15 mars 2016

Våren och fotbollen

Jahopp, sitter nu alltså på en parkbänk och väntar på att 20 minuter ska passera så jag kan gå hem. Varför? För att Ivan är hemma med sin barnvakt och de förmodligen precis just nu serverat middag och han äter så sjukt mycket sämre när 1. Jag är med, samt 2. Det just skett en förändring (läs: jag just kommit hem). Och jag räknade fel på tiden det skulle ta mig att åka från jobbet och handla på vägen. Så då sitter jag här. Det smäller en jävla massa smällare och skriks HAMMARBÖÖÖÖÖ av bröliga fulla män. Det gråts för barn är rädda. Helvete vad jag avskyr supporterkulturen, eller är det den jag hatar? Eller delar av den? Jag hatar delen som gör att barnen gråter och jag själv känner mig otrygg om jag hannar på, säg, samma tunnelbana som dem på väg från en match. Jag hatar att de bara TAR den här platsen. Det smäller så sjukt högt hela tiden. Varför får det vara så? Varför ska polisen lägga så mycket resurser på att krishantera fulla män i grupp som bryr sig om tex HAMMARBÖÖÖÖÖ. Fattar ej. Så otroligt onödigt. Förlåt att jag verkar helt oupplyst och endimensionell men alltså hittills har två barn i varsin barnvagn brutit ihop fullständigt på väg från sina respektive förskolor för de blivit så rädda för de superhöga smällarna och I DONT GET IT. Klockan är fem. Varför måste de smälla så. Varför måste de skrika så. 

För övrigt, så himla trött fortfarande. Influensan har fortfarande något märkligt grepp om mig trots att jag kallat mig "frisk" en vecka nu.

(Avbrott för tre män som skriker gnagarhora åt mitt håll? Alltså...) 

Ivan hade en fantastiskt pigg och glad dag igår, hurra. Åt som en häst och hade inga sammanbrott på förskolan. De, liksom jag, försöker avleda från när han går in i sina "ingen fara-race" dvs när han mässar ingen fara för att lugna sig själv och liksom verkar bli allt mer stressad ju mer han säger det. Nya grejen han säger är "mamma jobbar lite" och även det tycks vara nån strategi han har för att lugna sig själv och sätta ord på sin saknad eller otrygghet. Mitt lilla barn. Att det ska behöva vara så tungt. Han kan börja säga "mamma jobbar lite" även strax innan han ska somna vilket jag tolkar som att även det, att somna, ju är att separera från mig på ett sätt. 

Oh well. Nu har tiden gått ut och jag får gå hem. Laters! PS bjuder på "glad" bild på mig från idag. Man fullkomligen ser hur livet rister och bultar i mig, visst? 


1 kommentar:

alltfinnsredan sa...

Åh jag jobbade i korsningen Folkunga/Götgatan tidigare och så många gånger jag helt livrädd/rasande stått och tryckt i trappuppgången och väntat ut att ett jäkla tåg av män höga på grupptrycket ska dra förbi. För att inte tala om den rena skräcken när en hamnat i samma tunnelbanevagn. Det väcker verkligen den lite primitiva grinilskan i en att dom liksom bara tar sig rätten att skita i alla andra. Fy fan.