16 februari 2016

En liten (lögn) rant om utseendefixeringen

Nu blir det rätt mkt länkande till hejhejvardag här men hon skrev så bra om kroppsnojor idag så det blir två på samma dag, skitsamma: 


Jag håller så himla mycket med henne här. Och resonerar precis som hon, att vi borde prata mindre kropp och utseende generellt. Till och med när det gäller komplimanger, vilket kan tyckas trist, men jag tror verkligen det fyller ett syfte. Jag pratar inte heller speciellt ofta om min kropp eller det jag tycker är mindre bra med mitt utseende, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Troligen med Emelie någon gång då vi slängde fram våra extremt minimala pattar (ursäkta franskan) för varann och tävlade i hur jäkla... tomma de var. Men det är en grej mellan oss, ett slags fnissande åt kroppen mer än hatande av den? Eller? 

I alla fall. Kroppen. Jag tänker att om jag inte bidrar till att göda mer utseendefixering hos kvinnor framförallt, och om jag inte bidrar till att vare sig minska eller öka kvinnors värde i relation till deras (eller mitt) yttre, så kanske jag bidrar pyttepyttepyttelite till att vi liksom får chilla lite mer kring det där. Sluta lägga så mycket tid och pengar och fokus på något som vi kanske kunde få ägna åt annat. Inte vet jag, skapande? Kreativitet? Annat? 

Jag är där ibland såklart, självklart slinker det ett "åh, fin" eller "snygging" eller andra utseenderelaterade kommentarer även ur min mun (på tex instagram), men faktiskt vanligtvis inte. Hellre ful än fåfäng, myntade Lina (tror jag det var) en gång för länge sedan, och jag älskar det uttrycket. Jag vill våga vara "ful" (läs: sliten finnig dålig hårdag osminkad ojämn vikt eller vad som helst som råkar vara fallet) och ha en maxad personlighet snarare än orolig att inte vara fin på ytan. Jag vill också fake it til I make it. Ska jag någonsin bli älskad av en partner igen (hallå SKA JAG DET?) så kommer det få vara för annat. This person is medelålders och behöver få vara det. 

En sak som jag tror underlättar - även om det låter konstigt och kanske som att jag håvar nu men tro mig, jag menar inte så - är att jag aldrig känt mig snygg. Inte som barn (hallå, fick jag inga utseendekommentarer av vuxna ens då? Jo? Eller?), inte i mellanstadiet, inte i högstadiet, inte i gymnasiet eller sedan jag blev vuxen. Jag har i hela mitt liv förlikat mig med att inte vara "en av de snygga" och har därmed, i olika faser och med olika fokus i olika perioder, fått hitta något annat att vara. Ett tag var jag "estet" eller kanske lite mer "flummig person som spelar gitarr och har långt svart rakt hår". Ett tag identifierade jag mig extremt mycket med britpopen och typ Jarvis och Brett och dom. Det var iofs inte helt befriat från utseendefixering, alla "subkulturer" kommer ju med sina koder såklart. Men att vara snygg, söt eller vacker var liksom aldrig min lott. Jag tror att jag bestämde mig för att det var så baserat på en utebliven bekräftelse från killar när jag var liten. Okej DET är fan sorgligt. Men så var det.  

I mellanstadiet var jag bästis med den snyggaste och roligaste (i min mening - kan inte svara för hur verkligheten såg ut på ett objektivt plan här) tjejen som alla tuffa killar ville hänga med eller vara ihop med. Hej Cissi förresten, om du läser här. Hoppas det är okej att jag använder dig som exempel även om du kanske inte håller med om min bild. I alla fall. Hon var centrum, jag och killarna kretsade runt i något slags omlopp där jag ville vara hon, och killarna vara med henne. Vi var polare allihopa och jag antar att jag drömde och drömde om att få bli den där de ville vara ihop med, men det verkade inte stå i mina stjärnor så att säga. Slutsatsen var att jag inte var snygg, helt rimligt tänkt eller hur? På ett sätt ändå bättre än slutsatsen att jag var tråkig och meningslös som människa. 

Detsamma hände, fast på ett lite annat sätt, i högstadiet. Alla var överens om att Linda var snyggast i klassen, alla jag visste. Det pratades en hel del utseende där i högstadiet. Listor gjordes. Rosor delades ut på alla hjärtans dag (se inlägg nedan, hashtag #bitter). Hon var min bästa vän i så himla många år (hej Linda) och här vet jag att vi troligen inte delar samma bild av hur det var. Men min var att hon var den åtråvärda och jag var kompisen till den åtråvärda. Vi hade så roligt och på fler än ett sätt är mina år mellan 14 och 20, då vi umgicks kanske varje dag, mina finaste. Jag lärde mig mycket om vänskap då. Om systerskap, liksom. Samt alkohol, ehe. Och äldre män. Men ja, en etablerad bild av att vara en snygging skaffade jag mig dock inte. 

