28 januari 2016

Verklighetens fölk alltså

Idag var livet mycket spännande må ni tro, för jag åt lunch på annat ställe än framför datorn på jobbet. Utrymme för sus av spänning i publiken. Nämligen på Voltaire som tydligen öppnat på Åhléns city? What do you know. Där satte jag mig ensam mellan lite olika par av kvinnor (ja det är bara kvinnor, nästan 100% faktiskt, som äter på Voltaire) som jag tjuvlyssnade på. De till höger pratade om inredning och att sätta takfönster. Sedan övergick de till att prata TJUGO MINUTER om Downton Abbey. Alltså om säsong två, typ, flera år gammal? Till och med jag har sett den? En av kvinnorna kunde inte sluta prata om Downton Abbey, alltså hon måste vara besatt av serien ty kunde på intet vis registers hur otroligt tråkig hennes kartläggning av denna flera år gamla säsong var för alla andra (dvs hennes lunchsällskap - vilket vore en naturlig sak att ta hänsyn till, samt mig - vilket vore onaturligt att bry sig om). Gång på gång berättade hon hur mycket hon njöt av MILJÖERNA och STÄMNINGEN i serien. Pratade väldigt detaljerat om intrigerna också. Lunchsällskapet kvävde en gäspning och jag kände mest för att trycka det där nyttiga valnötsbrödet i käften på henne så hon skulle bli tyst. Men slutade i stället tjuvlyssna åt höger och vände mig åt vänster. 

Där var det tyvärr lika tråkigt. Två kvinnor, jämngamla med mig, pratade om hur problematiskt det var på ena kvinnans jobb. Folk LEVERERAR så dåligt. Och det är så dålig PERSONALPOLITIK. Och inte så lätt när ALL BÖRDA hamnar på den här stackars kvinnans axlar faktiskt. Och så hundra tusen detaljer kring denna trista situation. 

Fick nog av andra människors tråkiga samtal, åt upp min sallad, lovade mig själv att försöka bli lite mindre tråkig och tjatig framöver, och gick tillbaka till jobbet. Köpte godis på vägen som ett annat litet barn. En klubba till och med. 


Med anledning av ovan nämnda löfte till mig själv kan jag tyvärr inte med att tjata mer om läggningar nu. Ni måste få en paus. Men om vi säger såhär: barnet sover sen 20.45 och inga kuddar är våta av tårar eller svett idag heller. 

4 kommentarer:

Anonym sa...

Fan vad härligt det låter med läggningen, behovet att tjata brukar ju försvinna när krånglet lägger sig. Och fan vad intressant att det började vända nu (verkar det ju onekligen som), samtidigt som du bestämde dig för att börja göra något åt det, styra upp nåt nytt, liksom. Jag tror verkligen att det, din beslutsamhet & konsekvens, gjorde skillnaden för er. Det behöver inte vara en femminutersmetod, liksom. Huvudsaken är att barnet känner att den vuxne liksom vet vad den sysslar med. Då är det lättare för ett osäkert barn att luta sig mot det & go with the flow, så att säga. Heja igen! /Sara

Schmarro sa...

Tack gulledu! Jag vågar varken tro att det vänt eller att det var min förtjänst om det vände (tänker mer: 45 min vila passade honom rätt perfekt just nu och all den där överskottsenergin verkar liksom ha minskat iom det) men håller tummar hårt för fortsatt rimliga läggningar framöver också.

Anonym sa...

Du handskas så sjukt bra med orden! Jag tycker att du borde skriva en bok. Kram!

Schmarro sa...

Men TACK du!