28 februari 2016

Surt sa räven

En sån där dag när allt klaffar och man är överens med sin unge exakt hela dagen som jag beskrev igår ni vet? En sån hade vi idag igen. Fast helt tvärtom. Alltså skjut mig vad lång en dag blir när det är tjafs om exakt varenda grej: frukost eller inte frukost, påklädnad eller inte, utbrott när andra ungar rör sig nära i parken (Ivan fattar inte skillnad mellan "min" och din" och börjar vråla DINS DINS när ett barn tex rör sig mot hans hörna av sandlådan där han leker med nån grej, som att han äger allt i parkerna och alla andra barn bara kan ta och dra åt helvete, andra föräldrar fattar inte vad DINS betyder men jag vet exakt pga vi har diverse duster om vems grejerna hemma är egentligen), grinighet innan vila, grinighet efter vila, hos farbrorn med roliga verkstaden där det finns motorcyklar och en Volvo-valp var det utbrott så fort han inte fick härja i verkstaden, hemvägen var gnällig, osv. Alla som är två eller fler föräldrar: FY FAN VAD NI HAR DET GÖTT. Tänker jag sådana här dagar. Tog tempen på barnet som inte är sjuk vad det verkar. Tror dessutom han har något slags tillväxtfas för han äter sådana mängder att jag inte ens förstår hur det ryms i hans lilla mage. Vi snackar en vuxenportion ris från thairestaurangen, ni vet en sån i plastburk man får? Jag fick smaka cirka tre riskorn, resten var Ivans. Och han åt två luncher. Och otaliga antalet bananer. Osv. Och humöret var minst sagt explosivt hela dagen. Hardcore mood management krävdes. 

Oh well ska inte trötts ut er med fler detaljer men låt oss bara konstatera att det är olika. Samt att det var så himla härligt väder idag. 

Inatt kollar jag inte på Oscargalan om vi säger så. I stället ska dessa trötta ben med tillhörande torso (orkar inte ens ta reda på om "torso" betyder överkropp på staty eller överkropp på levande varelser också) sova så mycket det bara hinns med. Stegräknaren visar dryga 20.000 steg varav en del av dem klampades i uppförsbackar i Stuvsta med tung vagn och tungt humör. Pulserar rätt gött i låren nu faktiskt, när jag tänker efter. 

Mellan alla mikro-utbrott var det ändå rätt glatt. Han är så vansinnigt fixerad vid fordon, mitt barn. Tänk om han kunde få leva hela sin barndom i en himla verkstad. Med dygnet-runt-screening av Johans fordon och Stora maskiner och Stadens hjältar på nån vägg. Himmelrike according to Ivan. 


3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Det verkar ju vara något med den här åldern. Är själv med F just nu, mer eller mindre, och förstår vad du menar. Man blir TOKIG på att ta hand om dessa utbrott själv. Flera gånger har jag bara satt mig ner och gråtit, samtidigt som barnet ligger och gråter i en annan hörna av rummet.

Heja dig.

Schmarro sa...

Ja fy. Tur det kommer vardagar och förskola att lätta upp dagarna med, hehe. På ett sätt tror jag de sista åren (dryga året) härdat mig för det är sällan jag blir sådär LEDSEN som du beskriver. Något i mig bara kör, kör, kör. Det kommer alltid en kväll till slut. Då kan man sudda ut och börja om. Men som sagt: vissa dagar är rätt, eh, långa.

Emi Guner sa...

ni har väl varit på spårvägsmuseet?