Jag tror att det som hände någonstans på vägen var att jag liksom förlikade mig, och bara "okej, nu har vi det här att jobba med, vad kan vi göra av det? Kan jag vara en bra och rolig kompis? Högst troligen. Kan jag bli älskad av en som inte sätter "snygghet" överst på listan av viktiga egenskaper? Jo men det låter rimligt. Kan jag skaffa mig en karaktär och humor och försöka att hanka mig fram på det? Tja, jag kan försöka". 

Och sån tror jag att jag blev. Jag hoppas detta inte framstår som en sorglig historia nu, då har jag berättat fel. Min poäng är att snygghet och utseendebekräftelse liksom inte är något jag saknar för det känns som något jag aldrig haft. Och att jag så himla länge liksom vetat att jag har andra värden och typ... Att det är okej? Eller TYP okej. Allra mest maxat hade naturligtvis varit att vara snygg också. 

Har heller aldrig såvitt jag kan minnas tyckt att det varit något problem om utseendebekräftelse uteblivit i mina kärleksrelationer. Minns noll tillfällen då jag bett om att få höra att jag är fin, eller blivit sur/ledsen för kommentarer som sagts eller uteblivit eller så. Mina partners har såklart sagt det, och säkert haft en del grejer de gått igång på med mitt utseende, men det var aldrig grejen? 

Gud vad jag tappar poängen och spårar iväg någonstans jag inte vet vart jag ska landa i nu. Men okej. Kroppsnojor var det ja. Jo! Jag tycker att det är hemskt och vidrigt och bortkastat och ett lopp vi fan aldrig kan vinna att slåss mot våra utseenden. Alla är äldre nu, sjöng Håkan. Och med åldern kommer, tja, ålderstecken. Och åååååh, jag vill inte behöva bry mig om det mer än jag redan gör? Därför vill jag inte prata om utseenden. Inte om andras och inte om mitt. Inte om jag är snygg och absolut inte det andra alternativet heller. 

4 kommentarer:

Erika sa...

Så bra!!

Anonym sa...

Bästa texten jag läst på väldigt länge! Några pusselbitar föll på plats. Tack!

Cissi sa...

Det här var som en liten terapisession för mig! (ja, det är ju så jag gjort, pga tänkt och känt!) Tack!

Sara sa...

Men ja! Du samlar behändigt ihop mina gamla spretiga tankar som jag aldrig formulerat ordentligt. Tack så mycket för att du skrev om det här.

Jag har inte haft de snygga vännerna utan tillhörde väl töntflocken längst ner i hierarkin under skoltiden, även om jag inte var mobbad mer än en kort period. Har som vuxen burit med mig en acceptans: jag är i bästa fall alldaglig att titta på, men har utvecklat ett hyggligt självförtroende baserat på vetskapen att jag är rätt smart och har många goda vänner (och en man) som uppenbarligen valt att ha mig i sina liv. Nu som 40-plussare har jag inga större bekymmer över mitt utseende, sminkar mig ytterst måttligt och ojar mig inte över rynkor och grånande hår. Rätt skönt.

Häromveckan fick jag en vänlig och uppriktig komplimang av en (i mina ögon) ung man och jag förstod först inte vad han menade. Det är så oerhört sällan sånt inträffar, så jag blev verkligen överrumplad. När polletten trillade ner bestämde jag mig för att bara tacka och låta det passera. Det känns faktiskt inte så viktigt med den typen av bekräftelse.

Blir en lång drapa det här, förlåt! Bara en sak till. Jag har två döttrar, 8 resp 6 år. En av mina viktigaste ambitioner som morsa är att de alltid ska tycka om sig själva, inte försöka likna de retuscherade modellbilderna och prata om bantning och plastikoperationer, utan veta att de är bra precis som de är. Jag förstår att det låter naivt och helt ouppnåeligt, men ändå försöker jag; pratar inte om mitt eller andras utseende - framför allt inte i värderande termer - tänker på hur (om alls) jag uttrycker mig om deras klädval m m. Det är svårt, men jag vill verkligen inte bidra till att påverka dem i fel riktning.