17 mars 2016

Utvecklingssamtal på förskolan, 2 år

Wöpps, vårt utvecklingssamtal som skulle ta 45 minuter råkade visst bli en timme och en kvart. Förlåt alla barn i gruppen som fick vara utan en pedagog så länge. Jag märkte faktiskt inte att tiden sprang iväg sådär. Tills en annan pedagog knackade på dörren och kommenterade att vi dragit över med inte mindre än en halvtimme och att hon var på väg till biblioteket med två av barnen i gruppen och skulle behöva gå genast för att hinna tillbaka till lunchen.

Men i alla fall. Så himla bra samtal hade vi, jag och huvudpedagogen, där i våra eeeeeh... 75 minuter. Vi pratade en del av vad de tränar på och jobbar med i gruppen just nu (matematisk och rumslig uppfattning, kontraster mellan snabbt och långsamt, varmt och kallt, hjälpa varandra, empati, ta mer ansvar, kroppen och rörelser och språk och sång samt att bygga sina egna leksaker bland annat) men allra mest pratade vi om det som råkar vara mitt favoritämne: Ivan.

SOM jag älskar att prata om honom med en annan vuxen som också känner honom, det är liksom inte alltför mycket av den varan i vår vardag. Det är en av sakerna jag är absolut mest avundsjuk på hos andra familjer som har två eller fler föräldrar: att få prata om sitt barn i dess frånvaro. Att kunna bolla och dryfta och tänka tillsammans och, när det behövs, lugna varandra, förstärka varandra i respektive föräldraroll och sådant. Nu har jag en mycket involverad farmor och farfar, så jag står inte helt barskrapad, men det var ändå så sjukt härligt att sitta ned med pedagogen idag.

Det här pratade vi om, bland annat:

- Hur Ivan har det om dagarna. Han har det i stort sett, för det mesta, ganska bra. Han är oftast inte alls ledsen när jag väl har gått och roar sig rätt mycket på egen hand. Kan dyka ned i djup koncentration länge och tycker mycket om att vara utomhus, att plantera och att hålla på med växter och undersöka dessa.

- Att Ivan på sistone verkat rätt trött, troligen mycket på grund av alla dessa virus han drabbats av på sistone (om jag tittar på hur JAG mår efter influensan så kan jag verkligen relatera), men också kanske för att 45 minuter inte är nog för honom att sova på dagen ännu. Vi pratade om hur jag försöker varva ned och lägga tidigt men hur han envist är vaken till nio om kvällarna nästan varje dag och vi beslutade tillsammans att vi går upp till i alla fall en timme dagvila igen. Hans motståndskraft mot stimuli och röjiga situationer är mycket bättre när han sovit mer, och det är viktigare att han får det bra även under eftermiddagarna på förskolan än att han är astrött klockan sju på kvällen. Vi provar oss fram, nu provar vi det här ett tag.

- Att språk och musik och matematik är hans grej, även på förskolan. Han pratar sjukt mycket, kan texterna i många sånger, kan upprepa det mesta som alla säger, har plockat upp en del uttryck och kan räkna på engelska och pratar hela tiden om hur han tänker och känner. Det är lätt att förstå när Ivan är otrygg eller när han bearbetar något. Som just nu, att han är väldigt bekymrad när andra barn är ledsna. Den är ledsen, säger han oroligt och om barnet i fråga inte lugnar sig och blir glad fort så smittar det och Ivan blir också ledsen, jätteledsen. Se nedan punkt "filterlöshet". Vi pratade lite om hur han är intresserad av siffror och räkning men verkar mindre intresserad av bokstäver hittills. Samma med böcker. Han vill hellre bläddra i en sångbok och bli sjungen för än läst för.

- Ivans filterlöshet. Evigt tema, detta. Han tar in så jävla mycket hela tiden. Noterar, kollar, iakttar, härmar, tar in, tolkar, hinner ibland inte med. Han blir orolig av höga ljud och en borr, dammsugare eller mixer som gör smoothies får honom att flippa helt, han får panik. Han har svårt att ta in när det blir för livligt i ett rum och han liksom inte får en klar översikt över situationer. Han blir ledsen när andra gråter. Han upprepar det han hör för att bearbeta och sätta ord på sina tankar. Igen fara säger han när det är läskigt. Den är ledsen när någon är ledsen. Ivan jätteledsen, när han själv är ledsen. Mamma jobbar lite, när han funderar på var jag är om dagarna.

Vi pratade om hur Ivan även på förskolan ibland har svårt med just många barn i grupp, speciellt om alla stimmar eller leker eller springer omkring och dansar och typ skriker. Då vill han hålla sig lite bakom. Ibland kanske gå in i ett annat rum och göra något annat. Förskolan möter det genom att låta honom göra det, erbjuda honom alternativa uppgifter när han inte vill vara med i det stimmigaste, han får följa med till källaren och hämta grejer eller titta på när kocken lagar mat ibland, eller sitta med en pedagog och läsa en saga. Eller hjälpa till att duka innan lunchen. Han gillar att få uppgifter och ansvar för tex städning eller dukning.

