1 februari 2016

Bio ångest samvetet och det där vanliga

Även om varenda cell i mig skriker att det är fel och att det inte är okej att lämna en liten figur såhär mycket i obalans på förskola eller med barnvakter, så är det ju så det måste vara ibland. Han går igenom något som jag inte kan lösa med all god vilja i världen, mardrömmarna rår jag inte på och inte nattskräcken heller. Inte att han panikar inför att somna och inte riktigt alla de små utbrott av sorg och förskräckelse och ibland panik han går igenom om dagarna. Jag kan bara försöka ge honom lugna miljöer, massor av närhet, uppmärksamhet och tålamod. Avleda och försöka anpassa dagarna ännu mer efter hans ömtåliga läge just nu. När så mycket verkar så läskigt. Det är svårt att beskriva intensiteten i denna tillvaro där pauserna blir extremt få och där nätterna åter består i många uppvak och ibland, som inatt, innebär timslånga vakor där den lille vaknar ur en mardröm och sedan inte kan somna om igen. Maktlösheten alltså. Att inte kunna lösa allt på stört. Tog ett samtal med en pedagog på förskolan idag och ett med BVC. Den tidigare bekräftade att jo, det är mycket oro nu och han påminner om sig själv från inskolningsveckorna. Kanske pga det långa juluppehållet (blev en månad iom sjukdomen innan) eller pga två nya barn börjat i gruppen, som därmed varit lite hetsigare än vanligt. Inskolningar och mycket gråt. Liksom hos Ivan. Gråter och bryter ihop och vågar inte vara utan ett knä att sitta i mest hela tiden. Mässar ingen fara och blir ledsen ändå. Den senare bekräftade att de här faserna har hon hört många berättelser om. Vi är inte ensamma. Det är tålamod och närhet och att fortsätta som vi gör som gäller. 

Så vi gör det. Men jag lämnar just nu en ganska olycklig och rätt orolig kille där på förskolan om morgnarna och det är inte så kul, nej. 

Hur som helst så var jag på bio idag. Under pyramiden, min vän har producerat, det var premiär och nästan alla jag kunde tänka mig och några till var där. Filmen var underhållande och spännande! Som en action från ens tonårstid fast snyggare bilder och spännande med svenska-danska-egyptiska-israeliska miljöer och språk i en salig och härlig blandning. Det var skönt att pausa en kväll. Tänka på något annat. Låta Ivan somna (motvilligt) med sin barnvakt för en enda gångs skull. Har såklart dåligt samvete för detta (egoistiska) beslut men samtidigt: det tycks inte som att det gör någon större skillnad om det är jag eller hans andra trygghetspersoner som är med honom just nu. Åh, minns när jag blev tvungen att dra på det där bröllopet i new york mitt i Ivans värsta inskolningsveckor. Gud, det är nog det värsta beslut jag fattat på länge. Att åka kändes fel. Att stanna kändes fel. Allt var fel där ett tag. Men det vände ju. Och det kommer väl det här också att göra?

Låt det ske snart tack. 

Här sitter jag och tycker att filmen är otroligt spännande. Eller eftertexterna för att vara helt korrekt. 


5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det kommer att vända! Och det är smärtsamt och tungt för en förälder och ändå "normalt". Tänker på att förutom att du helt praktiskt är en enda förälder är du det helt känslomässigt också. Om ni hade varit två hade ni burit oron ihop, delat även på den. Resonerat med varandra och stöttat varandra i era gemensamma förhållningssätt. Du hade kunnat vila i att ni var två som lär honom gå på förskolan och det hade nog gjort det mycket mycket mindre smärtsamt för dig. Vi har ju alla hört att oro, skuld o ångest tillhör vardagen som förälder. Men hur hanterar man den? Bra att du ringer BVC mm, får lite stöd där. Kram

Elin sa...

