26 januari 2016

Snart två

Ett snabbt inlägg innan sömn. Ligger och lyssnar på honom andas fridfullt bredvid nu. Han sover så bra nu jämfört med tidigare, jämfört med så många månader i sträck av kass sömn. 

Tänk att han fyller två alldeles snart förresten. Fy fan vad två år har gått snabbt. Och sakta. Jag minns inte ens vem jag var innan. All tid jag hade? All sömn jag fick? Allt jag inte visste. Allt jag trodde jag visste? Sån hybris jag gick in i föräldraskapet med, så snabbt den hybrisen grusades och jag väcktes upp till ett liv helt och hållet i någon annans - hans - våld? Och det här med kärleken. Att den är så kronisk? Så oavsett vad alltid närvarande? När jag hatar mitt liv så älskar jag honom. När jag hatar vår tillvaro så älskar jag honom. Allt jag kallat för kärlek fram tills dagen han kom är liksom något helt annat? Det här är liksom mer som en känsla som är en kroppsdel nu, något som aldrig går att klippa av. Så läskigt. Så stort. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Hade aldrig kunnat läsa mig till hur det här skulle bli. Han kom till världen alldeles helt och hållet med sin egna lilla special-personlighet och så har det fortsatt. Nu snart två år. Sjunger och pratar och älskar sina kompisar på förskolan och när jag hämtar honom och han inte ännu har sett mig, när han sitter vid nåt bord och leker med en lerklump eller pillar på några pärlor eller käkar en macka och snackar om något obegripligt (troligen relaterat till bussar) med sina små små vänner omkring sig, då kan jag liksom inte ens fatta att han finns. Tänk att han kom och sen blev han den där? Den där ljuvliga knasiga personen? Så full av energi och så intresserad av livet och människorna i det och fordon och pyssel? Att han skulle bli en unge som sjöng och spelade gitarr dagarna i ända? En som pratar och pratar och pratar? 

Det kanske inte låter så här, för Gud vad jag använder bloggen till att öppna mig kring allt som är svårt och tungt och övermäktigt i vårt liv, men allt det där vägs hela tiden upp. Om jag inte vaknade till ännu en dag med honom, min ivan, skulle allt vara så grått och fattigt och jag bil aldrig ha en endaste millimeter av en annan unge än den jag har. 

6 kommentarer:

Anonym sa...

När jag har läst i din blogg har jag aldrig nånsin tänkt att du inte skulle älska Ivan. Tvärtom, mittback allt kämpande och överlevnadsstrategierna, så genomsyras allt din kärlek och att du verkligen ger intryck av att du skulle gå genom eld för honom.
Det är ju lite av paradoxen med barn- att älska ngn så mkt och vilja göra allt samtidigt som det är ett hårt arbete och utmattande. Som en besatt olycklig kärlek .. Nej ändå fel parallell.

CECILIA sa...

Tänkte på en grej till, har du testat att låta honom lyssna på ljudböcker el musik tills han somnar? Och kanske en sådan här grej vore något http://www.bluebox.se/Nattlampa-Stjarnhimmel-Skoldpadda Om du har en gammal cd-spelare brukar man kunna låna ljudböcker för barn på bibblan, har man dem på telefonen ska de ju vara där och pilla hels tiden...

Anna sa...

Jag tycker verkligen att din kärlek till Ivan lyser igenom i allt du skriver. Det är ingen tvivel om vad han betyder för dig.

Anonym sa...

Fint! Och jag vill också verkligen understryka att din kärlek till honom alltid lyser igenom! /Sara

Anonym sa...

Gud vad fint! Jag bölar.

/Johanna

Caroline sa...

Jag tycker det är tydligt, att du älskar honom stort. Men det var ett fint inlägg att läsa, det beskriver det fint. Det där som ingen kan tro innan de upplevt det själv.