31 januari 2016

Jag saknar er

Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir. 

Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu. 

Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika. 

Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss. 

Men jag saknar er. For what it's worth. 

12 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad jag känner igen mig. Så himla mycket.
Känner mig så ensam ibland men samtidigt vet jag att det enda rätta är att 100% vara närvarande för mitt barn. Mitt enda och största jag har. Allt annat känns blekt.
Men oj vad man kan sakna... Och älta. Och undra om man borde en massa...

Anonym sa...

Det låter sorgligt, ledsamt. Du skriver väldigt bra om dina känslor. Fint att du ändå har kvar andra vänner än just de som försvunnit.

Jag vet inget om just dina vänner. Men kan dela med mig av hur jag själv har tänkt med vänner jag har förlorat kontakten med efter att de har fått barn och jag själv inte hade barn.

Jag har personer som vänner därför att vi har gemensamma intressen och lägger ungefär samma tid och engagemang på varandra (ibland lite ojämt fördelat i perioder men med tiden jämnar det ut sig). Jag väljer en vän för personen den är i sig själv. Jag blir inte autmatiskt vän med parters, släktingar eller barn till personen. Överlag umgås jag inte med barn, det ger mig inget att göra det (eller barnen för den delen).

När mina vänner fick sina första barn så slutade vi ha gemensamma intressen under de första åren. Barn är nämligen något jag är 0% intresserad av, har inga av den anledningen.

Vännerna som fick barn ville prata om barnen med mig mig åtminstone 75% av kontakten. Våra tidigare gemensamma intressen fanns inte längre. Vännerna förutsatte att jag ville umgås med deras barn, de dök alltid upp med barn när vi skulle ses utan att fråga om jag ville umgås med dem plus barn. Det går i princip inte att föra en konversation med någon som ska jaga en 1.5åring samtidigt som vi pratar. Mitt hem är inte gjort för barn, jag vill inte ha handavtryck i smör på mina saker.

Vännerna hörde inte av sig till mig när jag fyllde år och liknande, de hade så fullt upp hemma med sina små. Om vi hade bokat in något så ställdes det ofta in med kort varsel pga barnen, och det var alltid upp till mig att anpassa mig och boka om.

Däremot förutsatte vännerna att jag skulle komma och fira deras barn och engagera mig i barnen.

Kontakten rann ut i sanden med flera relationer.

Efter att småbarnsåren var över har jag kunnat återuppta kontakten med några vänner och vi har åter gemensamma nämnare som vi fokuserar på när vi ses.

Jag tycker det är ok att försvinna ur varandras liv en tid, just när det inte finns några gemensamma intressen längre. Ingen är skyldig att vara vän om det inte finns utbyte. Sen kan man finna varandra igen, om det fungerar för båda.

Jag hoppas att det löser sig för dig.

Schmarro sa...

Så viktigt perspektiv, detta!!

Schmarro sa...

#teamdetärbarhet

Anonym sa...

Åh, igenkänning, fast ändå inte. Det är svårt, för det är som att det krävs så mkt för att hålla kontakten med vänner ju äldre man blir, samtidigt som just energin inte finns. Jag har på senare tid prioriterat bort att bjuda hem folk (middag lunch mm) för att det känns som ett arbete när det ska komma både vuxna och barn, kanske fem personer. Föredrar att vila på helgen och kanske ses i veckan. Samtidigt vill jag ju hänga. Men hela parmiddagar/familjemiddagargrejen är dels så arbetssam oxh dels så trist. Kan vi inte ses över en pizza liksom?
Jag hade en kompis för flera år sedan som var ensam med sitt lilla barn, vi andra var då barnlösa. Logistiken då var att vi alltid sågs hos henne. Barnet somnade tidigt och vi andra hängde kvar. Förstår nu att hon inte kan ha sovit så mkt, men jag tror att känslan av att inte vara ensam överväger det. I din sits känns det som att det rimliga är att folk anpassar sig efter er. Du kan inte ha råd med barnvakt jämt för att ses. Dina vänner får komma hem till er, kanske handla mat på vägen och hänga hos er. Följa med till lekparken och leka lite med Ivan. Det är det enda rimliga. Som jag ser det?
Kram

Schmarro sa...