Det här var min känsligaste punkt och jag känner mig mellan varven oroad över att han liksom inte ska klara av tempot därute i världen, där det är många människor på samma plats samtidigt. Det krockar också ganska mycket med mina egna behov, eftersom jag är ensam så mycket vill jag gärna att vi ska kunna ta del av andra sammanhang och andra barn på fritiden. Ivan är mycket tryggare med vuxna än andra barn, till exempel. De beter sig oftast mer förutsägbart och skriker mindre. Han har svårt för barnkalas och svårt att hantera när andra barn han inte känner närmar sig i en park. Blir otrygg och visar det genom att illskrika rakt ut eller börja gråta. Eller skrika "akta" eller "min". Blir alltså ganska ocharmig. Men jag ser ju att han är otrygg och försöker freda sig, hitta eget space. Och det gör förskolan också.

Min bild efter samtalet är dock att de inte tycker det finns något som jag ska oroa mig för utan att det här helt enkelt är hans stil just nu (de utvecklar ju också en större tålighet inför stimuli eller kaos med tiden, varje dag liksom), han gillar mindre sammanhang mer än större och han tar in så mycket att det blir liksom fullt i skallen för honom mellan varven. Han är ett barn som behöver pauser och lugn och ro för att han hittills inte riktigt har hittat hur han skapar det inom sig. Och förskolan är helt med på noterna i att hjälpa honom med det. Och underströk, vilket jag tyckte var så himla skönt, att han allra oftast hänger med och är glad och har börjat ha några kompisar i gruppen som han ofta leker med och skojar med och kan sitta tillsammans med. Häromdagen hade han till och med accepterat en kram från ett annat barn, något han aldrig skulle gjort för bara några månader sedan. Det hade varit att inkräkta för mycket på hans space.

Vi bestämde också att förskolan ska skicka mig ett schema på de morgnar då samtliga tre huvudpedagoger har möten och barnen är med en annan avdelning, då kanske jag kan lämna lite senare den dagen så slipper han den där situationen när alla är borta av hans tryggaste personer. Och att de ska ringa även om han inte lyckas somna på vilan, då kan jag hämta tidigare den dagen om det går. Och att de ska börja träna på att titta på vad som händer efter att ett barn varit ledsen, att det liksom går över och inte är farligt, kanske testa att hjälpa till att trösta varandra snarare än att bara titta på och bli orolig själv.

Ja, det var väl det ungefär. Det var ett bra samtal som redde ut några av mina frågetecken och orosmoment. På måndag ska vi ha ännu ett samtal, den här gången med förskolechefen, då vi ska prata om ett gemensamt förhållningssätt och språk kring Ivans döda pappa och bild av vad en familj kan vara och i vårt fall är.

5 kommentarer:

Erika sa...

Kan verkligen relatera till att ha mkt svårt för höga ljud och oväsen. Jag är så extremt ljudkänslig. Fattar inte hur jag kunde bo i Sthlms innerstad i 33 år. Tystnad. Jag älskar tystnad. Blir också stressad av mkt folk och stök. Trött. Inte så givande kommentar men iaf.

Anonym sa...

Jag tänker två saker när jag läser det du skrivit.
1. Att ni verkar ha en sån sjukt bra förskola
2. Att du är en helt fantastiskt bra och insiktsfull förälder

KRAM!!!

Schmarro sa...

Åh, men tack. <3 Så himla mkt.

Linnea i USA sa...

Oh lilla fina Ivan och grymma grymma du. Sa otroligt imponerad av dig som ser Ivan sa val.

Kanner igen mig i det dar att man alskar att prata med nagon som kanner sitt barn. Vi bor utan nagon familjnara sa det ar egentligen bara jag, min man och hans dagmamma som KANNER Wk.. det kanns sa laskigtt att han, som ar sa fin och bra, liksom ar omarkt i varlden.. Aja.. flumm flumm.

egoistiska egon sa...

Ja, vad anonym sa! Känner också igen det där med att gilla vuxna mer än barn. F är så. Han är generellt skeptisk till nya människor, och har mycket lättare att ta till sig en vuxen än ett barn. Förut har jag tänkt att det handlar om att han är mer van vid vuxna än barn bla pga ensambarn, men nu har han ju gått på förskola så länge plus alltid varit såhär så jag tror det handlar mer om personlighet. Vi försöker precis som du skriver inte tvinga något utan följa med i hans känslor och försöka göra det lättare/behagligare att våga saker och våga interagera med andra. På hans villkor. Oavsett barn/vuxna.