Jag har skrivit det här förut, men Ivan påminner så mycket om min Emma. Hon hade en period när hon var drygt två år då hon var jätteorolig, affektutbrott och ångest och rädslor. Och nattskräck. Det var faktiskt så att pedagogerna reagerade på att hon nästan höll på att bli nedstämd på riktigt. Det var en otroligt jobbig tid, både för henne och oss. Ledorden var närhet och lugn och sedan blev det bättre. Jag sövde henne i min Manduca fast hon var för stor och vi samsov.

Nattskräcken var helt galen under den här perioden, det är väldigt svårt att väcka henne när hon har ett anfall så det är bara att vänta ut. En natt blev det riktigt otäckt, hon fick ett affektanfall plus nattskräck på något vis och sprang hysteriskt skrikandes fram och tillbaka i vår hall i säkert fem minuter innan jag fick jaga ifatt henne och hålla henne. Där satt vi säkert i tio minuter innan hon vaknade upp igen.

Vad jag vill säga om det här är att det blir bättre! Och visst ska du få göra grejer som får dig att må bra. Du måste rent av göra det för att tanka energi så du orkar!
Som vanligt, svamligt inlägg :)

Schmarro sa...

Tack Elin! Du anar inte hur skönt jag tycker det är att höra om andra vars barn liknar Ivan och som liksom gått igenom sånt vi går igenom. Ivans nattskräck är liksom på ett sätt lugnare nu än när han var ett år, då hade vi en vansinnesnatt då han sprang runt i en mörk lägenhet och jag fick jaga och hålla fast honom. Min värsta natt ever, typ. Nu är det hittills mest vakna och skrika INGEN FARA, INTE SLÅSS, SNART KLART och gråta hysteriskt. Inte vilja ha beröring. Ej kunna ta emot tröst. För mig är det att vänta, försöka skydda honom från att springa ur sängen och att liksom vyssja såja såja med lugn stämma som är jobbet. Jag funderar på att börja köra kvällspromenader i vagnen igen, för att bryta all oro kring sovrummet, förr i tiden kunde han ju hålla sig vaken i vagnen i två timmar men numera är han rätt trött pga minskad dagvila, så det kan vara ett alternativ.

Anna W sa...

hej! håller med (och skriver detta så att du ska få ytterligare förstärkning i att detta verkar vara "normalt" beteende för vissa barn i denna ålder). isidor är ju väldigt "högfungerande" på många sätt, men sedan en tid tillbaka är det "INTE sova! inte sova! inte SOVA! inte sova!" som gäller från det att minsta lilla nattrutin påbörjas. det ska sittas i soffan, och inte gås in i sovrummet, och i sängen ska det sittas och inte liggas ner och blunda. när vi har läst och han ligger ner lugn och blundar ska det oftast drickas vatten minst fyra gånger, och även om han är väldigt lugn så tar det nästan alltid 45 min till en timme innan han somnar. har faktiskt funderat på att gå ut ur rummet istället (god knows om det kommer funka), och stöka runt lite utanför med dörren på glänt, för just nu känns det mer som att vi stör honom än lugnar honom. han vaknar också ofta med nattskräck på natten. jag hade mycket gärna lagt honom tidigare (nu brukar vi börja vid 19.30), men det verkar inte spela någon roll om vi lägger 19 eller 19.30 eller annan tid, det tar nästan alltid lika lång tid för honom att varva ner. följer med spänning, intresse och tacksamhet alla andras kommentarer på temat sömn och barn här på bloggen.

Elin sa...

Det jobbigaste med nattskräcken är att hela ens väsen skriker att man ska ta upp barnet i famnen och trösta. Att inte kunna göra det är hemskt. Skönt att den är bättre nu iaf!

Försök med att söva med vagnen, förhoppningsvis går det, håller tummarna! Själv sövde jag i manduca the den tiden, slängde upp henne på ryggen och pysslade i köket tills hon sov. Rent kök hade vi då :). Nu sover hon i egen säng i eget rum. Somnar lättare och sover längre.