16 februari 2016

Prata inför fölk

Sitter på jobbet och klockan är halv åtta. Såhär tidigt har jag inte varit på något jobb på jag vet inte hur länge? Kanske någonsin? Ivan ligger och sover fortfarande, eller så vaknar han precis nu, med sin farbror bredvid sig i sängen i stället för mig. Själv sitter jag och känner de välbekanta darrningarna i knän och händer. Jag ska prata inför ett gäng människor alldeles snart, typ hundra personer. Det är lite oklart varför jag tycker det är så HEMSKT jobbigt att prata inför folk, men det gör jag alltså. Jag ska säga ungefär tre meningar och sedan lämna över ordet till personerna som är den egentliga anledningen att hundra personer sitter i publiken. Presentera dem ska jag, och ställa två frågor om boken de skrivit, och det är ju faktiskt inte så farligt. Ändå är jag helt spattig. Jag vet inte ens vad jag tror ska kunna gå fel, spela roll om jag råkar uttala ett namn lite knasigt? Blackout har jag aldrig haft, så det är inte det heller. Det är bara det där gamla vanliga adrenalinpåslaget.

När jag ska "framträda" på någon typ av scen eller inför en grupp av människor (det händer cirka vid bröllop, någon enstaka gång i jobbet, när jag sjunger karaoke haha) fungerar jag alltid likadant. Tycker att saken känns rå-lugn tills precis innan det ska hända. Alla tankar på förberedelse skjuter jag ifrån mig och tänker att äsch, jag kan väl improvisera lite därframme, det är ju superenkelt? Obs detta gäller inte bröllop, då brukar jag skriva talet men inte palla att läsa igenom det högt för mig själv eller framför en spegel. Alla sådana typer av övningar gör mig för nervös, så jag skippar det. Jag fattar att det inte är det smartaste sättet att möta det hela på, men så gör jag i alla fall. Jag är ju ingen talare, hehe, tänker att man får ha lite överseende. En gång har jag testat betablockerare, tyckte det var ganska nice? Skakningarna i knäna försvann men inuti var jag lika nervös. Och det var lite av en lättnad att se att kroppen höll sig på sin plats. Men betablockerare är ingenting jag går omkring med i bakfickan så den här gången får det fungera ändå på något sätt. Det ska nog gå bra.

Inatt sov Ivan obekymrad och stilla i princip hela natten. Vilket får mig att tänka att öron-ontet har lättat. Igen. Snart kommer han att vakna, mötas av sin farbror i stället för mig. Farbror får ta honom till dagis och jag har förvarnat om att lämningen troligen kommer göra ont i hjärtat pga hysteriskt skrikande barn. Han verkar okej med det. Nu ska jag återgå till att spana på mina knän som börjar skaka lite lätt. Blir kul det här!

3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Lycka till!

Anonym sa...

Här följer jag dig i smyg och har gjort länge, ganska exakt 2 år faktiskt. Även jag har en pojke född 13 februari -14. Är usel på att lämna kommentarer men uppskattar din blogg väldigt mycket, kan tyckas konstig då jag ju inte alls känner dig. Men jag är så väldigt nyfiken på vad det är du jobbar med? Du behärskar det skrivna språket väldigt väl så antar att det har ngt med text att göra? /Lena från umeå

Schmarro sa...

Tack Lena! Jag jobbar som Content manager på en skola, ansvarar som något slags blandning av redaktör och ansvarig utgivare och skribent för det vi producerar i text framförallt, i egna kanaler och sociala medier och så. Skriver allt ifrån nyhetsbrev till artiklar och tar fram tonalltetsmallar och är inblandad i massor av projekt som kommunikationsavdelningen jobbar med. Typ så! Lät det oklart? Det är liksom lite olika varje vecka. Men text - ja. Varje dag.