21 mars 2016

Klagosång från femte våningen

Sak jag inte fattat omfattningen av förrän jag satt där själv (punkt trettioåtta på listan, ungefär), mitt i föräldraskapet: hur mycket det vabbas första förskoleåret. Alltså det är INGEN HEJD på denna viruskavalkad? Jag har fattat det som att inte alla har det såhär (så ni som sluppit får gärna undvika att markera i kommentarerna för min förmåga till ärlig och sann generositet och "verkligen kul för er" är lite låg just nu) och jag har också fattat det som att det ändå är ganska vanligt, för i princip vem jag än beklagar mig för i verkligheten kan jag räkna med ett bekymrat huvud på sned hos mottagaren, och en kommentar i stil med "ja gud, jag minns den där första förskolevintern, vi var sjuka ett halvår känns det som" och så följt av något med att det blir bättre med tiden.

Och ja, det måste bli bättre! Ganska snart helst, för sämre kan det nästan inte bli. Efter magsjukan för dryga fyra veckor sedan, och sedan influensan för tre och två veckor sedan, hann Ivan alltså vara frisk och glad i cirka en vecka. Och nu kör vi något virus igen, som sagt. Gnällig men pigg och feberfri om dagarna, för att framåt läggning få feber som snabbt stiger uppemot 39 grader. Tredje kvällen i rad igår.

Trodde verkligen att det var över och förbi igår på dagen med tanke på hans höga energinivå och ändå rätt goda humör, men icke. Inatt fick han en febertopp vid tretiden och det märker man lätt eftersom mitt barn så fort han har feber en bit över 38 börjar andas så himla snabbt. Ligger och flämtar som en hund på en het veranda, typ. Det gjorde han mellan tre och fyra och vid fyra dristade jag mig till att utsätta oss för risken för väckning för att ta reda på vad termometern hade att säga, och den visade över 39 men under 40. Så jag gav en alvedon-shot. Och 45 minuter senare andades han lugnt igen och verkade sova bättre under resten av natten. Men vaknade gråtande och  missnöjd och klart störd redan halv sju och sedan dess har vi haft ett sjudundrande gnällkalas här hemma. Gick till läkaren och kollade öron och lungor lite snabbt men allt ser fint och låter fint ut. Alltid nåt. Men alltså MORR.

Detta i kombination med att jag själv är rätt trött, har URMYCKET jag skulle behöva få klart på jobbet innan påsk, har ett familjenätverk som är stukat pga influensor och onda höfter och jobb på annan ort och ett litet haltande barnvaktsschema med anledning av att inte alla barnvakter älskar att ta hand om barn med virus, gör att jag är på ett helt jävla uselt humör. Så otroligt himla sur är jag! Och Ivan också. Vi är inte jättesura på varandra, lyckligtvis, utan har enats i att sura mot yttre faktorer. Ivan på olika leksaker som inte gör som han vill eller andra barns blotta existens i parkerna. Jag mot omständigheter och jobbet och släkten och barnvaktsdilemmat, typ. Och ekonomin surar jag över också förresten. Att ha barnvakt två hämtningar i veckan i stället för en gör att det landar på runt 4000 spänn i månaden för mig. Att bara jobba lite. Pengar jag liksom... inte riktigt planerat för att lägga ut om vi säger så.

Men äsch! Jag ska snart hitta tillbaka till peppen. Det kommer en vår och jag kommer att bygga ett jättebra schema för de barnvakter som känner för att vara med oss/honom, och släkten kommer att bli frisk och snart ska mamma få operera sin andra höft förresten, och det kommer en sommar och då är det inte lika virustätt, och sen blir Ivan större och kanske, kanske får han lite motståndskraft då, och dessutom ska jag nog vara tacksam för att det ändå är ganska milda varianter av sjukor han fått på sistone faktiskt.

*ändrar approach till livet genast*

*däckar i soffan medan ivan sover på bakongen* 


4 kommentarer:

Anonym sa...

Våra ungar är också sjuka hela tiden. Det är vidrigt. Det värsta är isoleringen. Men som du skriver: det kommer en sommar, då blir det bättre!
/ Natalia

åsa sa...

Fy fn vad jobbigt! Här duggar virusen också tätt. Krya!

Anonym sa...

Japp! En lång kavalkad av div sjukdomar sen frsk start i november. Febrigt barn sover på mig just nu.. Men har äldre barn som håller sig friskare, så hav förtröstan!
Anna

E sa...

Det kommer att bli bättre. Hos oss har vabbandet minskat stadigt för varje avklarad förskoletermin. Heja er och fan vad du kämpar!