15 februari 2016

Anteckning Ivan, två år!

Då var vi där till slut. Min ettåring gick och blev tvååring och är inte så mycket av en bebis längre. Nu är det en viljestark liten figur som pratar och sjunger och har egna åsikter och försöker förmedla dessa medelst alla möjliga metoder. Plötsligt har han en åsikt kring huruvida vi ska gå till förskolan eller inte, vilka strumpor han ska ha på sig för dagen samt vilken färg på smoothien från Bagel Street (det finns en gul, en rosa) han vill ha just den här dagen. We've come a long way, baby Ivan. Inte har det varit lätt (det ska gudarna veta) och inte har det gått snabbt alla gånger. Men jag är så glad att vi är här! Jag älskar att vara förälder till en lite större pys! Även om konflikterna på ett sätt blir större så älskar jag att vi blir mer och mer jämlika på något sätt. Kan diskutera saker, han kan (försöka) förklara vad som tynger honom och var det gör ont. Han håller på att skapa sig ett eget liv, ett eget litet gäng, genom förskolan och han har landat i en oerhört fin relation till sina närmaste personer som i skrivande stund är farmor och farfar, och barnvakten Lena. Och morbror och farbror. Här kommer sista månadsanteckningen, framöver kör vi lite glesare.

Sömn 

Ja, vad ska man säga? Sömn är ju ett område vi ältat otroligt noga i de här uppdateringarna och Ivan är fortfarande inte ett barn som sover hela nätterna. Men det blir lugnare och lugnare. Jag känner mig inte sådär konstant urholkad och outvilad längre. Det jag trodde var nattskräck för några veckor sedan, var nog öroninflammation. Eftersom han var vaken flera timmar och mässade "ingen fara" och inte "vågade lägga sig ned" tolkade jag fel helt enkelt. Jag tror nu att det var smärta, och rädsla för denna smärta, snarare än nattskräck eller mardrömmar. Men drömmer mycket gör han. Inatt grät han och återberättade i sömnen hur hemskt det var hos doktorn. Läggnignarna är omväxlande jättelånga och bara långa. Sällan under 45 minuter. Ibland upprörda och hetsiga, ibland rätt mysiga. Det finns ungefär ingen stund på hela dagen då jag är så avslappnad och trött som när han till slut tystnar, börjar andas djupare, och somnar. Så underbart. Jag skulle vilja avsluta de här månadsanteckningarna med ett hoppfullt note to self and others: det blir så himla mycket bättre och lättare sen.


Mat 

Tror Ivan är rätt genomsnittlig när det kommer till mat. Eller, han äter rätt lite och rätt ogärna mellan varven, men det är inte en issue så ofta. Han äter massor ibland. Mindre ibland. Gillar ganska många rätter ändå.


Lek 

Nu leker Ivan själv allt längre stunder om dagarna. Alltid, i princip, med sina bilar, bussar, tåg och motorcyklar. Lite förvånad att det blev så eftersom jag själv tycker det är så trist och på förskolan har de inga dylika leksaker alls (de skapar allt själva) men jaja. Nu är det så. Han kryper runt på alla fyra och skådar sina fordon ovanifrån, från sidan och underifrån. Pratar mycket om dem. Kan namnge typ alla fordon han någonsin sett, även tex gaffeltruck, bärgningsbil, cementbil, osv. Man kan säga att han har lärt mig om fordon? Ursprungligen eventuellt från farfar, men ändå. Traktor var länge favoriten men just nu är brandbilen och trucken ganska intressant också. Och tågen.

I övrigt älskar han att springa runt, om det nu kan klassas som en lek. Liksom, han GÅR inte? Han bara trippar på tå och springer, lätt framåtlutad. Jag undrar vad en stegräknare skulle landa på efter en dag som Ivan. En miljon, ungefär.


