29 januari 2016

Ingen fara, ingen fara alls. Eller jo.

På förekommen anledning sitter jag ikväll och "minns" tiden då en hela tiden kunde kolla i en liten app på telefonen och ba JAHA, han är i utvecklingsfas nr X, det är DÄRFÖR allt knasar just nu. Med sömn och mat och humör och what not. Den där appen listade alltså utvecklingsfaser och språng upp till barnet blev 18 månader och jag har egentligen inte tänkt på den på evigheter. Tills nu. När jag sitter här och funderar i termer kring "men visst måste väl barnen gå igenom utvecklingsfaser som gör dem lite ding-dong även efter 18 månader, bara att det inte går att lista exakt när de kommer?" Allt annat vore väl orimligt?

Så ja. Jag tänker att Ivan går igenom något inombords just nu, något lite över det vanliga. Något som gör att det händer lite för mycket i hjärnan och han har svårt att sortera och ta in alla intryck. För det är inte bara sömnen, eller läggningarna rättare sagt, att han liksom får panik och blir rädd på riktigt när dagen är slut. Det är inte bara mörkret för även med halvljus i rummet blir han rädd och gråter och säger "ingen fara, det är ingen fara" samtidigt som hela hans lilla varelse beter sig som att det visst är det, visst är något som känns farligt. Det är sämre nätter igen också, sedan en vecka tillbaka eller så. Många små  och mindre små uppvak med gråt och mässande för sig själv "ingen fara, ingen fara alls" mitt i natten. En del nattskräck också. Eller mardrömmar eller vad de här panikattackerna nu egentligen är. Idag på förskolan hade han varit ganska... ja men, liksom dålig på att sortera och hålla stressnivån nere när omgivningarna blev röjiga. Ramsan om "ingen fara" gick varm hela dagen och personalen berättade att det kunde hända både när han skulle bli ledsen eller försökte låta bli att bli det, eller när det verkligen inte var någon "fara". Jag tänker att han befinner sig i ett mellanland då han börjar lära sig att behärska sig men inte lyckas fullt ut. Försöker lugna sig själv men det blir för mycket ändå, gång på gång.

Äter bra gör han. Och är glad vaken. Men liksom lite överstimulerad mest hela tiden. Trots noll skärmar och noll hetsiga aktiviteter hemma och en nedvarvning som börjar redan sex för att sedan hamna i sängen vid halv åtta.

Äsch, jag vet (som vanligt) inte. Det känns bara som att han går igenom nån fas nu. Hade varit mysigt med en app som bekräftade.

Klockan är kvart i tio och han har faktiskt redan haft ett ganska rejält utbrott i sömnen redan. Går in och lägger mig och tar hand om nästa på plats när det kommer. Det hörs så väl på hans andning i sömnen att han rider igenom en massa maror nu. Stackars lilla skallen.

2 kommentarer:

åsa sa...

Jag tror du har helt rätt.

Anonym sa...

Tänker att du säkerligen har rätt eftersom du är expert på Ivan och dessutom verkar vara en väldigt analyserande och påläst person. Jobbigt med nattskräck, hoppas det blir en kort fas. /Sara