24 mars 2016

Why change a losing concept, tänkte Gud eller nån

Just nu påminner livet om... Vet inte ens vad jag ska likna det vid. Norén känns för peppigt. 

Livet påminner om de där dagarna eller var det veckor, månader, när allt var så helvetes nattsvart strax efter att Aksel dog. När jag hade ångest av att bo där det hände, ångest av att vara ensam och behövde sällskap dygnet runt men omgivningen hade börjat återgå till sitt för det hade ändå gått några månader, ångest för att aldrig kunna sova för ivan antingen ammade och ammade eller fick ibland timslånga anfall av märklig nattskräck, ångest inför att det blev kväll, ångest inför att ta sig igenom ännu en natt nästan helt utan sömn, ångest inför framtiden, ångest inför samtiden, det kändes som att boendesituationen aldrig skulle lösa sig och att jag skulle vandra där som ett spöke i blåsut i resten av mitt liv. Allt var så övermäktigt då, men det ordnade sig och vände precis som alla sade att det skulle. Det kom en vår, jag köpte en lägenhet, flyttade, började om, vardagen gjorde inte lika ont längre, jag började klara av att vara ensam i mitt nya liv utan att vilja gå i spillror exakt hela tiden, jag började jobba, Ivan på förskolan, han började sova om nätterna, det blev faktiskt bättre.  

Men vintern 15-16, du har tagit knäcken på mig. Jag tror det började vid lucia och den där långa magsjukan och sedan dess har det i princip varit sjukt och ansträngt mest hela tiden. Det har kommit - ibland hela veckor - av friskhet och rutiner och aptit hos barnet och nästan helt normal sömn, men de veckorna har varit så få att jag tror det kan handla om två eller tre. Totalt. Annars har vi bara kört sjukdom på sjukdom på sjukdom. Ja ni vet ju själva, om ni läst här ett tag. Gnällfest deluxe, lately. 

Jag har verkligen försökt att bita ihop, hålla ihop, ta mig genom vintern. Men nu, såhär precis innan våren, är jag så trött att jag åter går i ångest och tänker: hur ska det här gå. Jag klarar snart inte mer. 

Den här gången är det Ivans helt fruktansvärda slemhosta så fort han ligger ned som håller honom och mig vakna nästan hela nätterna. Sedan kanske... fyra nätter nu. Innan dess feber om kvällar och nätter. Innan dess friskt en stund men så var det influensan. Ögonen och öronen. Febern. Magsjukan. Mer hosta innan dess. Och så är vi tillbaka kring jul och magsjukan. 

Det är en djupt utmattad person som skriver det här. En som vabbar och vabbar och vandrar mil med vagnen genom diverse väder för att barnet kanske, kanske kan sova sittande om vagnen rullar hela tiden på dagen. Igår lyckades det i 45 minuter. Idag i 15. Hostan väcker och förstör. Hostan som knappt finns när han är vaken men så fort han ska sova bor det tydligen trettio liter tjockt slem i hans bihålor som gör att det nästan inte går att andas. Trots maxdos avsvällande nässpray. Och hostmedicin för barn. Och lök och höjd huvudända och allt allt allt man kan göra. Den här veckan hann jag jobba tre timmar Igår, innan förskolan ringde och ett barn hade kräkts över sin lunchtallrik precis bredvid Ivans dito. Som jag ångrade mitt beslut att låta honom gå då, i onsdags. Som jag nu ligger med ännu mer ångest och räknar timmar (återstår: 14 och sedan har 48 gått) tills det känns något sånär "lugnt" igen. "Sover" med handdukar i sängen. Dels för att hostan är så hemsk så det låter som det ska komma slemkräks. Dels för att jag är så rädd för magsjuka och nu blev han ju nästan spydd rakt på. Igen. 

Ja. Ni hör. Jag är så trött. Och isolerad och liksom ledsen för det känns som att jag fått mitt nu, min beskärda del. Jag har redan en dålig hand här, det är tungt som det är när det funkar men jag försöker hela tiden göra vad jag kan med det jag har. Men det bara fortsätter komma. Sjukor. Brist på sömn. Brist på avlastning. Hur mycket mer ska jag orka? Kommer jag orka? Vad händer om inte? 

