösta mig med att vi i alla fall är där och erbjuder tröst pch närhet, även om han inte vill ta emot den...

Anonym sa...

Kanske börja !830? Det kan ju också vara så att han vänjer dig vid den nya rutinen på en vecka.

Sara sa...

Hej! jag är ny läsare av din blogg, och fascineras över hur väl du skriver och vilken jättebra och fin mamma du verkar vara. jag tänker såhär, ganska tvärtemot alla (goda!) råd du hitintills fått; ni verkar ju båda ha hamnat i en ond spiral, kvällarna är ångest och båda trissar upp sig. jag känner igen känslan själv, dels från mig, dels från mina barn, att med mörkret kommer ångesten och oron. har du testat att inte lägga honom alls? sätta på en serie, som du gillar, en en uthärdlig barnfilm (typ totoro) och bara låta honom vara uppe? han får pyssla med sitt och du med ditt? så småningom så kanske (?) han kryper upp till dig i soffan och somnar? det kanske inte alls funkar, han kanske blir övertrött och helknasig innan dess, men jag tänker att allt annat än 90 minuter snurrandes i mörkret är bättre för dig?det är så jobbigt att ligga där och allt blir så stort, och han känner av dig och spiralen är igång....

Anonym sa...

Heja dig! vilken kämpe!

Dock kan jag säga att mina två (2 och 6 år) är helt slut efter en dag på förskola. De hämtas tre och behöver då oftast få gå hem och bara ta det lugnt. Skulle vi komma hem halv sex en vanlig förskoledag skulle de båda bli helt övertrötta och speedade och aldrig kunna somna. Vi äter redan halv fem, ofta somnar tvååringen redan halv sju. Passerar vi sju blir han omöjlig att lägga, han bara speedar upp och får panik. Sexåringen var likadan när han var mindre. Vet inte om det är till ngn hjälp, du är expert på ditt barn. Men ville bara berätta hur mina små funkar. Kan vara bra med andra bilder ibland.

Kram och kämpa på!

Schmarro sa...

Till sista anonym: alltså, att komma hem tidigare än halv sex för en ensmstående förälder utan annan förälder att dela med är liksom inte riktigt något jag kan lösa och fortfarande få hem de pengar vi behöver, jag jobbar redan deltid och han behöver ha barnvakter för att jag ska få ihop det. Jag skulle gärna påbörja läggningarna redan sex men mitt liv går inte ihop för att få till det så, just nu, jag måste hinna jobba och handla och lämna tillbaka någon bok då och då. Försöker alltid att ge honom så lugn tid efter förskolan det är möjligt (dvs går aldrig hem till kompisar och leker utan tar evt en promenad eller går och handlar) men att börja lägga redan sex är en utopi jag inte kommer kunna leverera. Det måste finnas ett sätt där han läggs vid halv åtta och vi kommer runt det här problemet. Måste.

Schmarro sa...

Till Sara ang förskolan och "lugna timmar": så intressant att läsa och viktigt! Tack!

Schmarro sa...

Till nya Sara: för oss har det aldrig fungerat med någon annan typ av läggning än den i mörkt rum. Att vara vaken med ipad eller att "leka" till sent inpå kvällen har aldrig lett till att han somnar, snarare att han håller sig vaken och blir mer och mer... extrem. Han tillhör inte heller de där klassiskt "mysiga" barnen som ligger och småbläddrar i böcker och tar det lugnt utan för honom innebär vakentid full rulle för det allra mesta. Skulle sååååå gärna låta honom vara uppe till han själv däckar men tror fan inte det skulle ske? Någonsin?

Linnea i USA sa...

KRAM!!! Jag hoppas verkligen det har loser sig for dig sa snart som mojligt.

Sara sa...

ja, jag misstänkte att du redan testat att ha honom uppe ;) förstår precis hur han blir, mina är likadana...hang in there. minns att det blev bättre med min äldre när de slutade envisas med dagvilan på förskolan och tillät honom att vara vaken och sitta och lyssna på saga och ta det lite lugnt istället. försök att göra det uthärdligt för dig själv och var inte för stressad över att han inte får tillräckligt med sömn osv. all styrka!

Anonym sa...

Sista anonym här igen. 😊 Jag är också själv med barnen och vet hur tufft det är. Men, just av den anledningen, att övertrötta barn på kvällarna bara gav kaos, så får de istället börja tidigare på förskolan för att jag ska hinna jobba det jag behöver. De gillar att komma när det är lugnt och mysigt och äta frukost. Och vi handlar alltid på helgen så att vi slipper gå alla tre när alla är trötta. Lättare att få lite passning då. Så, ledsen om det lät som att jag skrev dig på näsan. Ville bara berätta hur jag löst det.

egoistiska egon sa...

Har inga tips, men vill bara kommentera och säga att du är en himla hjälte som ens orkar vara så klarsynt i en situation som måste vara svinjobbigt för alla inblandade. Kom på en fråga iofs: är det helt omöjligt med sele btw? Inne/ute? Det är ju bra jävla mkt bökigare med en tvååring än en spädis, dock.

Anonym sa...

På min dotters förskola är det lugnt efter halvfem. Då får hon sitta i knä, läsa bok i mysa. Hon.älskar de dagarna hon är kvar sist. Jag brukar tänka på mina vänner i UK vars barn fått börja förskola vid fyra månaders ålder och går från 8-18 varje dag. Det verkar också funka. Jag tror att ni kommer att förbi den här fasen med.

Anonym sa...

