6 mars 2016

Den kliande känslan av offerkofta

Det nästan sämsta med att hamna i sådana här svackor, som min senaste tid ändå får sägas ha varit, är att jag liksom SER HUR OFFERKOFTAN slinker på och känner igen tankegångarna som EXAKT det jag stör ihjäl mig på rent allmänt i livet - ni vet när en förlägger ansvaret på ens liv och lycka på omvärlden och blir passiv och tycker synd om sig själv och blir bitter och tjurig och inte gör något för att förändra situationen osv. Jag HATAR den inställningen, den får mig att se rött (av orsaker vi inte ska gå in på här men såklart har det med personliga erfarenheter och med närstående att göra) och jag är generellt så himla anti den inställningen och synsättet på livet att mitt ex en gång (okej fler än en) sade att jag hade "förakt för svaghet". Det vill jag inte alls hålla med om, men jo ett visst förakt för passivitet och offermentalitet har jag väl kanske då. Vilket gör det dubbelt jobbigt att hamna där själv. För jag SER vad det är som håller på att hänga, jag kan verkligen se hur mina tankar går åt ett håll som jag på ett rationellt plan inte alls är överens med dem om, men det bara händer. När det blivit för mycket, liksom. 

Till exempel jag jag identifiera en ilska gentemot mina familjemedlemmar som av olika orsaker inte riktigt kan ställa upp just nu. De bor på andra orter, har annat för sig eller är sjuka själva. Eller orkar/prioriterar inte just det här, just nu. Jag har slagits mellan två känslor där den ena är ilska och nästan RASERI (men för i helvete, varför avbryter ni inte exakt allt i era liv och bara kommer och HJÄLPER mig, det är KRIS här), och den andra är det jag rationellt egentligen tänker (det här är inte deras problem, de måste leva sina liv, de gör så gott de kan, det är ingen idé att lägga energi på att vara sur och ledsen, man kan inte skälla på rönnbär för att de är sura osv) vilket är lite mer, tja, att vara tacksam för den hjälp jag får och försöka att styra upp resten på egen hand. 

Jag märker hur jag i tider av extrem påfrestning (jo men jag vill nästan kalla senaste månaden för det, vet inte om det går att fatta intensiteten i att ta hand om barn själv när barnet är sjukt mest hela tiden, man själv är sjuk mellan varven, alltså det är så sjuuuuukt vansinnigt och ingen rast ingen paus ingen vila osv, alltså det stängs aldrig av ens för en stund, det bara pågår och pågår och pågår) slutar vara rationell och börjar tycka att allt är alla andras fel. Blir skitsur på folk på instagram som har det så jävla kul och bra. OCH ÄR TVÅ föräldrar till CHILLADE barn hallå! Dumma er. Dumma alla. Dumma den som inte gjorde si eller dumma den som inte gjorde så. Och nu gick telefonen sönder också - SÅ TYPISKT, allt händer mig. Ser mönster av negativa saker och känner mig så jävla utsatt. 

Samtidigt som jag SER vad det här är för ocharmigt, depressivt, irrationellt tjafs och FÖRAKTAR varenda liten en av de där konspiratoriska tankarna. Hallå, ingen är ute efter mig? Telefoner går sönder? Folk får vara ihop och ha det bra? Vänner får ha roligt utan ens närvaro? De måste inte tänka på en varje dag? Man blir dubbelsjuka ibland? Folk har tagit hand om barn ensamstående i alla tider? Osv. 

Ja. Vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Kanske säga att jag har en viss självdistans också, eller försöker att ha, även nu när allt suger ganska hårt. 

Och när jag och Ivan är friska igen ska jag försöka ta och plocka av mig den här gamla koftan ganska så snabbt. Den är så obekväm. 

8 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Fast jag tänker att ibland är offerkoftan okej. Eller rentav bra. Ibland är man ju i en extrem situation där det typ är det enda mänskliga, för annars kanske allt samlas till en explosion senare annars, samt att om man som du är klok och reflekterar så försvinner den snart.

egoistiska egon sa...

Och när tar Vabbruari slut förresten? Vi är inne på fjärde helgen med sjukdom här. Zzzz.

Anonym sa...

Oj, så väldigt bra skrivet Caroline!
Aldrig, aldrig kul med kämpiga tider men de plockar verkligen fram din skrivartalang! Den här texten gav mig så mycket mer, än vad alla de där polerade inläggen i mitt instaflöde gjort på väldigt länge!

Det du skriver, påminner om hur jag blir i motiga tider (har även jag förakt för svaghet) fast någonstans tycker jag att du har mer rätt än mig att få dra på dig offerkoftan.

Jag hejar på dig!
Kram Hanna

Anonym sa...

hej, vad bra du formulerar denna känsla som jag känner igen så otroligt väl. kämpar jätteofta med det. Men tänker att du ändå måste tillåta dig att ha känslor och i viss mån förväntningar och krav (?) på din omgivning. Att det är en del av att ha relationer. Och att man i det också har rätt i att bli besviken, att det inte behöver betyda att man är ett offer. Tänker vidare att det du kanske borde (?) göra är att nu när du konstaterat att du inte får den hjälp du behöver från ditt befintliga nätverk, måste börja se dig om efter ett extra nätverk. kanske be aktivt om hjälp på facebook, kan tänka mig att det finns massor av människor som är beredda att hjälpa dig men som inte känns självklara. tänker att du måste ta hand om dig, vila och hämta kraft för att orka. stor kram!

Anonym sa...

Jag har sagt det förut och säger det igen. Du trollar med ord och insikter!

Hanna sa...

Håller med föregående. Och är som vanligt väldigt imponerad, hur kan man ens va så skarpsynt och kunna se olika perspektiv etc?

Erika sa...

Alltså tycker inte detta är att offerkofta. Tycker det är fullt naturliga, normala känslor. Ha dom, känn dem, snart ersätts de av andra igen!

Anonym sa...

Åh du har verkligen varit hemma sjuk m sjukt barn för länge. Även om jag inte varit ensamstående (mer än en vecka) känner jag lite igen tankarna. Jag tror att man kan bli nästan galen av att inte prata med en vuxen. Som när man är hemma. Och när dessutom det lilla barnet som är ens enda länk till världen är sjuk och extra krävande. För mig är det som en tjock sirap jag badar i och där inget ger mer energi utan bara tar. Att inte få av någon, att inte själv bli kramad och ompysslad en stund. Att inte ens få ett vuxet samtal. Galet helt galet.