21 januari 2016

En hastig hälsning, hej hej

Vi kan ju konstatera att med en fas av evighetslånga läggningar så blir det just inte många sekunder över för den berömda egentiden. Den där timmen eller två då jag brukade hinna BÅDE att duscha, städa undan i köket, tömma eller fylla en diskmaskin samt att skriva en rad eller två här i bloggis är liksom uppslukad av läggning just nu. Det finns inte så mycket mer att säga om det ämnet än vad jag redan sagt tror jag. De är långa, jobbiga, Ivan stressar upp sig något alldeles enormt och studsar och hoppar och vrider och vänder och ställer sig och när jag närmar mig honom för att exempelvis lägga ned honom från stående ställning, testa att hålla om honom eller vagga honom går han bara upp ännu mer i varv. Blir ledsen och verkar känna sig jagad och ansatt. Och låter jag honom vara snurrar han in sig i filten och hetsar upp sig ännu mer. Någon kommenterade i förra posten att han borde sova i spjälsäng och att jag ska komma ihåg att det är "jag som bestämmer". Vet inte ens om jag borde gå in på det? Jag jag helt enkelt låta bli? Vi kanske bara kan konstatera att vi har lite olika syn på det här med vem som bestämmer och spjälsäng är inget som passar Ivan just nu. Han har kunnat klättra ur sin spjälsäng i snart ett halvår. Sover mycket bättre i sängen bredvid mig, när han väl somnat. Och att lägga honom i en spjälsäng han gång på gång klättrar ur ger mig ryggskott av krökt rygg och obekväma tingslånga sessioner hukad över denna spjälsäng. Och jag tycker inte att det är "jag som bestämmer" - ett snurrigt och vaket barn går liksom inte att resonera med logik med? Jag är vuxen och han är barn och jag vet att han behöver sova men hallå - försök meddela det till en tvååring som är stimmig och stissig och där all typ av interaktion blir fel? Nej. Jag tror vi får rida ut den här fasen och vara säkra på att den kommer följas av andra, bättre faser. Jag funderar på att snart testa att låta förskolan begränsa hans dagvila till max 45 minuter, men jag får återkomma kring detta så rafflande ämne. Orkar inte tänka mer på läggningar ikväll.

Klockan närmar sig tio och jag ska packa en väska inför vår avfärd till Umeå imorgon. Den här gången tar jag med "stora" vagnen och bor på hotell, ska försöka ta revansch på det här med resande till annan stad som gick sådär när vi försökte sist, i november. Den här gången har jag planerat på ett annat sätt. Och tagit semester imorgon så att vi kan ta ett plan som går runt elva. Håll tummarna för att vi får en smidigare resa den här gången.

Igår var jag på fest i några timmar. Ivans farmor vaktade och nattade (och läggningen tog en kvart ungefär - skjut mig? Kan hon ALLTID lägga mitt barn så jag slipper?) och jag kom hem vid elva. Så välbehövligt, så länge sedan, så mysigt. Men en dag som den igår, då jag går direkt från jobbet till en aktivitet och kommer hem efter läggning, känns märklig. Det är konstigt att inte umgås med min unge varje dag. Jag får lite dåligt samvete också, tänker att det inte är bra för honom? Att det är därför han strular med läggningarna (som alltid är längst de dagar han hämtats av barnvakt eller umgåtts lite med mig, tänker att han inte vill att dagen ska ta slut för att han behöver/vill ha mer tid med mig). Att jag borde tanka in mer tid med honom på vardagarna. Jag hämtar honom tre dagar i veckan, runt halv fyra, de övriga två är det Lena eller farmor och farfar. Och någon enstaka gång, läs: en gång varannan vecka om alla är friska och rutinerna sitter, kanske jag gör något på kvällstid. Jag undrar om det är för mycket ibland. Ur Ivans perspektiv alltså. Men så tänker jag på alla som är två om föräldraskapet och hur de kan gå iväg i princip hur mycket som helst (okej det är inte sant, det vet jag, men det ser ut så från mitt perspektiv) och att deras barn inte tar skada av att växla mellan sina olika närstående trygghetspersoner. Och så försöker jag slå bort samvetet och alla analyser som hela tiden bubblar och trängs i min skalle.

Det är extremt intensivt på jobbet just nu. Minns inte ens senaste gången jag åt lunch någon annanstans än i ett möte eller framför min dator. Omkring månadsskiftet kommer det att lätta, såhär ser varje januarimånad ut på mitt jobb. Jag tycker det är helt okej. Stress har liksom blivit en annan grej för mig nu, efter allt som hänt? Jobbet kan aldrig riktigt gå hela vägen in sådär så att jag hetsar upp mig som jag gjorde förut. Ändå tror jag - nej jag vet - att jag får mer gjort på jobbet just nu jämfört med någon annan period i mitt liv. Jag är så effektiv. All work and no bullshit liksom. Det är ganska härligt. Jag antar att jag gillar jobbet så mycket just nu, också för att jag får en bekräftelse där. Det kryllar väl inte av den varan på fritiden. Ivans gränslösa kärlek och att se hur underbar och genialisk han är fungerar som en viss typ av bekräftelse, men den vägs hela tiden upp av en ständig oro och ett evigt analyserande kring hur jag skulle kunna göra det ännu bättre för honom, och hur han skulle kunna få ett ännu bättre liv. En kämpar väl på.

Nu: packa Umeåväskan, borsta tänderna, gå och lägga mig. Tjo!

8 kommentarer:

Julia sa...

Här kommer en hälsning från en som läser och läser utan att lämna ett spår efter sig. Jag har en unge som är lite som din. Orkar inte ens tänka på alla gånger en nattat i en f***ing evighet med en svinpigg men ändå astrött unge. Att visa att en bestämmer?! Över vad liksom? Det går ju inte att tvinga någon att somna NU. Speciellt inte en envis 2-åring. Nu är min unge snart 5. Och det blir bättre. Vi kan liksom prata om det och ibland yppas orden "jag är trött mamma och vill sova". För att sen frivilligt gå till sängen och somna. Och sova i vart fall ett par timmar i sin egen säng. Heja dig! Det kommer bli bättre! Du är bra!

Angelina sa...

Hej!
Har en 20 månaders. Våra läggningar tar tusen år i perioder, sen tio minuter i perioder. Jag brukar kliva upp igen, leka lite, läsa en bok i soffan och börja om. Jag orkar inte vara "den som bestämmer" till priset av en skrikande ledsen unge som absolut inte somnar utan snarare jagar upp sig mer av att ligga kvar i sängen fasthållen av mig.
Jag upplever också att läggningarna är bökigare när vi haft för lite tid ihop den dagen, fast det finns en till väldigt närvarande förälder i hemmet. Visst jag kan jobba sent, eller vara borta en kväll - men jag märker att min lilla blir oroligare av det. Men det får vara så - och har jag varit borta försöker jag tänka att jag får kompensera det med en extra lång läggning och extra mycket böcker och tid. Och så kanske vi får sova mer dagen efter istället, på morgonen eller dagen eller kvällen. Men borta måste jag få vara ibland ju.
Ja, tänkte bara säga att jag känner igen mig.

Schmarro sa...

Love you guys!

Anonym sa...

Nu somnar mitt barn på en gång, däremot vaknar han okristligt tidigt. Kl 03 hans första år och nu runt 4-5.
Han är hos sin pappa får jag rapporterat att han sover till 8-9 (!!!!!!????).
Va fan?!? Han har aldrig sovit längre än till 6 hos mig. Aldrig. Spelar ingen roll vad vi gör.
Så jag förstår din känsla när I somnar med någon annan på bara en kvart.
Man blir frustrerad och provocerad.

Anonym sa...

