1 januari 2016

Oroshjärtat fladdrar i natten

Jag jobbar ju inte med nyårslöften men om jag gjorde det och om det var så enkelt som att ge sig själv ett löfte så skulle årets vara: jag ska sluta oroa mig så himla mycket. För Ivan. För oss. För mig. För jag har lagt så himla mycket energi på oro under året som gick. Ibland känns det som att ju mer jag "läker", ju mer jag "hinner ifatt", ju mer jag återgår till ett "vanligt liv", desto mer utrymme lämnas åt att oroa sig. På något märkligt sätt. Det är liksom så sjukt läskigt att hela jävla tiden vara medveten om hur snabbt allt kan vara förlorat. Så fort det har varit bra ett litet tag, och så ruckas det, får jag panik. En feber är aldrig en feber, en magsjuka aldrig en magsjuka, en gnällig och trött unge aldrig en gnällig och trött unge. Nej, i min värld lurar farorna överallt och så fort något är bara lite out of the ordinary, oroar jag mig. Det vore så himla skönt att slippa göra det. Men jag tror tyvärr att även detta är en del av läkningsprocessen. Att landa i det som finns kvar, att hela tiden påminnas om det där gamla ärret en går och bär på. Jag tror min oro är en del av hur jag bearbetar, fortfarande, det som hänt mig, jag tror att min oro är en väsentlig del av vem jag egentligen alltid har varit (men aldrig såhär mycket, när det har handlat om bara mig har jag ändå känt en viss kontroll och egen hypokondri har jag aldrig riktigt upplevt), jag tror att min oro till viss del delas av massor av andra föräldrar och att det till viss del kommer vara såhär nu. Men den är så energikrävande. Det är så jobbigt att oroa sig för magsjuka om han ätit dålig en dag och verkat grinig på kvällen. Eller oroa sig för diabetes (det går i familjen!) när han druckit massor en dag. Eller för kroniska magsjukdomar när magsjukan inte går över på fyra dygn. Eller feberkramper om han får feber. Eller för, ptjaaaa, det allra mesta. Jag är så trött på att känna mig sårbar och ensam och utsatt som förälder. Att alltid kämpa mitt yttersta och att nästan alltid vara så trött att jag inte orkar tillgodose mig själv. Kommer det alltid att kännas såhär? 

Undrar en som åkt från Blidö till Uppsala där hon nu ligger i en säng bredvid sin son som fortfarande inte känns som vanligt efter magsjukan för snart två veckor sedan. Lätt ledsen, lätt otrygg, mycket mammig, dålig aptit, regelbundna klagosånger över ont i magen och märkliga gråtiga utbrott. Men normala blöjor trots sämre aptit än vanligt. Fan också. Önskar jag kunde vara en sån där chillad förälder. Det löööser sig. Osv. I stället ligger jag och tänker på alla utredningar vi måste göra med Ivan snart. Gluten diabetes förstoppning laktos. Allra minst. Och oroar mig för att jag inte heller nästa vecka kommer kunna ta mig tillbaka till jobbet. Så trött på att vara jag idag. God natt. 

6 kommentarer:

denspringandesoffpotatisen sa...

Hej.
Har du testat mindfullness? Jag var MYCKET skeptisk men det har funkat över förväntan. Med vänlig hälsning, fd kronisk oroare

Erika sa...

Jag oroar mig också HELA tiden. Inte riktigt för samma saker men oro. Varje gång Jens åker iväg med bilen (nästan varje dag) hinner jag på tre sek tänka hur det skulle bli med ALLT om han inte kom hem igen. Är Alva med i bilen multiplicera med tusen. Har jag typ sagt att fan juicen är slut o Jens säger vi drar å handlar har jag ångest tills de kommer hem igen. Senaste idag åkte de och köpte pizza o ett par minuter innan de väntades hem stod jag i hallen och tittade ut och typ bad till gud med pickande hjärta. Ibland åker jag med dem för att inte bli kvar ensam om något skulle hända. Oroar mig även för sjundomar när folk får cancer ca hela tiden. Gjorde jag aldrig förr. Oroar mig för att ha ärvt min mammas sjukdom, som väldigt sällan är ärftlig. Oroar mig för framtiden jämt. Vet inte hur man kommer ur det.

Emi Guner sa...

jag tycker oron minskar lite ju bättre de kan prata. Men oron och kärleken går hand i hand, lite orolig är man livet ut för sina barn. Men den där "måste kolla bara kolla en gång till att mitt barn andas i sömnen-oron", den lägger sig. I alla fall är det min erfarenhet.

Emma sa...

Aj! Här har det också oroats mycket och många nätter, det verkar ligga djupt rotat i människan (särskilt kreativa sådana) men jag fick hjälp av kbt på www. Bot och bättring finns! Mer mammatips: köp magbakterier (dyrt) på Apoteket. Min unge testade och blev mirakelbra snabbt. Kram.

Cecilia sa...

Alltså, jag har så SJUKT mycket igenkänning på detta att det är inte klokt. Och precis som dig var jag inte så innan barn, hade aldrig katastroftankar eller hypokondri på något plan egentligen. Visst, fick lite panik när jag tog mitt scubadiving certifikat och har aldrig haft någon längtan efter att hoppa bungee jump, men i det stora hela en o-orolig person. Sedan fick jag mitt första barn och hade en oerhört dramatisk förlossning där jag tappade 3 liter blod och var en hårsmån från döden. 8 blodtransfusioner senare fick jag åka hem, men efter två veckor var det dags igen. Jag var tvungen att skrapas och på uppvaket började jag störtblöda igen och hamnade på intensiven i 48 timmar-bebisen fick vara hemma med min kille. I alla fall, sedan det hände är jag alltid så oerhört MEDVETEN om livets bräcklighet och förgänglighet. Hur oerhört nära det var att min dotter fick växa upp utan en mamma. Så precis som du säger för mig är en förkylning aldrig bara en förkylning utan förmodligen hjärnhinneinflammation, eller små utslag på kinderna en födoämnesallergi som kommer att leda till anafylax när jag minst anar det (har på allvar funderat på att köpa en epi-pen bara för att ha utifall att, trots att inget av mina barn HAR allergi). Och detta är som du vet OERHÖRT energikrävande, så sanslöst jobbigt att ha en hjärna som ständigt, ständigt går på högvarv. Jag har bra och dåliga dagar, och det som hjälp mig är mindfulness. Fick några böcker och en skiva av min psykolog och det funkar ok. Bättre än inget iaf, men det krävs ju lite jobb. Och jag önskar så att jag vore en chillad mamma, en sådan som kunde rycka lite på axlarna och tänka oh well, det går väl över och inte överanalysera varenda jävla symptom hela fucking tiden. Tänk om kan kunde få lägga den energin på något annat istället? Något kreativt och vettigt? I alla fall, har väl inga råd att ge tyvärr men ville mest säga att du är inte ensam om detta. Och min man har absolut ingen förståelse för hur jag tänker, han blir mest irriterad och lyckas mycket sällan stilla min oro. Stor kram.

Marie Hammarberg sa...

Vill bar skicka en stor kram! Från en som troget läser men sällan kommenterar.