2 mars 2016

The New Yorker om Resilience

På tal om återhämtningsförmåga, eller resilience, som jag skrev om häromdagen, så fick jag ett så himla bra lästips idag (av dig Anna - TACK). Så det får ni också nu. The New Yorker om hur människor kan lära sig att bli mer resilienta. Okej det är säkert inget ord. Men ni fattar.

HÄR ÄR LÄNKEN. 

Och nedan några utdrag ur artikeln.


"Resilience presents a challenge for psychologists. Whether you can be said to have it or not largely depends not on any particular psychological test but on the way your life unfolds. If you are lucky enough to never experience any sort of adversity, we won’t know how resilient you are. It’s only when you’re faced with obstacles, stress, and other environmental threats that resilience, or the lack of it, emerges: Do you succumb or do you surmount?" 


"Perhaps most importantly, the resilient children had what psychologists call an “internal locus of control”: they believed that they, and not their circumstances, affected their achievements. The resilient children saw themselves as the orchestrators of their own fates. In fact, on a scale that measured locus of control, they scored more than two standard deviations away from the standardization group."

"Take something as terrible as the surprising death of a close friend: you might be sad, but if you can find a way to construe that event as filled with meaning—perhaps it leads to greater awareness of a certain disease, say, or to closer ties with the community—then it may not be seen as a trauma. (Indeed, Werner found that resilient individuals were far more likely to report having sources of spiritual and religious support than those who weren’t.) The experience isn’t inherent in the event; it resides in the event’s psychological construal." 

Alltså det finns så mycket att prata om kring detta! Men jag hinner inte! Så det får bli en annan gång. Men ett mental note till mig själv är att utveckla det här med tron på att det är en själv, och inte omständigheterna, som avgör ens achievement, samt att vara the orchestrator of sitt öde. Går igång så HIMLA mycket på detta, båda alternativen. Står inte UT med det första, hos andra eller mig själv, vill krama ihjäl det andra, hos andra och  mig själv. Men mer om det en annan dag! 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jätteintressant!! Tack för länk och inspirerande tankar

Viv sa...

Åh vad jag också är med på det tåget! Kom över en artikel om stresshantering som hjälpt mig att se things differently, inte känna mig utsatt/attackerad utan snarare dyka, vara i det och komma ut smartare. Engage, adapt, learn. Lite mantra för mig nuförtin :)

Läs! http://ideas.ted.com/how-to-be-good-at-stress/