Personlighetsdrag/temperament

Jag och Frida pratade lite om det här kvällen innan han fyllde år. Att Ivans temperament är så specifikt kring de känslor han har ofta, som glädje och oro. Glädje och oro är två drag jag ofta ser hos honom, han blir nervös när det blir "för mycket" omkring honom och då går ibland oron över i ledsenhet. Eller sorg, rent av. Men annars är han så himla glad. Jag tycker mig inte se speciellt mycket ilska i honom (ännu), arg är liksom inte en känsla han förmedlar speciellt ofta. Vi pratade om det eftersom Fridas barn alltid haft så nära till sin ilska, och att det verkligen är olika vad de har för temperament, redan från början. Det märks på förskolan också. En del av barnen (de lite tuffare) kan bli så arga att de får affektutbrott och slutar andas (vilket jag tycker låter ASLÄSKIGT, samtidigt som jag tycker de lite tuffare barnen verkar så trygga och viljestarka och att det kanske vore skönt för Ivan att ha lite mer av det där jävlar anammat och ilskan till hands). Det skulle inte ske med Ivan. Han blir nästan bara upprörd när han blivit för orolig och nervös. Av höga ljud, stimmiga miljöer och för långa pass utan pauser och lite enskild avkoppling. I övrigt är han fan nästan alltid glad. Så nyfiken på livet, på allt som händer, tar hundra år att varva ned (se rubrik sömn) och tycker det mesta som presenteras för honom är roligt.

På kvällarna brukar vi gå igenom allt som varit roligt med dagen. Roligt att åka vagn. Roligt att gunga. Roligt att träffa Katarina. Roligt att äta glass. Roligt att leka med tåget. Osv. Han verkar uppskatta de roliga sakerna i livet just nu.

Men som sagt, mer och mer vilja ser jag. Och mer och mer testande av mina gränser. Vi kommer nog att ha våra duster, vi också. Om detta tvivlar jag ej. De har hittills varit rätt få och små, ändå. Jag har ändå haft fullt upp, med att reglera hans stimulansnivå och närhet till att bli nervös.


Hälsa  

Så svårt att säga ändå? Första året på förskolan, och en lång magsjuka och en mini-influensa med tillhörande öronproblem. Total vab ca 3 veckor uppdelat på två gånger, plus en tredagarsfeber. Är det mycket? Lite? Medel? Jag har ingen aning. Jag tycker han verkar ha en förmåga att hålla sig ganska pigg genom förkylningar, men bli rejält utslagen av magsjukor. Vilket är ödets ironi, och vilket jag inte orkar tänka på just nu. Moving on.


Språk och musik 

Ivans toppgren är väl just språket och musiken. Han är och har alltid varit otroligt kommunikativ med ord, och med sånger. Det verkar ibland räcka för honom att höra en sång två tre gånger, och sedan kan han den. Här till exempel, hade vi tittat på Krakel Spektakel två gånger (jag brukar aldrig sjunga den här sången, kanske gör det de på förskolan, men jag hade aldrig hört den komma ur hans mun tidigare) under dagen och så i badet bara: TADAAAA. Sjunger hela sången, typ? Så gulligt. När Ivan sjunger är jag alltid glad. Det är det allra bästa jag vet. Varje kväll vid läggningarna läser vi en sångbok i stället för en saga. Ivan har lärt sig vilka bilder som hör till vilka sånger och använder mig till en jukebox där han helt enkelt lägger beställningar i 20 minuter innan vi säger god natt. Vet inte om det är perfekt upplägg, med tanke på att han inte alls varvar ned då, men det är faktiskt himla mysigt.



Vad gäller talet går det också bra. Han upprepar allt som en papegoja och jag får allt som oftast höra vad han plockat upp under dagen på kvällen. Idag gick han runt och sade Oopsiedaisy (stavning?) och låtsades snubbla, det var gulligt. Igår stod han framför spegeln och låtsasgrät och sade STACKARS IVAN. Han kan formulera rätt långa meningar, typ "inte gå till förskolan nu, gå till parken och gunga i stället" och jag börjar känna mig rätt lugn i att han får det sagt som han vill ha sagt. Ibland blir det förstås fortfarande otroligt märkligt och det är vissa ord han verkligen inte kan få kläm på. Till exempel glasögon, det heter enligt Ivan "glaskonung" och så är det med det. Svart blir gärna "flart" också. Men ja. Språk är kul. Tycker Ivan och jag.


Sammanfattning 

Nu avslutar jag den här serien med månadsanteckningar. Den kan vara bra att ha när han blir äldre och frågar när han fick sina första tänder, eller om han haft vattkoppor, tänker jag. Den blir ett fint minnesdokument också. Men nu tycker jag det händer för lite och för mycket på samma gång, det blir ingen vits med att keep it up varje månad.

Här sitter han och koncentrerar sig på modellera med farfar. Hälsar till mig genom telefonen på slutet. Det får sätta punkt för den här gången.






Tidigare månadsanteckningar:

Inga kommentarer: