13 april 2016

180 centimeter över marken

Idag var jag på Sophiahemmet, vi har företagshälsovård hos dem och var tredje år blir vi kallade på allmänna undersökningar av det lite mer detaljerade slaget. Ni vet, EKG och lungkapacitet och längd och vikt och hörsel och syn och blodvärden och you name it. För er som inte känner till Sophiahemmet kan jag väl sammanfatta det med att det är ett privat sjukhus /privat vårdgivare på Östermalm i Stockholm och att komma dit är lite av en surrealistisk upplevelse eftersom det är så... tjusigt. Och stillsamt. Och de som jobbar där har vanliga kläder och sjuksystrarna ser ut som de gjorde för länge sedan, med små sjaletter typ? Det är oerhört lyxigt, helt enkelt, och inte så lätt för gemene man att få plats på exempelvis deras vårdcentral eller hos läkarna, långa köer och sådär. Ganska stor kontrast mot korridorerna på Sös, alltså. Vsg för vacker fasad och massor av gula blommor:


I alla fall. Eftersom även min förra arbetsgivare hade företagshälsovård genom Sophiahemmet har det fallit sig så att jag har träffat samma doktor var tredje år sedan snart tio år nu. Han är underbar och jag älskar honom. Kanske enbart av orsaken att han en gång sade att han ville rama in mitt EKG och sätta upp på väggen för det var så exemplariskt? Kanske därför ja. I alla fall. Av samma anledning kan vi titta tillbaka på alla mina detaljerade provsvar och jämföra och konstatera om något särskilt har förändrats.

Kort sammanfattat och utan att tråka ut någon med detaljer kan vi konstatera att inom det man ser på en gång, dvs allt utom blodprover och urinditos, så är jag precis samma person som för tre och sex och nio år sedan. Hörsel och syn är densamma. Lungkapacitet likaså. Den inte så imponerande konditionen likaså. Vikten är det väl lite sisådär med och jag hade tydligen lovat min läkare att inte gå ned i vikt från förra besöket för tre år sedan, vilket jag tyvärr inte lyckats hålla, hashtag härjigt liv, men detta var ändå den stora nyheten från idag: jag har vuxit två centimeter! Alltså, så sjukt? Jag har alltid, alltid, alltid varit 174 centimeter lång. Hos dem, hos polisen, hos alla. Från att jag vuxit klart på längden alltså, jag föddes naturligtvis inte som en 174 centimeter lång bebis. Men idag var jag 176 centimeter. Vi kontrollmätte två gånger och bytte rum för att se, men jo: jag var 175,5 centimeter även där. I strumplästen. Är inte detta märkligt så säg? Kanske har några av mina ryggkotor sträckt ut sig genom till exempel förlossningen? Kanske har något ändrats i min hållning de sista tre åren? Ingen vet säkert, men jag tänker från och med nu beskriva mig som närmare 1,80 än 1,70. Känns fint!

3 kommentarer:

Hanna sa...

Ha! jag hade rätt om att du inte förändrats fysiskt av att få barn haha.

egoistiska egon sa...

Haha, jag är tvärtom. Vill absolut inte bli längre än mina 183 cm. Så sist så mätte det 183,5, men jag sket i det och skrev 183 ändå.

Arne sa...

Jag har också blivit två centimeter längre! Så skumt!