Tänker att det är dags för omtag. Innan läggningen blir mer betingad av oro/ångest. För er båda. Förbered redan på dagen genom berättelse om sovdags (finns tex en bok om en kanin som ska gå och sova). Prata lugnande om alla steg "först drivker vi välling, sen borstar vi tänderna, sen....". Lång tid för nedvarvning på kvällen, begränsa stimuli, ge verbala påminnelser "om en liten stund är det sovdags Ivan". Vänta in hans sömnsignaler (kliar i ögonen, gäspar, dåsig i soffan). Gå in i förväg och släck ner i sovrummet, bär in Ivan, sjung med låg röst ramsa eller sång som går ut på att sova. Bemöt allt "jidder" med "schhh schhh nu är det dags att sova". Upprepa i 30 min eller så men AVBRYT sedan om han ännu inte har somnat eller varvar upp ännu mer. Ta upp honom till ett annat rum, låt honom ägna sig åt lugn/lagom tråkig aktivitet. Vänta in sömnsignaler och upprepa hela proceduren. Målet är att 1) bryta den onda cirkeln av långa läggningar och all förväntansångest det innebär och 2) betinga sängen till vila och sömn INTE uppvarvning och ledset barn och mamma. Efter några kvällar kommer det ordna upp sig. Det här är också en vanlig fas hos barn i hans ålder. Kämpa-du gör ett så himla bra jobb!

Schmarro sa...

Sista anonym: allt det där gör vi. Pratar i lugn och ro om vad som kommer härnäst, snart borsta tänderna, sedan lägger vi oss och läser lite, sedan ska vi sova osv. Han är fine med allt tills det händer. Han sovsignaler KOMMER INTE när han varvar upp sig i takt med att dagen närmar sig slut, alltså jag har testat att bryta och gå upp och klockan blir hur mycket som helst. Och gråten och paniken kommer som ett brev på posten. Det är lite som med lämningarna, för honom fungerar det aldrig med en lång lämning på förskolan när han väl gått in i förtvivlan. han vet att jag ska gå och varje gång det händer, no matter hur länge jag är kvar och väntar in att han ska bli trygg och glad, sätter det igång igen. Jag tror dina råd är välmenande men inte riktigt fungerar på alla barn. Men håller helt med om att någon typ av nya tag behövs.

Anna sa...

Känner så väl igen vår son i din beskrivning - och är så imponerad av dig. Jag tyckte det var urjobbigt och då är vi ändå två vuxna om att orka. Vår vilding har alltid haft det svårt med sömnen och somnade sällan före 22. Blev det 23 eller ännu närmare midnatt hamnade jag till slut ofta med honom i bilen. Fastspänd och i rörelse kunde han komma till ro, vagn funkade ibland, bättre när han blev äldre. Behöver också mörkt och stilla men hade perioder när han blev galen när man försökte släcka ner på kvällen. Nu är han snart fem och får sedan något drygt år melatonin för att kunna somna. Har autism med mycket överaktivitet och motorisk oro som ihop med sömnstörning gör det svårt att slappna av och komma till ro.

Vi ältade på med rutiner för förutsägbarhetens skull - samtidigt som vi varit följsamma. Han har perioder när det inte är aktuellt att närma sig sovrummet, byta till pyjamas eller nämna ordet sova men kan kura ihop sig hos mig i en soffa och tillåta att vi släcker och somna så. Sen går det plötsligt bra med vanliga kvällsrutinerna igen ett tag - och så håller vi på. Till slut reder det ut sig för de här lite extra allt barnen också! Det gäller bara att orka själv också - kram!

Anna sa...

Håller förresten med om att "kaninboken" är bra. Talboksvarianten funkade bäst för oss, den vanliga bara bläddrade han och stimmade runt med. Finns en annan cd som heter "lek med delfiner" e.dyl som också har varit bra för flera sömnkrånglare i bekantskapskretsen.

Anonym sa...

Kom förresten att tänka på en lärare jag hade när jag läste psykologi för många år sen. Han var psykolog & berättade vid nåt tillfälle om sina egna barn, att de kommit på i hans familj att nedtrappning gav helt motsatt effekt, de blev bara stissiga och oroliga av att höra att det sbart var dags att sova e t c. Så de körde full rulle fram till det var dags att sova istället och då funkade det mycket bättre för hans barn. Ja, vill bara säga med detta att det verkligen inte finns några allmänna recept - alla människor, barn och vuxna, är olika och varje familj måste hitta sina sätt. Hoppas ni hittar ert sätt snart! /Sara för femtielfte gången

Hanna sa...

Jag fattar att du är mer ute efter fungerande råd, men ibland kan det vara gött att andra har liknande barn. Juni var exakt likadan och det var svinjobbigt. Körde runt i vagn eller bil i ibland timmar (mm jag vet fräscht för miljön, det hände dock bara ett par ggr när jag var helt desperat).

Arve skulle aldrig gå att söva i sovrum för mig, jag bär honom runt runt i lägenheten (när han försöker komma loss och vill slå mig eller blir jätteledsen är jag tydlig och bestämd och håller fast honom efter förmåga) och ibland dricker han välling samtidigt. Han somnar efter 10-50 minuter, oftast ca 20.

Schmarro sa...

Jag älskar att höra om andra som har liknande dilemman. Tack Hanna.

Anonym sa...

Apropå det här med att gå i affekt. Detta inlägg tycker jag berör lite av det du skriver om- att stanna upp fungerar inte i alla situationer bra för känsliga barn: https://munderbar.wordpress.com/2016/01/26/trost-medkansla-eller-avledning/