9 februari 2016

Jag gör det här nu. Tror jag.

Okej, måste ändå erkänna att det infinner sig en viss känsla av "kompetens" och då menar jag egentligen det engelska ordet "competence" mer än svenska, för det låter så söka-jobb-igt, över att rida ut stormar med sitt sjuka barn mol allena. Inte för att jag kände mig så värst kompetent inatt då han skrek i panik vid cirka trettiofem uppvak. Då var jag inte kaxig, nej. Ringde ett par vänner, farmor och farfar och vårdguiden där under timmarna 21-23, då det var som värst. Ville mest att någon skulle säga "vi drar till akuten och jag hämtar upp dig utanför er port om fem minuter med taxi/bil" och liksom ta tag i rodret. Ville inte äga ansvaret själv. Allt var läskigt. 

Men ja, det skedde ju inte. Vilket nog var jävligt tur, eftersom akuten är helt nedlusad av rs-sjuka barn dessa dagar. En vän till mig vars bebis har influensan och fick feberkramper igår morse, rapporterade om att de fått vänta två timmar innan de ens fick registrera sig. Och sen ytterligare fyra. Alltså fatta om jag åkt in med en ylande Ivan vid tolv och allt de gjort var att ge en stark dos alvedon. Fy så onödigt. Gud så bra att det inte blev så. Men åter till känslan av kompetens, låt oss rycka i de halmstrån som finns här i tider av when life hands you lemons. 

Jo! När vi vaknade i morse, jag själv nackspärrig och krokig efter halvsittande ställning i sned mjuk soffa hela natten, och vi fick en tidig läkartid och jag började styra upp dagen med allt vad det innebar (tänk: boka av möten på jobbet, avsluta några prylar som hade deadline med högerhanden när vänsterhanden rullade vagn i snålblåst och duggregn, ta Ivan till läkaren, rulla runt honom ute och hålla koll på alvedon och Ipren och vätskeintag och sömn och allt det där en pillar med när ens barn är sjukt) så smög sig en känsla av att GOD DAMN, jag gör det här nu? Helt själv? Att jag orkar och pallar och fortsätter funka? Är jag en supermänniska eller vad är det här? 

Så jäkla trött. Så utmattad av sömnbrist och rätt dålig kosthållning och alldeles för lite motion och helt jävla obefintlig egentid, bara trampar jag på. Dag efter dag. Och mitt barn mår liksom bra? Alltså inte just nu, nu mår han mer såhär: 


... Men fattar ni hur jag menar? Jag tror att denna lilla sjukdomsperiod är den första jag liksom inte ägnar all energi jag har över åt att vara förbannad på livet så som det blev, eller känna mig livrädd, eller tycka synd om mig själv (eh jo det gör jag iofs men lite mindre intensivt än vanligt) utan att bara köra på. OBS att det säkert också har att göra med att jag vet att jag har vissa närstående människor ett samtal bort, förstås. Jag är inte helt ensam. Inte per definition. Inte om det kniper. Men inatt och idag var en dag då det knep medelmycket och jag valde ändå att våga deala med det själv. Klapp på axeln för detta, visst? 

Nå. I alla fall. Öroninflammation var det ju, kraftig på ena sidan och måttlig på andra. Inga spruckna trumhinnor ännu, men låg feber och hängighet och ingen aptit och trött och irriterat barn. Förskolan mailade två gånger under dagen om att de har personalbrist. Alla är sjuka. Vikarierna också. Bad om förståelse (Gud vad de har min) och att de som kunde skulle hålla sina barn hemma eller hämta tidigt. Jag fick veta att penicillin ger man inte till barn utan risk för komplikationer idag, det har tydligen visat sig att medicinen inte kortar förloppet alls. Och att det är smärtlindring som gör jobbet. Så vi gick hem igen. Jag lugnare iom att det ändå "bara" var en öroninflammation. 

Och sedan kröp dagen fram. Ibland mådde Ivan såhär:


... vilket främst var efter en dos Ipren. Men oftast mådde han sådär. Inte så kul dag för någon av oss. Jag bäddade upp i soffan vid sju och förberedde oss på ännu en sned natt där. Men så läste vi några sagor i sängen och Ivan började krypa runt och leta sovställningar, rätt nöjd. Somnade halv åtta i halvljust rum. Ej sittande (eftersom alla kuddar och täcken var i soffan). Jag fick tänka om och bädda tillbaka allt i sängen. Nu har han snart sovit i två timmar och hittills inga utbrott. En dos Ipren (han fick alvedon kl 17.00 så vid behov och smärta får han Ipren inatt, håller mkt noggrann koll på detta så det inte blir för mycket) ligger redo på sängbordet. Jag har jobbat en timme. Nu ligger jag här. Bredvid den här: 


Och undrar lite när han tänkte ta och bli frisk igen. I hans grupp på förskolan är bara hälften av barnen på plats. De andra är, som Ivan, hemma med feber som kommer och går. Några har också öroninflammation. Jag tar härmed tillbaka allt skeptiskt jag sade om vabruari för en vecka sedan. It exists. Med råge. 

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du jobbar på helt VANSINNIGT bra. Tusen klappar på axeln ska du ge dig själv.

Anonym sa...

Ja du är faktiskt fantastisk! Och det där med penicillin är faktiskt bra: jag var öronbarn o fick jämt penicillin som barn. Numera är jag allergisk, så det blev ju inte så bra. Däremot att kolla- om trumhinnan spruckit får de i regel penicillin eller om det inte blivit bra på nga dagar. Så ändå bra att kolla. Och det gör sjukt ont m öroninflammation ju, som en kniv i örat in i huvet. Att barn inte sover och att de behöver ordentligt med smärtlindring är inte konstigt. Du är bäst!!!/Frida

Anonym sa...

Du är verkligen värd en klapp på axeln! Hoppas Ivan mår bättre snart och vad bra du verkar smärtlindra honom, öroninflammation gör ju så ont så det är det enda rätta! /Kramar från Lisa, en trogen och imponerad läsare

Erika sa...

Du är en supermänniska. Skönt att du har insett det nu. Är asimponerad.

E sa...

Du är fantastisk!

Marie sa...

så fin läsning. Och fantastiskt bra kämpat, tusen klappar på axeln ska du ge dej själv! Kr!

Hanna sa...

Ja herregud, så sjukt imponerande. Jag var uppe med Juni i natt, hon har också öroninflammation, tror jag. Gav Alvedon och Piggelin och iPad. Så skönt när de är lite större och man kan berätta varför det gör ont, att det kommer bli bättre med medicin och att det bara blir värre om hon panikskriker. Plus hon var vaken själv, satt med ipad i sängen och åt glass och lade glasspinnen i ett papper och somnade om. Sån skillnad. Sen har jag ju en annan hostare som höll mig vaken ganska mycket resten av natten, men ändå. Om några år är ju han och Ivan också sådär stora.

Hanna sa...

Gud förlåt att jag skrev så mycket om mig själv nu.

Karin sa...

Så otroligt imponerad av dig! Och snart är det mars...

Anonym sa...

Du är grym!!!

Schmarro sa...

Ehe TACK. Svängde ju rätt rejält med håven där igår inser jag nu, men tack för att ni peppar. Som vanligt.