Har just hittat din blogg, som jag läser på alla ledder. Du skriver så bra! Sedan, när jag förstod jag att det var ngt som hade hänt i era liv, sprutade tårarna när jag läste. I alla fall. Det här med tid, avlastning läggning. Det låter utifrån, för mig, som att Ivan får mer tid med sin mamma än de allra flesta småttingar får. En tanke jag får är att jag själv föredrar att dottern är kvar sent på Föris än att en annan person ska hämta henne när det blir en sen dag. Pga rådande norm och alla föräldrars stress att deras barn ska vara sist kvar, är det väldigt lugnt och mysigt efter så där 1630-17 på Föris. Ofta sitter dottern med en pedagog o pysslar, kanske läser bok i dennes knä osv. Jag tycker då att det är bättre att hon har den mysiga lugna stunden på Föris med en pedagog hon känner väl, än att ytterligare en person ska blandas in i leken. Och dessutom har jag redan betalt för Föris. Jag tänker alltså att ett sätt att bygga in lite luft i din dag kunde vara att ha Ivan ngn timme längre ibland och att du använder barnvakterna mer till dina fritidsaktiviteter tex på helgen. Men det är bara en tanke, och kanske känns det helt fel för dig av massa vettiga anledningar.
En sak som fungerat för oss, men kanske inte för er, det är att när vi kommer hem direkt börja brottas... Vi brottas med mkt fysik kontakt och st kan avslutas med kittling. Dottern älskar det och efter en sådan ordentlig brottning är det som att vi konnektat igen och samarbetet flyter bättre, än om vi inte gör det. Det verkar inte vara samma sak att "bara" sitta i knäet.
Men jag tror också att mentalt är det skönt att tänka att det är en fas. Dottern har också alltid strulat ned just sömnen. Här är det nattliga uppvak o tidiga mornar, ej läggningar som spökar. Och det känns ofta, för mig, stressigare att tänka att jag måste lösa det, börja läsa på, hitta en metod. Ändra... Istället för att bara konstatera att vi har en skitjobbig period och den kommer att gå över.
Kram

Cissi sa...

Har just haft min kompis två barn här i två nätter, och de somnade relativt snabbt. Då vet jag att de sällan somnar före 22 hemma hos de pga bök och strul. Så det där att ungarna somnar snabbare med farmor/morfar/barnvakt är ju segt på ett sätt men så klart ändå skönt. Samma sak som mina ungar alltid gjort med morfar. En får väl vara glad att de är trygga nog att spela ut hela registret med sin mamma, även om det är sjukt frustrerande med evighetsläggningar...Hang in There!

Anonym sa...

Våra barn har förvisso alltid varit kvällströtta och morgonpigga, så det har oftast varit lätt att lägga dem. Men det får vi å andra sidan betala för på morgnarna. Men, det jag ville säga var att vår äldsta i perioder plötsligt haft svårt att somna, och legat och vridit sig till halv nio istället för att fläcka vid sju. Varje gång har vi efter ett tag kommit på att vi ska be personalen att begränsa vilan på förskolan, och plötsligt har hon haft lätt att somna igen. Vi drog successivt ner från obegränsad vila till en timme, sen till 30 minuter och sen till ingen alls. Så det kan absolut vara värt att testa. Lycka till! /Jenny

Anonym sa...

Vill bara, utifrån ett förskollärarperspektiv, ge en kompletterande bild till denna kommentar. Kan vara värt att tänka på att även om den stunden då barnet är kvar sist är lugn innebär det ändå att barnet också har behövt gå igenom hetstiden mellan kl 15 & 17, då de allra flesta barn ska gå hem, och även flera pedagoger. Föräldrar ska hinna pratas med, kläder ska hittas, sopor ska hinna tömmas, disk diskas ibland etc. De mest hektiska och röriga timmarna om du frågar mig. Det absolut svåraste då är att ge barnen som är kvar en god vistelse samtidigt som föräldrar "avbryter" gång på gång för att få dagens (också jätteviktiga!) rapport. Samma sak med de som lämnar jättetidigt då allt ännu är lugnt. Dessa barn behöver också gå igenom tiden mellan 7:30 & 9, då det är samma hektiska tempo. Lätt att inte tänka på som förälder om en själv inte befinner sig på förskolan då... Så om jag inte skulle behöva ha mina barn på förskolan dessa tider skulle jag aldrig välja frivilligt att ha det. /Sara