Det här är såklart också en slags sorg i att inte kunna vara den jag tänkt mig att vara utanför mitt föräldraskap. Åtminstone nu. Jag hade tänkt mig att vara därute. Jag hade tänkt att kunna vara med, mer. Jag hade tänkt att jag skulle bli en av två jämställda föräldrar som inte gick in i en bubbla av allt är bara barn barn barn.

Anonym sa...

Det kan jag verkligen förstå, att detta inte var vad du föreställde dig, ändå kan jag inte låta bli att tänka att vi är så många som känner igen oss, pratar om detta och som inte drabbats av den förlusten du har. Jag har så många vänner dom aldrig hör av sig, och jag är nog också en sådan. Och det händer när barnen kommer, inte första året men andra. Och jag tror att en anledning är de upplevda kraven på att man ska göra så mkt och det ska vara på ett visst sätt. Man ska orka ordna en tre rätters middag och ha ngt intressant att prata om typ. Beroende på vilket socialt sammanhang man tillhör är det där intressanta ens PT, ens bokmanus, en karriär, eller ens teatergrupp. Men oavsett att vi är två så känner jag att det blir too much. Jag är för trött, för ointressant ... Jag vill bara hänga kravlöst. Ta en after work (orkar inte laga mat till folk), gå på kaféer och äta en pizza. Prata om livet, och allt. Jag tror att många slutar att ringa en för att de inte hinner- helgen är uppbokad med middagar, och aktiviteter och i veckorna jobbar de så mycket och springer som i ett ekorrhjul mellan hem och förskola. Jag drömmer om att man kunde leva mer kollektivt, som när man pluggade. Turas om att ses hemma hos varandra och laga mat ihop, fast enklare och tillsammans. Att alla bara droppar in, ngn öppnar en öl. Inte "kan ni komma på middag den 29 mars" . Det blir så kravfyllt och svårt att få till. Som att jag är en hobbylöpare som hamnat i marathon.

Anonym sa...

Det kan jag verkligen förstå, att detta inte var vad du föreställde dig, ändå kan jag inte låta bli att tänka att vi är så många som känner igen oss, pratar om detta och som inte drabbats av den förlusten du har. Jag har så många vänner dom aldrig hör av sig, och jag är nog också en sådan. Och det händer när barnen kommer, inte första året men andra. Och jag tror att en anledning är de upplevda kraven på att man ska göra så mkt och det ska vara på ett visst sätt. Man ska orka ordna en tre rätters middag och ha ngt intressant att prata om typ. Beroende på vilket socialt sammanhang man tillhör är det där intressanta ens PT, ens bokmanus, en karriär, eller ens teatergrupp. Men oavsett att vi är två så känner jag att det blir too much. Jag är för trött, för ointressant ... Jag vill bara hänga kravlöst. Ta en after work (orkar inte laga mat till folk), gå på kaféer och äta en pizza. Prata om livet, och allt. Jag tror att många slutar att ringa en för att de inte hinner- helgen är uppbokad med middagar, och aktiviteter och i veckorna jobbar de så mycket och springer som i ett ekorrhjul mellan hem och förskola. Jag drömmer om att man kunde leva mer kollektivt, som när man pluggade. Turas om att ses hemma hos varandra och laga mat ihop, fast enklare och tillsammans. Att alla bara droppar in, ngn öppnar en öl. Inte "kan ni komma på middag den 29 mars" . Det blir så kravfyllt och svårt att få till. Som att jag är en hobbylöpare som hamnat i marathon.

Anonym sa...

Jag kom på en sak till: du hade tänkt att vara därute. Jag upplever att "därute" inte längre finns. Mina vänner är inte "därute" längre. De är hemma, de har parmiddagar, middagar med barnens föräldrar, fotvollsträningar och dansshower. Att få till en after work kräver veckor av planering. Dock har jag märkt att de son har äldre barn är det lättare med igen.

Hanna sa...

