25 februari 2016

Var är Ivans pappa då?

Det står allt tydligare att vi kommer att behöva prata om döden ganska snart, jag och Ivan. I takt med att han pratar och ställer frågor och gör sig förstådd så växer ju även vår dialog till en där vi båda är sändare och mottagare på ett lite mer... uttalat sätt, än tidigare. Minst sagt. Ivan berättar med ord vad han tänker på nu för tiden, vad han drömmer om och vad de har gjort på förskolan. Vad han är rädd för, vad som gjort ont, vad som hände sen. Vad han vill och vad han inte vill. Han ställer frågor som "var är gröna bilen då" och andra, fortfarande ganska basic frågor som inte sällan handlar om var något eller någon befinner sig.

Men jag märker hur han allt oftare vill prata om pappor. Han vill läsa de sagor som har pappor i sig (dvs jävligt många) och han vill prata om vilka av sina kompisars pappor som har hämtat på förskolan. Han vill sjunga Evert Taubes "Brevet från Lillan" (dvs pappa kom hem, ni vet) och ja, det finns ett visst intresse för det här med pappor. Ofta tar han upp ämnet med lite av en frågande ton. Det kommer handla om veckor innan han ställer frågan rakt ut: var är Ivans pappa då? Jag vet precis hur det kommer låta. Jag vet precis hur han kommer se ut. Men jag vet inte vad jag ska svara.

Att säga att pappa är död är en sak, det går väl an. Men resten då? Det går inte att prata i abstrakta termer med en tvååring. Jag kan inte börja yra om en himmel eller pappa bor i stjärnorna. Jag kan inte säga att pappa var sjuk och dog men att det gör nästan inga andra, så du ska inte vara orolig för mamma eller oss andra som finns kvar. Det är too much information och han kommer inte begripa. Så, hur säger jag att pappa är död utan att lägga en jävla massa värderingar i det, lägger MIN sorg över att HAN inte får växa upp med en pappa på honom? Jag tror han är ganska... osentimental i frågan, eftersom han var åtta månader när hans pappa gick bort. Han minns inte det han inte har kvar, och han vet hittills bara att han inte har en, till skillnad från många av hans vänner.

I mitt bakhuvud har jag gått och marinerat vinkeln att familjer ser ut på alla möjliga sätt och den familjen har till exempel två mammor och den har tre föräldrar och den ser ut si och den ser ut så. Jag har tänkt att vi ska inkludera farbror och farmor och farfar, som han ändå träffar varje vecka, i hans begrepp av "familj" och sedan såklart även prata om de han träffar lite mer sällan men som ändå tillhör familjen: mormor, andra mormor, moster, morbror. Men det är liksom lite för rörigt resonemang för honom redan nu, tror jag, och dessutom besvarar den inte den allra enklaste frågan.

Var är Ivans pappa då?

Jag borde hitta något att läsa på om sånt här. Och jag borde hitta någon som kan förklara för mig hur man pratar med en som fortfarande bara är två år i hjärnan men i mångt och mycket kan prata som en treåring. Det behöver väl inte betyda att den kan FÖRSTÅ lika mycket som ett äldre barn, bara för att den behärskar språket lite i förväg? Så, hur säger jag det.

Pappa är död. Han... tog slut? Ivan fattar att saker tar slut. Glassen till exempel. Eller paketen under granen. Kan man säga att en person tar slut? Är det konkret nog? Jag vill inte säga att pappa var sjuk och sen dog han och sen fanns han inte mer, blir inte det konstigt med tanke på att Ivan (och jag, och farmor och farfar) alltid är sjuka detta helvetes första år på förskolan? Fattar han skillnad mellan "sjuk" och "sjuk" liksom? För honom är "sjuk" att man är snorig eller har feber och inte går till förskolan.

Tips på bra läsning om detta får gärna lämnas i kommentarsfältet. Ska ägna kvällen åt att googla lite på ämnet.


16 kommentarer:

Johanna K sa...

Först: Anna-Clara Tidholm har skrivit och illustrerat en bok om familjer som är bra och inte värderande. Olika förlag, heter förlaget.

Sen: på Bokhora fick vi en gång massor av boktips om döden. Vår sökfunktion är bajs men sök t ex Bokhora barnböcker om döden så tror jag du hittar rätt.

Johanna K sa...

