16 mars 2016

Snart vår, snart utvecklingssamtal

Gjorde det klassiska misstaget med "vårligt" kläder idag. Satte på mig alldeles för lite kläder och frös således exakt alla av mina vakna timmar inklusive de inomhus på jobbet. För att inte tala om de 2 timmarna vi spenderade ungefär såhär: 


Lyckligtvis tänkte jag inte lika dumt kring mitt barn. Även om idag var första gången vare sig han eller jag hade långkalsonger eller underställ, heh. Frågan är om inte mina egna åker på igen imorgon. Älskar banne mig långkalsonger. 

I övrigt: så trött. Har gått och lagt mig och har för avsikt att somna 21.30 vilket är exakt en halvtimme efter mitt barn, som just somnade. Vi har ju oftast rätt softa nätter numera, han somnar förvisso sent (ca 21) men sover mer eller mindre ostört till runt halv åtta, ibland åtta. Inatt var det dock jobbigt för han verkade drömma om och om igen att någon slog och puttade honom. Grät och skrek "inte slåss" och någon gång vaknade han ur sin dröm och sade "inte slåss, det gör ONT PÅ IVAN". Åh, hjärtat då. Blev tvungen att fråga på förskolan imorse om han varit med om en incident men det hade han inte. Däremot sitter han ofta i pedagogernas knä när de säger till andra barn i gruppen att inte knuffa eller putta på varandra. De har det tydligen lite bråkigt just nu. Barnen tränar på gränsdragningar och på tålamod men det går väl inte spikrakt framåt. Och Ivan är en av de som håller sig ur vägen och gärna är i pedagogernas knä eller famn när det är stökigt, men som plockar upp och härmar allt de säger. Inga nyheter direkt. Han babblar sig igenom alla sina faser. Men ibland är det svårt att fatta om han pratar om något han har sett eller varit med om själv. 

Imorgon bitti har vi utvecklingssamtal på förskolan. Jag känner mig lite nervös. Lämningarna har varit fruktansvärda en längre tid nu och även om jag vet att det släpper fort när jag gått, och även om jag åtminstone ganska ofta får höra att han haft mycket glada dagar, så vet jag också att han är en av dem som tycker det är jobbigt med många saker på förskolan. Han har lite svagt filter för stimulans och ljud fortfarande. Och jag vet att vi kommer prata om det och jag vet att det liksom inte är mitt fel, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig olustig. Som att det är något jag gör fel som inte har världens tryggaste unge, typ. Äsch jag vet inte. Det ska också bli skönt att sätta sig ned och prata om honom i lugn och ro med de som ju faktiskt spenderar mer tid med honom än jag om dagarna. Jag hoppas bara det också kommer innehåll glada och fina saker, vårt samtal. Och att jag inte ska gå därifrån och känna att han är extrem eller inte har det bra. 

Det håller vi tummarna för inatt. Det och ingen magsjuka (standardönskning, varje kväll i veckan). 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag brukar säga att det inte är barn som uttrycker sina känslor och behov som vi behöver vara oroliga för. Barn som Ivan visar vad de behöver av vuxna, i form av stöd och kontakt. Det leder till att de i regel får det. När han behöver sitta i knät på förskolan får han det, vilket löser det ev problemet för honom. I en sådan situation är oron och det läskiga inget som är negativt för honom, eftersom det han lär sig är att när han är rädd och orolig kan han säga till och då får han hjälp. På det hela taget är det så en trygg unge med god självkänsla blir till. Barnet som av olika anledningar inte vågar visa sina känslor eller uttrycka behov får generellt mycket mindre stöd och behov tillgodosedda. En del barn kan tyckas välanpassade men är i själva verket mer ensamma med sin oro och ångest vilket kanske inte är så bra. Jag skulle tro att Ivans känslomässiga uttryck också är ett uttryck för att han har en mamma som lyssnar på honom och finns där. Han upplever att om han är ledsen eller orolig så lyssnar mamma och tröstar om han visar det, så tror jag. Jag tänker alltså att du beskriver en känslomässigt utvecklad unge med en inkännande och lyssnande mamma. /läsare som också är psykolog



Schmarro sa...

Men vilken OTROLIGT bra och fin kommentar. Blev så himla glad att läsa detta. Tack.