När Juni föddes insåg jag på ett ganska tråkigt sätt att folk är ganska ointresserade av att umgås på nån annans villkor (efter hand har jag fattat som anonym 1 uttrycker det, att det inte är så himla kul, man tänker ju att folk kanske kan uppoffra sig lite för ens skull men jag var ärligt talat inte så intresserad av att uppoffra så mycket för deras, jag uppoffrade mig ju ca 100% för mitt barn redan).

Mitt umgänge ändrades verkligen drastiskt, från att äta vardagsmiddag med vänner ett par kvällar i veckan och gå ut minst två (innan Juni föddes) och vidare till som det är nu: träffa vänner i snitt kanske tre-fyra kvällar i månaden (inkl bokklubb) plus ibland umgås med andra som har barn (älskar familjemiddagar där man bjuder hem andra med barn eller blir hembjuden) plus ibland äta lunch med syrran eller nån annan vän.

Jag skulle såklart kunna göra något på egen hand oftare än en kväll i veckan, men eftersom jag jobbar heltid och pendlar (borta ca 11 timmar om dagen) pallar jag inte att vara borta mer än så från barnen. Ibland är det ju nån jobbaktivitet kvällstid och ibland (tyvärr väldigt sällan) gör jag och Martin något på egen hand. Fattar att det känns jättetråkigt, tänker mig särskilt i ett umgänge där man "går ut mycket". Upplever att man umgås mycket mer i mysbralla och äter nån kvällsmacka ihop i Karlstad.

Anonym sa...

Känner igen detta jättemycket! Och tror inte att det är ditt fel eller dina vänners. I mitt umgänge är folk generellt mkt tröttare än för några år sedan och ingen orkar ses lika mkt som förr. Antingen har man barn el så jobbar man mkt (och många har mer ansvar nu än för några år sedan) el så gör man både och. Jag orkar aldrig planera någonting längre, på helgerna vill jag ta det lugnt, känna efter vad jag vill göra etc. Men alla andra planerar ihjäl sig fär att få till åtminstone ngt häng varje månad och då blir det också osynk. Så svaret på din fråga är att jag inte alls tror att det handlar om ngt du har gjort. Utan tiden och orken räcker inte till för de flesta just nu. Sedan är det lätt att föreställa sig att alla andra umgås precis som förr eftersom man själv inte märker att de inte Heller har lika mkt tid. Det vänder! Kram

Anonym sa...

Ett sånt viktigt och knepigt ämne!

Är liksom någon av ovanstående barnfri och nöjd med vilket har blivit knepigare och knepigare ju äldre man blir och ju fler i vänkretsen som skaffar kids.

Min upplevelse är att det sällan är det faktiska föräldraskapet som får folk att försvinna utan snarare tycks det i mitt gäng vara kärnfamiljen. De som fått barn ensamma eller tidigt separerat har liksom alltid varit mer närvarande, även, och kanske konstigt nog främst de ensamstående.

Jag är ju såklart partisk men jag tycker att det känns lite sorgligt med inställningen som vissa tycks ha som liksom går ut på att "nu börjar det här livet och de vänner som inte vill anpassa sig efter det får skylla sig själva". Alltså jag fattar ju att det är vansinnesstort att skaffa barn och att man blir uppslukad såväl tid- som känslomässigt men någonstans måste man väl liksom ha kvar en bit av sin person? Det blir så konstigt sen när barnen blir större och de "försvunna" vännerna plötsligt hör av sig och vill gå ut och umgås precis som förr när de liksom struntat i en i flera år.

Vad jag framför allt tänker är hur sorgligt lågprioriterad vänskap tycks vara hos oss rent kulturellt. Tänker att både jag som barnfri och mina vänner med barn hade varit så mycket lyckligare och haft så mycket härligare liv om vi alla prioriterat varandra lite mer och varit bättre på att ställa upp för varandra även när våra liv sett helt olika ut. I och för en kärleksrelation så är man ofta beredd att jobba så väldigt hårt i jämförelse.

Jag blev i alla fall väldigt rörd av ditt inlägg och fick en tankeställare på egen del i olika relationer med föräldravänner som liksom runnit ut i sanden.

Och det verkar som att du har en massa andra fina vänner också och att ni är ett fantastiskt stöd för varandra!