Ikväll sover Ivans farbror här och han har varit med honom några timmar på eftermiddagen så jag fått ligga på soffan en stund. Igår kom min vän Elias och sov över för att jag inte skulle behöva sova ensam mitt i allt detta. Det finns alltså en hel del små tillfällen av samhörighet och tröst och hjälp, men allt känns just precis nu som en fis i rymden. Jag är ett enda stort vandrande BEHOV AV HJÄLP TRÖST STÖD PRAKTISK HJÄLP NÄRHET SAMHÖRIGHET ICKE-ENSAMHET osv, och jag hinner inte ifatt.

Så känns det. Och också: om Ivan bara kunde få bli lite frisk nu. Få tillbaka aptiten och därmed energin. Få sova på nätter så han slutade vara så arg och gnällig hela tiden. Så kunde jag få vila lite och få ett bättre tålamod med allt. Och honom. 

Förresten: vad mycket konflikter vi börjat ha hemma? Antingen pga all sjukdom och all trist samvaro vi haft på sistone, eller så är vi på väg in i en ny fas. Jag gissar tyvärr på det senare. Det som sker som är nytt är att Ivan totalt medvetet gör saker för att provocera eller testa gränser eller vad man ska säga. Kan gå fram till en bokhylla och riva ut alla böcker. Snegla på mig redan innan. Flina när han ser min reaktion. Smäller ut grejer över golven exakt hela tiden. I syfte att, ja, förstöra dem eller stöka till. Jag ber honom låta bli, säger att vi ska städa tillsammans, men allt jag städar sliter han upp och ut igen. Jag gömmer och ställer undan. Han kastar saker vårdslöst omkring sig. Slår näven i bord och blir arg. Slår mig ibland och när jag antingen säger att det gör ont och att mamma blir ledsen, man kan "klappa istället" osv, blir han bara mer peppad på att fortsätta slå. Eller rycka i mitt hår. Eller klättra upp på bordet fast han vet att han inte får eller borde. Han är jäkligt motvalls med mig just nu, kort sammanfattat. Härjar och bråkar och är inte speciellt snäll med mig. Och när jag tappar humöret - för jo det händer - och blir arg och kanske lämnar rummet eller slutar läsa en saga när han drar mig i håret samtidigt, verkar han typ tycka att det är... Kul. Så mysig stil. Inte. 

Jag fattar att han behöver ta sig igenom såna här testarfaser och jag fattar att eftersom jag är hans enda förälder kommer jag få stå pall för en hel del. Jag tror att det är sunt det han gör - han behöver liksom separera från mig och kolla vad som funkar och var gränser går. Det är bra att han gör det. Jag måste vara den vuxna här. Men det vore så himla gött att göra det med lite, bara lite, mer sömn i kroppen. Eller möjlighet att komma bort och ifrån och gå och jobba. Komma ifatt lite på jobbet. Kanske någon gång slappna av någon annanstans. 

Men nä. Vi stannar tydligen kvar i vab-och sjuk- och ångestbubblan ett litet tag till. 

Det är dock inte exakt alltid vidrigt. Idag hade vi till exempel en helt sjukt härlig förmiddag i solen. Hur nu det ens var möjligt när han knappt sov fem minuter i sträck på hela natten, men det gick. 


15 kommentarer:

Erika sa...

Kram!

Ps - Barn bråkar mest med den/dem de känner sig trygga med (insert heart emoji). Men det visste du nog redan.

Ps 2 - Vad hände m nya braiga barnvakten som kunde va med Ivan som sjuk.

Anonym sa...

Åh. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill ge dig lösningar, men jag har inga idéer på just hur du ska få avlastning. Jag tycker synd om dig, men vad hjälper det dig? Men jag tror att jag kan komma i närheten av att ana hur du känner och har det. Och det enda jag väl egentligen kan säga är att det blir bättre, det blir det. Ivan blir äldre, sommaren kommer. Men egentligen, man behöver vara en by för att ta hand om ett barn. Det är ju så. Frida

Marie Hammarberg sa...

Vill bara skicka en kram. Känns som råd är överflödiga då det känns som du redan tänkt på allt. Men jag hoppas innerligt du kan få lite mer avlastning snart. Att kanske någon kan ta Ivan ett par nätter så du får sova. Själv. Det önskar jag dig i ditt påskägg i år. Kram!