Fortsättning. Såg en kommentar, klistrar in den här:
"
”Tala med barnen om döden” (BTJ).
Det finns BTJlistor(Tala med barnen om) om nästan alla tema/n som man arbetar med i förskola och skola och sådana tema som barn efterfrågar.
Förutom att pedagogen och andra vuxna via listorna får bra boktips – så får de också underlag för samtal. Via en essä, skriven av en expert.
BTJs olika hjälpmedel finns på alla folkbibliotek med självaktning."

Skruttplutt sa...

Så väldigt svårt. Jag tycker att det var ett smart sätt, det där med att han tog slut. men hur säger man det så Ivan inte blir rädd att du tar slut?

Schmarro sa...

Hmm, ja. Svårt. Får gå till biblioteket idag tror jag, och botanisera lite.

Klara sa...

Vi pratar mkt om barnens farfar som dog när deras pappa var liten. Var är farfar? Han är död. Är han i vattnet hos krokodilerna? Nej men vi kan tänka på och prata om honom. Är morfar död? Nej... Mormor? Nej. Kommer ni dö? Nej jag tror inte det, inte förrän ni är stora. Blev pappa ledsen? Ja, att ngn dör är det tråkigaste som finns.

Barn är så kloka och leder ofta samtalet. Känslor som vi inte pratar om är nog läskigare.

Klara sa...

PS vi började prata om det när barnen var runt två. Vid tre kändes de som de verkligen förstod. Vid 4- 6 års ålder kom stora dödensamtalet, sorgen, gråten etc. Odödligheten.

Anonym sa...

Min spontana tanke är att det nog är bra att börja prata nu så att det blir naturligt. Kanske han inte förstår ännu, men berättelsen kan utvecklas över tid och med hjälp av böcker. Tänker också att det viktigaste för Ivan kanske är hur pappa var när han levde. Hur han såg ut, vad han gillade och att han älskade Ivan jättejättemycket. Berätta om honom och låt honom bli till en del av Ivan. Min pappa dog innan mitt barn föddes. Men jag har berättat om honom sedan hon var liten, gråtit och pratat om längtan och sorg. Frida

Schmarro sa...

Hittade detta på Vårdguiden:

0-4 år

För ett barn i denna fas, kretsar det som är livet kring mat och närhet. För sin överlevnads skull behöver barnet någon som ger mat men som också ger närhet, en närhet som är både kroppslig och själslig. Det innebär till exempel kramar och tröst och förståelse. Vid ca 2 år börjar barnet kunna förstå att döden är något som existerar och att människor men också djur kan dö. Men döden uppfattas inte som oåterkallelig utan man kan komma tillbaka från döden. Det är som att kunna åka fram och tillbaka till Västerås. Det är därför som barnet ofta tycker att morfar kan komma tillbaka från himlen när han dött och alla bara gråter. Kommer han hem igen blir ju alla glada igen och problemet är löst. Tidsperspektivet är dessutom ganska kort hos barnet och minnesbilden av en människa kan blekna fort.

Eftersom barnet inte kan förstå att döden är definitiv är inte hotet mot livet att man dör. Utan hotet mot livet är att bli övergiven. Känslan av övergivenhet är en stark känsla och skapar en rädsla. Om en anhörig dör blir rädslan hos barnet att bli övergiven, för hur ska barnet kunna överleva då? En del barn vill då vara närmare, vågar inte sova själv eller vara själv utan möter rädslan att bli övergiven med ett större närhetsbehov.

Bok att läsa tillsammans: ”Adjö Herr Muffin” av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm

Annika sa...

Hej! Har läst här ett tag men inte kommenterat. Men jag ville tipsa om en bilderbok som gjordes för en tvååring vars mamma gick bort i cancer. Boken heter "Sagan om den trasiga mamman" och det var pappan, Henrik, som ritade och skrev den till dottern. Du kan kanske inte använda boken självt - speciellt som den handlar om att mammor också kan bli trasiga och försvinna och det är väl inte riktigt budskapet - men själva tankarna i hur man pratar med en tvååring om döden kanske kan hjälpa på något vänster.

Här är länken:
http://annajansson73.blogspot.com/2010/04/sagan-om-den-trasiga-mamman.html
Hälsningar,
Annika

Anonym sa...

