11 mars 2016

Önskar mig en riktigt god natt för det är jag väl värd ändå?

Två glada dagar var det. Men idag hämtade jag ett superdupermegagnällligt barn som redan i förskolans hall (där det för övrigt åter sitter en lapp "magsjuka pågår" - HAT) deklarerade "ivan LESSEN". Och jo, det var han. De följande sex timmarna. Ledsen, arg, olycklig, ynklig. Om vartannat. Hela dagen lång. Totalt personlighetsförändrad, har typ aldrig sett honom så nedstämd, så tyst, så introvert, så... LESSEN. Mina tankar ville analysera varför men när jag frågade honom fanns inga svar att få. Bara gnäll och utbrott. Så jag började spekulera, sådär som man gör efter fyra timmar med missnöjt barn i famnen. 

Har det hänt något på förskolan idag, tänkte jag. Men deg nämnde de inget om vid hämtning - tvärtom hade han haft en ganska bra dag. Lämnade honom dock förtvivlad i famnen hos en av pedagogerna på en annan avdelning eftersom vår avdelnings har möte varje fredag mellan halv nio och halv tio. Reflektionstid kallar de det. Tid för ivan att gråta ögonen ur sig, kallar jag det. Inte. Men typ. Såg att han grät en kvart efter jag lämnat genom fönstret eftersom jag fastnat med en annan förälder i hallen ett tag. Det gjorde ont i hjärtat att se. Då satt han ändå hos en pedagog från grann-avdelningen som varit mycket med Ivans grupp, men nej. Ej lycklig. Kan han vara ledsen för det fortfarande, tänkte jag ett tag men beslutade mig för att det verkade vara något fysiskt. 

Så jag funderade vidare på magsjuka, sådär som man gör. Det går ju på förskolan igen. Är det en märklig typ av magsjuka som ska bryta ut när som helst? Ja kanske? Fast inga symtom syns i vare sig blöjor eller aptit - maken till mycket intag har jag knappt varit med om. Två flaskor välling, en smoothie, två bananer, en rejäl middagsportion med pasta. Under en eftermiddag. 

Öronen då? Rör sig inte hans händer rätt ofta ditåt? Tänkte jag sen. Men väldigt oklart. Han har inte nämnt ett ord om öronen och han vet hur man säger att de gör ont, så nja. 

Feber då? Nix, ingen. 

Vid sju ville han gå och lägga sig men fick panik när vi väl låg i sängen. Ville upp igen. Jag bäddade upp soffan med kuddar och filtar och tänkte fuck it, han får somna här i mitt knä med ipaden i famnen. Men ipaden orsakade också utbrott efter utbrott. Inget funkade som han ville. Han grät och slängde sig hit och dit. Otroligt stressad och liksom störd. Klockan halv åtta gav jag till slut en Ipren. Tänkte att det enda som återstår i min fantasi är att detta är sviter från influensan. Han kanske har ont i hela skallen. Eller nåt. 

Halv nio blev han pigg. Hej Ipren-effekt. Stimmade runt och busade och lekte, sorterade prylar och skämt-kissade på sin potta. 


Var otroligt pigg fram till, tadaaa, tio. Då det var dags för ännu ett rejält sammanbrott, denna gång för att jag tvingade ned honom i sängen och släckte lamporna. Han skrek argsint och ledset och upprört och på gränsen till hysteriskt i tio minuter. Sedan slocknade han. Det var den fredagen, det. 

Har fortfarande ingen aning om vad deg är som stör honom. Men tänker att natten och morgondagen kanske kommer skvallra om det. Vågar inte stanna uppe av denna anledning, och dessutom är ju klockan ändå elva nu, så tja, god natt antar jag. Hoppas innerligt på det. En god natt. 

PS. Längtar till det finns mer rim, reson och formuleringsförmåga hos min kvällsröjande avkomma. Så jobbigt att gissa hela tiden. Ds. 

1 kommentar:

Anonym sa...

Slående. På pricken. Klockrent! Känner igen mig (eller rättare sagt barnet) precis. Livet som mamma är fantastiskt?!!!?? :-)