27 februari 2016

Ej kattpiss

Dagar som dessa. Då är det inte svårt, livet. 

Att tvingas upp 5.55 är ju en sak, men när i princip varje minut av de hundratals (tusentals) som följer är härliga så gör det liksom inget. Idag har han varit på strålande humör och allt har klaffat. Aptiten varit god och vi har varit helt överens om hela dagens upplägg. Att stanna i soffan i pyjamas mellan sex och nio, till exempel. Samt att gå ut och leka med Alice från förskolegruppen och hennes mamma vid tio. Skiljas åt för att gå och äta pommes frites till lunch vid halv tolv. Sova i vagnen tolv till ett medan jag fick fika i lugn och ro med min vän från Göteborg på spontanbesök i stan. Promenera mot Skanstull, möta farmor och farfar där. Vara med dem resten av dagen. 

Ivans glädje när han träffade dem första gången efter en veckas uppehåll (ja, de fick också magsjukan förra helgen och deras version blev värst av allas - sängliggande cirka fyra dagar totalt, suck och stånk att det blev så bläää usch) gjorde hela min dag. Jag är så glad att de finns och att han har dem. Att vara utan dem en vecka låter så futtigt, men det har varit länge. Han har frågat efter dem varje dag. Han har varit med dem så mycket under februari, de har vabbat honom frisk för att försöka undvika magsjukorna på förskolan (fungerade uppenbarligen ej) och de har vabbat honom sjuk när febern och öroninflammationen härjade. De är hans personer nu, hans gäng, hans familj, det står så tydligt och det gör mig så glad att det blivit så. Och funkar så. Han stålade och sken resten av dagen. Byggde med lera med farfarn (själv bidrog jag med en stor orange snopp, inte alls olik en dildo, pga totalt talanglös med lera tydligen) och busade med farmorn. Åt TRE korvar till middag och en banan och välling till efterrätt. Somnade på en halvtimme, pratande om hur roligt allt varit idag. 

Själv är jag inne i nån fas då jag inte har så stort behov av egentid verkar det som. Ni vet den där jag brukar tjata om då jag klagar på långa läggningar. Nu vill jag mest bara att han ska somna för att få gå och lägga mig själv. Kanske läsa lite först. Tror att februari tagit lite på mig, det har varit mycket oro för magsjukor och en riktig vända av sådan dessutom. Hos typ alla som nuddade ivan den där fredagen för en dryg vecka sedan. Det har varit sjukdom och mycket på jobbet, och hans tvåårsdag och kalas. Jag vill mest bara slappa nu. Har knappt kontakt med folk utanför vår bubbla. 

På ett sätt vet jag att tiden rinner och att det här kanske inte är att fylla det med det allra mesta möjliga. Jag hade kunnat göra mer, stanna uppe mer, gå ut mer, köpa mer barnvakter, men alltså jag orkar inte. Det här är vad det är just nu. Och det är faktiskt inte kattpiss, det är det inte. 


3 kommentarer:

Anonym sa...

❤️
Malin Angland

Anonym sa...

Vad fint skrivet!

Anonym sa...

Tycker i allra högsta grad att du fyller tiden med mesta möjliga, tiden med Ivan. Som du sa så rinner den och att vara med han och göra saker tillsammans som ni gjort denna dag är väl bästa sätt att ta vara på den. Och för att orka göra det så blir det så att annat måste ge vika helt enkelt. / Lena från Umeå