19 februari 2016

Studio 54 och emetofobin

Det har gått 54 timmar sen barnet kräktes på vilan och jag har räknat med varenda timme, varenda halvtimme, varenda kvart sedan dess. Jag skulle vilja beskriva hur otroligt tröttsamt det är att lida av emetofobi men jag tror typ inte det går? Det är som att kroppen går in i panikläge när risken finns. Som att allt den vill är att fly, för livsfara finns. Som att, tja, ens hela inre är i uppror och en kan inte tänka ordentligt för allt som räknas är timmarna tills inkubationstiden passerat. Varje hostning i natten är en potentiell spya och du börjar skaka. Du vågar inte sova ensam med barnet så du ringer in farmor och snälla vänner för att sova över. Du googlar exakt varenda text som hela internet rymmer om inkubationstid och olika varianter av magsjuka. Eftersom du är så stressad och uppe i varv blir alla andra småproblem stora också. Om farfar blir sen med bilen som barnet befinner sig i hinner du tänka att de krockat och dött, båda två, på mindre än fem minuter. Eftersom kroppen är så inställd på fara. 

I alla fall. Nu har det gått över 50 timmar och för mig återstår en natt till av oro. Inte minst eftersom barnet varit lite sådär i blöjan senaste dygnet. Glad och pigg men tja, inte 100% om en säger så. Hjärtklappning vid varje blöjbyte. Enorma mängder tvål och sprit går åt. Och mitt psyke är, eh, ganska trött? Plus att jag inte vågat ha honom på förskolan nu när alla spyr där. Ett till barn hade trillat dit i veckan efter att jag tog hem honom. Detta är så mardrömslikt. 

Alltså jag fattar ju att det här är helt orimligt. Vi kan inte ha det såhär. Jag har försökt gå i kbt för det här men det hjälpte fan inte. Nu har jag köpt den här boken till kindlen och ska plöja inatt när Ivan sover (om han inte kräks då). Wish me luck. 


9 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, snälla berätta om boken är bra sen! /En fellow emetofob

Erika sa...

Låter fruktansvärt! Stackare!

Men Alva har nån sån sjuka nu som bara syns i blöjan. Och hon mår ändå prima. BVC säger att det är många barn som har den nu. Om fler blöjor så är det kanske samma? Blir inte kräk av det och superhanterbart.

Anonym sa...

Hmm.... Alltså vi tänkte nog inte ens att vi var fobiskt, utan trodde vi var rimligt normalt rädda. Vi kallade in farmor o farfar den vecka då även personalen föll som furor. Jag tvättar händer maniskt. Jag trodde liksom att de var normalt?/Frida

Anonym sa...

Usch! Lider med dig. Är om några månader (frivilligt) ensamstående mamma och försöker intala mig att min spyfobi gått över under åren.
Tar tacksamt emot tips huruvida boken fungerade för dig.

Anna sa...

Jag lider av samma. Inte en kvart har gått sedan jag blev förälder då jag inte tänkt på magsjuka. Otroligt påfrestande. Rapportera gärna hur boken är. Jag har även jag gått KBT utan större effekt. Håller tummarna för att ni får en lugn natt med sömn för alla inblandade!

Schmarro sa...

Jag tror att normalt är ett relativt begrepp. En begynnande panikångest varje gång kräksjuka finns i ens närhet är eventuellt inte ett helt normalt förhållningssätt med tanke på hur ofarlig sjukan är egentligen.

Anna sa...

Låter som en bok jag borde läsa också. Hela vintersäsongen är en balans på panikens rand 😔

Anonym sa...

Fast känslan när man drabbas är ju att man tror att man ska sö.

Kaospatrullen sa...

Jag vet inte riktigt hur du ställer dig till sånt här, men det är tydligen homeopatiskt, fyra blommor typ, och kanske är det här med läggningen inget problem längre. Annars, läs här: http://linneaiusa.com/?4e8ca368 och läs det andra Linnea har skrivit om Rescue remedy.