Anonym sa...

Hej. Vill också bara skicka styrka ( önskar att faktiskt gick). Du verkar ju vara en person som tänker på allt och vrider och vänder på alla lösningar, men en tanke slog mig; kan du inte helt ärligt be om hjälp på Facebook? Det kan ju finnas massa människor i ditt nätverk som vill och kan hjälpa dig gratis? Ett par timmar? Så att du får vara ensam, städa, duscha, läsa en bok eller bara vila?? Tänker att vi nog är flera här som läser din blogg som skulle vara villiga att ställa upp, men att du kanske känner att det är konstigt att få hjälp av folk du inte känner. Men om du går med på att ta emot hjälp av folk du känner bara lite sånär, men som verkar hyggliga och pålitliga, så kanske du kan få mer avlastning?

Schmarro sa...

Erika - hon finns! Och är GULD. Men det är det här med allmänna känslan av att jag skulle behöva en 100% medperson för avlastning just nu. Men det vänder snart. Hoppas vi!

Freja sa...

Min son är lite äldre än Ivan (född juli 2013) och verkar ha typ samma psyke som Ivan, också sjukt svår att lägga och började förra hösten också att trotsa/"jag-utvecklas". Om Ivan fortsätter att följa min sons utveckling kommer han snart att bli lättare att lägga och sova bättre, Pepp Pepp! Detta och mer friskhet kommer att få dig att orka hans ökande trotsade. Obs: man får bli arg på sitt barn. Obs 2: min son har fått medicin mot förkylningsastma i form av inhalator som vi tar när han hostar. Har ni varit hos "riktig" barnläkare eller "bara" vårdcentral och allmänläkare? Kan annars tipsa om doktor kristina i Fruängen, lite egen men sjukt proffsig.

Angelina sa...

Leta upp ett trevligt kollektiv! Flytta in! Bo tillsammans med andra några år när Ivan är liten. Det är inte så himla radikalt. Sällskap och sammanhang!

Schmarro sa...

Letat som besatt men inte hittat några. Har du tips?

Anonym sa...

Mollipect mot slemmet! Om du inte har är det värt att testa. Receptbelagd men så guld värd vid en massa slem!
Många kramar!

Angelina sa...

Nej tyvärr inga tips! Efterlys tips om kollektiv här på bloggen!
Jag tänker att fler borde bo och leva så, särskilt med småbarn. Utan att det behöver bara superflummigt.

egoistiska egon sa...

Fattar att ni kanske inte direkt önskar att introducera ännu fler nya människor - men tveka inte att säga till om jag/vi kan göra något. Nu är vi inte hemma på några helger, men annars tycker vi om sällskap. Och är ganska snälla.

Kim sa...

Angående kollektiv känner jag till ett som ska starta i en villa i Nacka, det är dock nu den 1 april så de kanske redan hyrt ut. https://www.facebook.com/events/228744697476357/

Kim sa...

Jag har via bekanta fått nys om ett kollektiv i en villa i Nacka, men det skulle starta nu den 1a april så rummet kanske redan är uthyrt. https://www.facebook.com/events/228744697476357/

Anonym sa...

Jag tycker det låter som en depression i dig. Verkligen så. Vårdcentralen kan sjukskriva dig så att du får återhämtning. Serotoninhöjande medicin? Ditt barn kan vara på förskolan, när han är frisk förstås. Klarar inte ekonomin det? Bostadsbidrag? Har du tänkt på att lämna dyra storstaden, bo med gångavstånd till far- eller morföräldrar? Byta jobb? Du har svaren. Jag är bara en förälder som känner igen mig

Schmarro sa...

Ja, alltså utmattning för mig blir till slut depressivt och i perioder som dessa helt klart. För mig är kruxet att det som ger mig energi är att gå till mitt jobb. Paradoxalt nog. Jag älskar att vara där och göra det jag gör och blir liksom piggare av det. Har mkt bra kontakt och samtal med min läkare om mitt mående och får stöd och sjukskrivning om jag vill och behöver det. Just nu är jag dock inställd på våren, rutiner, någon period av friskhet och därmed sömn, så får vi se var vi landar. Men tack för fin omtanke -<3 !