8 mars 2016

Post-flunsa

Inte för att jag vet om det gör någon skillnad, men det har i alla fall konstaterats att det var influensa vi hade förra veckan. Med ganska stor säkerhet, eftersom en av farmor och farfar, som hjälpte mig att vabba förra veckan och i övrigt inte träffade andra människor, trillade dit så hårt att den ena av dem faktiskt spenderade natten på sjukhus pga hög feber som inte svarade på febernedsättande och lite annat. Och där konstaterades - efter en natt fylld av tester - influensa och lunginflammation. Och det förklarar ju litegrann varför jag, eller vi, men jag kan bara sätta ord på mitt eget mående här så jag kör på jagform trots allt, mådde så FRUKTANSVÄRT JÄVLA URUSELT förra veckan. Alltså, jag fick aldrig feber över 38 grader och inte ivan heller, så i min enfald tänkte jag att det "bara" var en förkylning. Tänkte att influensa = hög feber, förkylning = låg feber. 

Jag kunde på riktigt inte för mitt liv förstå hur en förkylning kunde ta så hårt på mig. Hur en hals kunde göra så ont. Eller en kropp kunde kännas så matt. Ett huvud dunka så hårt. Jag letade feber och när den aldrig slog till (levde iofs på Ipren nästan hela förra veckan pga halsen) tänkte jag att jag nog inbillade mig, att mitt mående var psykiskt mer än fysiskt och att jag var jäkligt vek som kände mig så svag. Inte heller Ivans never ending gnäll- och matt- och surhetsfestival kunde jag koppla ihop med annat än en förkylning. Som släppte typ i söndags - i alla fall om vi snackar snor- och host-symtom. Men nu vet vi alltså att det antagligen var influensa. Vad nu det gör för skillnad. Den av farmorn och farfarn som åkte in till sjukhuset igår ligger för övrigt fortfarande kvar. Influensan slår hårt i år. 

Jag är fortfarande matt och trött. Ivan också. Och även om han är feberfri och har många stunder av energi om dagarna så sitter liksom inte humöret där det ska, fortfarande. Det är många sammanbrott och han vill allra helst spendera kvällarna med mig, ensam och absolut utan sällskap av andra barn, klängandes i mitt knä, med iPad i knät, smågnällandes över olika saker. Inget fysiskt, men att något inte går som han vill på paddan typ. Liksom, himla trött humör och ändå somnar han inte förrän nio om kvällarna efter en läggning som pågått minst en timme. Det är som att en del av honom är helt orkeslös och en annan går på som vanligt. Nu har vi haft det såhär 1,5 vecka och minnet av ett glatt och förnöjt barm som kan roa sig själv åtminstone stundvis börjar blekna bort: har det någonsin hänt eller drömde jag? Är det såhär mitt barns humör ska vara från och med nu? Ska allt alltid vara såhär? Att lämna på förskolan (han går korta dagar nu, jag har ingen avlastning från det vanliga hållet och har tillfälligt gått ned i arbetstid) går inte bra. När jag hämtar vill han dra på fem röda. Personalen säger att han har det bra och äter och leker och så, men är lite känsligare än vanligt. Blir ledsen oftare. För mindre. Vill inte ha andra barn nära inpå. Blir ledsen om hans tryggaste pedagog behöver gå iväg en stund. Och sådär. 

Jag har, mig veterligen, aldrig haft influensa själv och troligen är det här Ivans första. Han är fysiskt symtomfri men verkar ur fas. Jag har - såklart - googlat och det verkar mycket normalt att även när en influensa "gått över" så kan man känna sig trött en tid. Antar att det är det som händer nu? Det, eller så har min unge liksom ballat ur och behöver tas ur förskoleverksamheten och hemmaskolas och aldrig mer leka med någon annan än mig, mig, mig. Vi hoppas på första. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Influensa är inte att leka med. Jag förlorade en förälder till influensan, lunginflammation som blev komplicerad. Du har ju inte haft ngn chans att vara hemma sjuk och återhämta dig, utan har tagit hand om barn. Så att du är trött efter detta är inte alls konstigt. Egentligen borde du nog vara sjukskriven och vila ett par dagar för att komma i form. Hoppas på snabb tillfrisknande.

E sa...

Det kommer att gå över. Jag har också en unge som kräver mycket och varje gång det av någon anledning är "värre" så panikar jag lite och tänker "hur ska jag stå ut om det alltid kommer vara såhär". Men så går det alltid över. Alltid. Snart kommer du titta tillbaka på den här perioden och tänka "fy fan, va tungt det var då". DÅ. Kram!!