Åh svårt. Fick sjukt mkt tips när vår son dog och vår tvåårig därmed förlorade sin lillebror. Det jag bär med mig är främst att svara på frågor inte lägga ut så mkt mer. Bara visa att det är ok att fråga mer. Men min tvåårig frågade vad som hände med lillebror och nöjde sig med svaret att han han dog. Vänta in barnet liksom. Sen tyckte jag det var bra att fundera igenom vad jag tror händer efter döden, så jag kan svara vad jag tror. Men påpeka att många tror olika och uppmuntra barnet att fråga runt...vad tror farmor etc. Och det viktigaste för mig; det är ok att svara "jag vet inte". Du kommer ju hitta ditt sätt och det kommer vara bra! min stora är 10 i dag och mår fint, så jag tror vi varit på rätt spår för oss. Kram til er!

Erika sa...

Har inte läst kommentarerna nu men det jag hört av barnpsykolog är att man ska vara väldigt straigh forward. Man ska säga att pappa är död och pappa dog. Man ska inte säga att pappa gick bort, eller pappa somnade in, liksom fint inlindat, tror man. För då har man plötsligt ett barn som inte vågar somna (pga vill ju ej dö) och som får panik när mamma säger typ "ha så kul m barnvakten, nu går mamma bort en stund". Det ska vara ordet död för döden och inget annat.

Cissi sa...

En stjärna vid namn Ajax. En mycket mycket fin bok av Ulf Stark om vänskap, sorg, saknad och att mista någon.

Anonym sa...

Adjö herr Muffin är jättefin. Jag gråter alltid när vi läser den. Men det är bra. Då kan vi prata om att man blir ledsen när någon dör och att det inte är farligt att vara ledsen och man blir glad sedan. Jag tycker att från två år har vi pratat om döden. Först om hur det känns när någon dör "då blir man jätteledsen" och om konkreta saker "jag fick aldrig träffa min morfar". Sedan kom frågor om var är han nu. Jag har valt att säga att den som dör lever kvar i hjärtat hos dem som älskade hen. Hen finns alltid där, men vi kan inte prata med varandra. Barnet har själv bestämt att morfar sitter på ett moln och tittar på oss. Med åldern har frågorna varierat. Nu pratar vi mer om att vad händer om mamma och pappa dör och att det är sorgligt att mammor där före sina barn (hoppas). Osv. Men jag tror egentligen att enda sättet är att berätta som det var. En dag orkade inte pappas hjärta slå mer. Hjärtat är som kroppens motor. När man dör slutar hjärtat att slå. Så hände med Ivans pappa. Och då blev vi jätteledsna... Osv. Så småningom kommer han att blir rädd att du dör, att farmor dör, att han själv dör. Som alla barn, men kanske extra svårt för honom. Men ändå nödvändigt att ta sig igenom, för det är ju sanningen. Jag tror ändå att det viktigaste är att han får sin pappa. Det fanns en pappa som älskade honom, som vaggade honom och som så gärna hade velat finnas kvar. Att han inte var oönskad, eller lämnad. Att det visst finns en pappfigur, som hade intressen och var på ett visst sätt. Frida

Anonym sa...

Ring BVC och prata om detta/fråga om råd om du har bra förtroende för dem!

Anonym sa...

Hej, har läst din blogg ganska länge men aldrig kommenterat. Men nu kände jag att jag vill tipsa om gamla Knattetimmen-avsnitt på P4. Där finns det avsnitt som behandlar just hur man pratar om döden med barn. Jättebra tycker jag. Själv har jag verkligen fastnat för det de säger om att inte använda utrycket "gått bort" när man pratar med barn om att någon som dött Det blir snurrigt för barnet då föräldrar till exempel "går bort" varje dag vid lämning på förskola. Hade aldrig tänkt så förens jag lyssnade på dessa kloka damers råd och tips.... /Hanna

Arne sa...

Mina pojkar har en storasyster som är död. Fred och Ben har alltid vetat om att hon funnits. Jag har alltid pratat om henne, när det har funnits naturliga orsaker. Vi har besökt hennes grav tillsammans och tänder ibland ljus för henne. På det sättet har jag aldrig behövt "ta snacket". Fred är fem och Ben är tre. När de frågar säger jag att hon är död och inte kommer tillbaka. Att människor tror olika om vad som händer när en är död. En del tror på himlen, andra tror att en inte finns alls mer. Fred har ibland egna fina teorier. Ben förstår att minnesstenen är en plats där storasyster "bor". Well yes.

"Adjö heer Muffin" är så fin och sorglig, läste den i en bokhandel en gång och storgrät.

Kram och lycka till