5 mars 2016

21.37: checkar ut

Yay, den är över. Dagen. 

Och andra halvan var faktiskt inte alls lika hemsk som första halvan. Två timmars dagvila gjorde i alla fall lite gott för humöret och vi fick dessutom gå över och leka lite hos Emelie och Ante och Josef. Är egentligen ganska så säker på att de hellre haft en kväll i soffan utan att dubblera antalet toddlers i lägenheten, eftersom de båda var på den där konserten jag nämnde att jag inte var på, igår, och beskrev läget innan de fattade hur kasst mitt var som "ganska bakis". Och var nog rätt slitna. Men Emelie var och är, som alltid, så otroligt mycket DÄR när det gäller. Inte kände väl hon för att banga möjligheten att träffa två halvsjuka personer där den ene dessutom sålt in sig själv som sjukt deppig och vek, och den andre som världshistoriens gnälligaste barn. Hon skrev till och med ett sms om att hon skulle tycka det var mysigt att få hänga med just den gnällisen. Så vi gick dit och det gick helt sjukt mycket över förväntan. När Josef, 20 månader, var bjussig och ville låna ut saker så var Ivan, 24 månader, ogin och snål och tjurig. När Josef ville leka och dansa tillsammans ville Ivan mest knuffa bort, röja undan och gå någonstans där han fick leka ifred. Trots det så gick det liksom bra. De enades om att de kunde röra sig i samma sfär utan att kollidera och sen fick jag sitta säkert en halvtimme i sträck i en soffa och prata med mina (vuxna!) vänner. Med hes och rosslig och öm hals. Gjorde dagen. Rullade hem i snöregn vid halv åtta, lekte lite hemma, Ivans humör fortfarande rätt gott. Ett tag ville han leka inne på toan själv och försvann rätt länge. Jag fattade att något höll på att hända men orkade inte kolla efter. Han småpratade för sig själv och verkade ha det bra. Jag kom sedan efter läggning ut till detta och jo, det var så värt det. 


Läggningen var för övrigt sjukt trevlig. En gång sade ivan, och det har aldrig hänt ty han skyr vanligtvis sömnen som pesten, "ivan trött, nu sova lite". Jag blev så förvånad att jag väntade på hans sedvanliga "inte" som ibland markerar hans (rätt basala) humor. Men det kom inte. Och han somnade 21. 

Nu har jag proppat mig själv full med hostmedicin, halstabletter och Ipren och lagt Ivan utan något av ovanstående i sig. Tänkte testa vad det blir utan. Hör på hans andning att det rosslar där på vanliga stället (typ bakom näsan, högt upp) och snart kommer det börja hostas. Påminner mig om att vi hela tiden rör oss en liten liten bit framåt i denna sjukdomens tid. Snart, eller mindre snart, kommer den att vara förbi. Det är ju så. 

Nu är klockan snart tio. Jag säger "tack" för idag och ger upp. Puh. 

1 kommentar:

Anonym sa...

Ser ut som att Ivan snart är i plåsteråldern. En ask plåster och en plastdocka eller han själv = en halvtimmes paus. Så värt det! Frida