17 februari 2016

Fighting some demons

Lämningarna går fortsatt dåligt. Och magsjukorna fortsätter härja på förskolan. Nu verkar det vara personalen, och inte barnen, som faller dit. Idag en, i fredags en annan, veckan innan det två. Då snackar vi bara på Ivans avdelning. Det är inte lätt för en sådan som jag att lämna honom till det där, både storgråtandes och med potentiell livsfara (okej inte livsfara men för mig känns det typ så) lurandes bakom hörnen. Men jag tvingar fram den rationella delen av mig själv och resonerar såhär:

- För att komma över all separationsångest och hitta tillbaka till hur kul han tycker förskolan är så behöver han faktiskt vara där. Kanske inte så långa dagar nu i början efter sjukdom, men ändå. Han är strålande glad vid hämtningarna och pratar ofta om att det varit roligt med än det ena, än det andra, som skett där. Han HAR det bra där. Men han hatar att bli lämnad. Blir så förkrossad att jag vet inte vad, just nu, tre dagar inpå en vecka som följs av 1,5 med VAB.

- Alla barn blir uppenbarligen inte magsjuka hela tiden. Några av barnen på hans avdelning har inte haft en endaste sjukdom den här hemska månaden. Det är inte givet att bara för att det "går" så kommer också Ivan att få det.

- Det är inte heller givet att även nästa gång, om det blir en sådan nu snart, kommer bli en monstervariant på 3 veckor. Nu vet vi att han ska undvika laktos, till exempel. Och alla virus är väl ändå lite olika, även om barnet i fråga har känsliga tarmar? Det måste inte bli tre veckor av svält och kräks och bajs. Det KAN faktiskt bara bli ett dygn eller två. Det borde vi överleva.

- Jag har backup från farmor och farfar om det skiter sig rejält och vi båda blir sjuka samtidigt. Jag är inte helt ensam i hela världen om det här. Ivan älskar sin farmor och farfar. Förhoppningsvis så kommer vi överlappa om båda blir sjuka, och inte ha det exakt samtidigt.

Ja. Det är väl ungefär så mina tankar spinner just nu. För varje "normal" blöja han lämnar ifrån sig eller för varje normal portion han äter av mat eller välling, drar jag en lättnadens suck, tänker "oh, just nu har han det inte, kanske sen men inte precis just nu".

Kämpar helt enkelt på med mina demoner och med vabruari.

Inga kommentarer: