8 januari 2016

Gråten som ventil

På väg hem från ännu en kass lämning. Inte så underligt med tanke på att han varit ifrån förskolan i nästan en månad, och dessutom förmodligen inte känner sig 100% iom vissa episoder av magknip fortfarande, men likväl pissjobbigt. Tycker jag. Att liksom slingra sig ur greppet och ge den ledsna lilla gråtisen till en pedagog, will I ever learn? Har försökt med längre lämningar också men i vårt fall gör det verkligen ingen skillnad - han vet att jag ska gå och är ledsen tills jag gått och en liten stund av sorg passerat utan mig, med sin pedagog. Där är ju alla barn olika, en del verkar acceptera läget och bli trygga och börja leka om föräldern stannar kvar, men inte mitt. Där är det liksom kört, har han väl gått in i sitt affektläge så stannar han där tills det nya kommit (dvs att jag gått) och han kommer på att det går bra ändå. Men kul för någon av oss är det inte. 

Jag har dock märkt att jag på senare tid liksom kan tänka att tårarna och gråten inte enbart är av ondo, så märkligt ändå, det har ju i princip varit just detta jag tampats med i 22 månader nu. Att acceptera att min unge är ledsen eller arg ibland. Att han inte alltid kan vara glad, hur mycket jag än försöker få det så. Det har varit återkommande exakt samma dilemma sedan han föddes, först var det kvällsgråten under månad 2 och 3, sedan att våga åka bil med honom under månad 3-5, att ha honom i vagn (valde iofs sele hela första året pga kunde inte stå ut med gråten i vagnen) typ hela första året, nattskräcken månad 8-15, sen flygresorna, sjukdomarna, och nu inskolning och lämning. Alltid detta som tar hårdast på mig - när Ivan gråter förtvivlat och jag inte är förmögen att ta bort det snabbt. Jag liksom får panik. 

Men. Det har smugit in en annan känsla också, inte så stark ännu men allt oftare förekommande. Jag har börjat tänka att gröten och tårarna har en funktion också? Att det liksom är "skönt" att gråta av sig ibland, skönt efteråt i alla fall? När man är sådär avslappnad och matt och kanske klämt ut en del stresshormoner under gråten? När man fått tröst och lugnat sig är det rent av pyttelite mysigt? Och man sover så gott efteråt? 

Svårt att förklara. Fick jag välja skulle han alltid vara glad såklart. Men jag uppskattar denna nya smygande lilla känsla av att gråten kanske också för med sig något som är helt okej att leva med. En del av livet liksom. 

5 kommentarer:

Arne sa...

Ja visst är gråten en ventil...
En annan grej. Daniel Tiger har ett bra avsnitt där "vuxna kommer tillbaka", kanske låter helt sjukt, men det var ett avsnitt som gjorde skillnad för min stora kille när han var lite yngre och tyckte det var jobbigt att bli lämnad.

Schmarro sa...

Ja! Den har vi sett många gånger.

Arne sa...

Ah, typiskt. <3

Lisa sa...

Sådär tänker jag också. Det är lätt att rangordna känslor, en själv tycker att det är roligast att vara glad och därför eftertraktar en det. Min grundinstinkt har därför alltid varit att skynda och göra mitt yttersta för att ta bort anledningen till det ledsna för att få mina barn glada igen. Men, nu försöker jag att påminna mig själv om att inte göra andra känslor till "dåliga" känslor. Liksom, det är okej att vara ledsen och okej att vara arg (sen finns det vissa saker som inte är att okej att göra trots ilska men själva känslan i sig är inte fel)... Så nu försöker jag oftast att bara bekräfta känslan och sen låta den finnas där tills barnet är färdig med den. Fast fanken så jobbigt det är ibland..

Emi Guner sa...

med tredje barnet tänker jag verkligen så - gråt och bråka av dig så får vi snart mysig läggning och du sover tungt. nästan lika bra som efter dag på badet.