1 mars 2016

Bounce back-förmågan, now is your time to shine

Jag har tänkt en del på mitt tålamod som förälder på sistone. Eller nej, låt mig testa en annan formulering: jag har tänkt en del på min förmåga att bita ihop genom skitdagar, skithumör och skitperioder, som förälder. Jag har tänkt på att det inte alls är hur jag trodde att jag skulle bli som förälder, att det liksom ligger ganska långt ifrån min sedvanliga person att bita ihop och ta mig igenom det ena eller det andra. Jag trodde nog att jag skulle bli den där projektledaren (jo tyvärr...) i relationen som styrde upp aktiviteter och annat men som när shit hit the fan skulle bli otroligt sur och självömkande och lämna över stafettpinnen till någon annan, läs: Ivans pappa. Den med lite mer jämnmod. Och tålamod. 

Till saken hör självklart att han inte finns här längre. Jag har inget val, måste ta mig igenom skitperioderna själv. Men, jag är ändå förvånad över hur lite jag ändå surar nu för tiden? Över hur jäkla luttrad jag blivit redan? Som idag. Barnet är sjuk och gnäller och snorar och är mer än en handfull att ta hand om. Vill sitta i knä och bli buren mest hela tiden och inget är roligt mer än några minuter. Själv har jag tjock hals och ont i huvud och fick cirka ingen sömn alls inatt och skulle helst vilja lägga mig i soffan med datorn på magen och bara glo resten av dagen. Men se det går förstås inte! Här ska vabbas och krishanteras och torkas otaliga antal snornäsor och erbjudas glass och pasta och välling och frukt för att hålla näringsnivån på en någotsånär acceptabel nivå. Och snart måste jag gå ut och rulla honom till sömns. Såvitt jag vet kan det lika gärna ta en kvart som två timmar tills han somnar från och med då. Och guuuuud vad det egentligen inte är vad jag orkar. Guuuuud vad mitt gamla jag hade skickat trettio sms till den arbetande föräldern och krävt allra minst en stor mängd medlidande men helst också direkt avlastning. 

Men det är väl någonting med att inte ha ett val som trots allt gör lite gott för mig. Jag tror jag är en ganska snabb-accepterande person av lägen. Resilience - vad heter det ens på svenska? Det har jag i alla fall. Rätt mycket? Nu är det dubbla doser alvedon och Ipren och ta sig igenom dagen som gäller. Med vetskapen att det kommer en kväll och förkylningen som gjorde nattens sömn så himla värdelös inte nödvändigtvis beter sig på samma sätt ikväll och inatt. This too shall pass, liksom. 

Jag tror helt enkelt att jag tränat upp min fömåga att inte bråka mot sånt som jag inte kan förändra. Om något. Typ: nu är det såhär och det blir bara värre om jag går in i den värdelösa känslan. Nu kör vi. 

Har därmed, idag, passat på att fånga en kvart av energi hos mitt barn och dansat tillsammans jättefult (jag) och gulligt (han) till hans bästa sång just nu (blå blå blå är mössan på mitt huvud osv). Har druckit en del kaffe. Ätit en del esberitox. Tagit en alvedon och en Ipren. Tillåtit honom att ha padda extremt mycket. Gett honom en isglass och tretton majskrokar och två flaskor välling. Torkat hundra miljoner näsdukar fyllda med barnsnor. Tröstat när saker gått fel. Nu går vi snart ut på rull. 

2 kommentarer:

Erika sa...

Är superimponerad av dig och din uppenbara förmåga att bara bita ihop och göra. Jag trodde precis som du att jag skulle bli den evige projektledaren men som vid kräksjuka skulle fly fältet och ropa på Jens. (Det tror jag iofs fortf vid kräksjuka eftersom vi inte haft det än). Har känts väldigt "okvinnligt" att känna och tro så om sig själv (så gör väl pappor?) och jag är glad att det finns iaf EN till person på jorden som är mer som jag. Eller iaf trodde hon var. Själv har jag ju en till förälder att ropa på, och det gör jag. Men även jag har ändå utvecklat något sorts otroligt tålamod många ggr m Alva (på ett sätt jag aaaaldrig trott) och även i andra situationer. Inget har utvecklat mig så mycket som att bli förälder.

Dock ofta väldigt stum av beundran över hur du bara gör, inte klagar och håller fanan högt. All eloge.

Krya på er!

Anna W sa...

japp, har ju extremt tålmodig partner, men med det sagt - då inträffar istället denna personlighetsförändring när kiddo nr 2 gör entré (iaf var det så för mig), dvs när man ofta(st/re) måste ha minst ett barn själv, länge. eller två. det är en skön känsla ändå, att liksom inte bara "neeeeej vabb igen jag döööör" utan mer "ok, kräksjuka, i can do it". acceptans och uthållighet är rätt goa egenskaper. men fasen vad trött man blir. NÄR ska man/du/jag/who ever/random parent få vila liksom. därför ändå viktigt att i den mån man kan lämna bort barnen till nån grym barnvakt och bara sova/göra ngt kul mellan varven. KRAM!